Snaskefar står marginellt till höger om Ulf Nilsson. Förlåt, det var ett dåligt skämt. Ulf Nilsson är en obehaglig man. Jag gör naturligtvis som min borgerliga medelklassbakgrund har fostrat mig att göra och röstar på… Skit samma, det är inte det som är poängen.
Detta hindrar oss inte från att lyssna på bra musik framförd av spelemän som röstar rött. Det har debatterats förut men högern har ingen bra musik. Wille Craaford? Nigga please…
Det kanske är så att solidaritet rimmar bättre än individuell frihet? Jag har svårt att se framför mig Olle Ljungström and the (Right) Wings framföra sommarplågan ”Låt oss göra det marginellt bättre för de som redan har det bra”.
Jag bloggade inte på den tiden när Erik Zsiga släppte sin bok Popvänstern. I den håller han räfst och rättarting med nutida svenska popförmågor som säger sig tillhöra vänstern men som endast maximerar sin egen förmögenhet, alla som placeras in i facket är satta där enligt Zsigas godtycke. Det är inte det som är problemet, problemet är att det inte är någon som har kartlagt eller penetrerat problemet kring högerns totala brist på kulturella yttringar.
Vänstern har Cornelis Vreeswijk, högern har… Wille Crafoord. Det är det som är poängen.
Fast det jämnar ju ut sig lite grann om man tittar på författare. Högern har Lars Gustafsson (Texasgubben), vänstern har Göran Sonnevi. Så håller det på.
Vi får inte heller glömma bort lanseringen av ordet “Pophöger” förra året med tidningen Neo och Caroline Ringskogs artikel om överklassestetikens återkomst.