Jag skulle kunna ha varit till havs i detta nu. Det är jag alltså inte. Erbjudandet kom från goda vänner och min erfarenhet är att jag lyckas behålla sådana om jag inte seglar med dem.
Johan (han som jag brukar skryta med att jag känner) skulle proviantera inför avseglingen. Han begav sig till Systembolaget i uniformen, alltså en sjömanskostym a la Flottans glada gossar. Han fick inte handla.
Jag var som sagt nära döden i början av sommaren (om man bortser från omständigheten att jag inte alls var nära döden). Efter en längre tids trötthet och håglöshet bestämde jag mig för att ta en rejäl bläcka och festade loss i fem dagar i sträck. Det står jag för. Baksmällan var hård, skoningslös och välförtjänt. Jag flydde till mor i Kalmar och i hennes hem upptäckte jag att det kom blod ur de flesta kroppsöppningarna. Det är inte bra har jag lärt mig (tack Mulle!) och jag förstod att jag var tvungen att uppsöka hjälp på ett eller annat sätt.
Att vara hemma hos mor när man har krämpor är inte det lättaste i världen. Trots sin råbarkade yta och jordnära livsfilosofi så är hon bland de mest ”vojjiga” människorna i världen när det gäller andras olyckor. Jag minns mina öroninflammationer från mellanstadiet, mina allergireaktioner och benbrott – ständigt påpassad av mor som kvävde med omsorg (alltså, det var omsorgen som var kvävande, hon försökte inte strypa mig på något abstrakt sätt). Tänk er Krösa-Maja fast med bildning.
Jag bestämde mig för att mörka hur illa det var för henne och tog första tåget till Lund. Under natten hade jag telefonkontakt med min vän Igor som nyktert och rådigt rådde mig genom de olika steg jag skulle ta. Det bör kanske nämnas att Igor är läkare. Min andre läkarvän Carl-Lennart var likadan. Självmedicinering var inte att tänka på, självdiagnostisering var ännu värre, ”Gack till sjukhus, unge man!” lät det från dem bägge. ”Idioter” tänkte jag. Jag lydde dem dock. Under tågresan till Lund märkte jag att jag blev utmattad av minsta ansträngning. Ni som vet vilket fysiskt praktexemplar jag är i vanliga fall förstår nu hur illa däran jag var. Framme vid stationen orkade jag inte bära min väska 50 meter. Jag var tvungen att vila och tog sedan en taxi till hemmet (150 meter från stationen). Nu kopplade jag in en tredje vän, Martin körde mig och stack sedan till Monaco för att hälsa på sina föräldrar. Han hamnade på min lista.
Vid inskrivningen frågade sköterskan vad som var problemet. Jag svarade att jag trodde att jag led av magsår. ”Varför då?” frågade hon. ”För att jag kräks och bajsar blod” svarade jag sanningsenligt och då blev det fart på maskineriet. Jag har aldrig använt mig av svensk sjukvård på detta sätt tidigare, en bruten hand är det allvarligaste jag har råkat ut för men nu var det dags för mig att bli razzled-dazzled. Mätningar gjordes, nålar stacks och dropp droppades. Fem personer blev inblandade och det hade faktiskt en stressande effekt på mig, det blev så mycket större helt plötsligt. Visst, de var lugna och extremt professionella men antalet och tempot gjorde att jag blåste upp situationen något. Efter ett tag kom Mia på besök. Hon hade släppt allt eftersom det sista jag gjorde innan min färd till akuten var att meddela henne på gmailchatten att jag skulle dit. Hon var något skärrad, jag skämtade och sade med svag röst ”Mia? Mia? Är det du? Kom närmare…”. Det togs väl emot.
Mia höll mig sällskap och det var tryggt, särskilt när apparaterna började pipa. Det visade sig att det inte handlade om några onormala värden utan det var jag som var för yvig i mina gester när jag skulle förklara livets eviga frågor för Mia. Mina resultat kom och jag fick höra att något som egentligen ska ligga på 140 (ingen aning om vad det är) låg på 70 (det var dåligt som jag förstod det). Jag fick en påse blod och instruktioner om hur jag skulle fylla på.
Vid det här laget hade jag pratat med kanske fyra personer inklusive tanten i inskrivningen om mina symtom. Det var faktiskt lite utmattande, jag föreslog att de skulle skaffa något system där de skriver upp patientberättelserna och vilka åtgärder som har vidtagits. Kanske skulle man kunna kalla det för journal och denna skrift skulle kunna delas av de som träffar den aktuella patienten. Eller så sa jag det inte alls. Jag blev uppflyttad till KAVA, Kirurigisk akutvårdsavdelning – som ni känner till. Det var nog för att sätta stor respekt i mig. Orden akut och kirurgi tillsammans fick mig att tänka på ER eller Alpdoktorn. Victor Charlie Charlie, this is Mike Sierra Foxtrot etc. Tempot var dock lugnt på den här avdelningen. Jag blev snabbt favoriten på avdelningen på grund av mitt avspända sätt och min lättdiagnostiserade åkomma. Det blev en ofrivillig exkursion bland verklighetens folk på avdelningen. Jag hade en slemtant på höger sida och en missbrukare rakt mot mig. Hade det varit TV-serien sjukan hade jag varit Ulf Brunnberg.
På morgonen gjordes ronden. Då fick jag för femte gången förklara varför jag var där. Doktor Belfrage (känd från TV) kände inte igen mig trots att jag tände hans cigg på en fest för göteborgare för flera herrans år sedan. Han förklarade att det troligen rörde sig om magsår och jag instämde. Man skulle ta ett bakterieprov i magen och sedan stoppa blödningen. ”Det låter bra doktorn” sa jag och fortsatte ”Säg mig, hur går detta till om man får vara så nyfiken?”. Belfrage sockerkodade det genom att säga ”Vi kör ner ett onaturligt långt metallrör i halsen på dig och gräver runt bland tarmarna till dess att vi hittar blödningen. Om vi hittar den så åtgärdar vi den förstås men vi behåller dig en dag till för att utföra samma tortyrhandl… göra en uppföljning för att se om blödningen har upphört”. Jag godtog detta med reservationen att jag är extremt klökig, jag saliverar vid blotta tanken på ett finger i halsen och har flera gånger lyckats suggestera mig till kräkning. Jag frågade om det gick att få något avslappnande eller sövande vid gastroskopin. Belfrage bara skrattade och gick vidare för att skälla på missbrukaren som var där för fjärde gången.
Mera dropp, mera stick, mera besök av Mia som smugglade in snus och erotiska tidningar. Eftermiddagen kom och jag började kallsvettas. Jag vill att det klart och tydligt framgår att jag fasade för gastroskopin. Det var den som höll mig borta från akuten i det första läget, jag var tvungen att resonera med mig själv och ta mig i kragen på min rödvita Bruun & Stengadeskjorta för att komma iväg. Nåväl, de rullade iväg mig trots mina milda protester och skrik efter lugnande. Väl på plats hos Dr. Mengele (hon hette faktiskt så, jag vet!) så blev jag tröstad av hennes sköterska som sa att jag inte skulle känna något alls. Jag hatar den lögnaren och har förklarat jihad på henne och hennes efterkommande i sju led. Slangen dök upp och ner i strupen. Jag hade fått något medel men det var inte tillräckligt, tydligen. ”Kom och håll honom” kunde jag urskilja mellan mina spyrosslingar och sedan slocknade jag. Tillbaka på rummet fick jag höra att de hade gett full dos till slut och då hade jag slocknat på 5 sekunder. ”Det var ju det jag sa” sa jag. De lovade att det skulle bli bättre nästa gång. Nästa gång kom ganska omgående eftersom jag sov mest hela tiden, slemtanten rosslade till ibland och det vaknade jag faktiskt av. Jag rullades ner igen och den här gången var det full kavallerichock från början. Jag han knappt påminna om att jag behövde mycket lugnande förrän jag vaknade i mitt rum igen. En ny läkare förklarade för mig att jag ”hade ställt till med ett visst rabalder” trots att jag var nersövd. ”Bra” tänkte jag, ”Nu jobbar mina skattepengar”.
Magsåret hade konstaterats, det hade sprayats superlim, droppet hade droppats på rejält och till slut blev jag utskriven och nu kommer jag till poängen med mitt inlägg. Jag hyser en stark och odelad kärlek till svensk sjukvård. När man kan ställa diagnos, när patienten kan meddela sig – då är svensk sjukvård bäst i världen. Det kanske framstår som att jag raljerar och är kritisk men det är alls icke så mina minnen av sjukhusvistelsen kommer att bestå. Jag fick lugn, professionell och metodisk hjälp hela vägen från inskrivning till utskrivning och det kostade mig inte Ralph Laurenskjortan. Jag har fått för mig att många har en idealiserad bild av vad akutvård betyder och tror att det kanske skulle vara bättre annorstädes, det tror inte jag.
PS. Tack till Igor, Zalle, Mia, Martin, Fredrik, Johan, Per, Anni, Emil, Majsan, Åsa och Christian samt alla de andra som hörde av sig, fixade grejer, tog ut mig på rehabilitering och fick mig att känna mig sedd, uppskattad och behövd. Det var lätt värt att vara sjuk med tanke på den värdemätning som vänskapen genomgick. No homo.
Jag tycker att den nya iPhonen får för mycket utrymme i media.
Det är varmt.
Det finns ett par människor (om vi förutsätter att vi kan kalla alla våra förfäldrar sådana) som jag gärna hade velat träffa. I inte en särskild prioriterad lista så hade det kunnat se ut så här:
* Musselkungen. Snubben som kom på att man kanske kunde koka musslor innan man åt dem och som kunde avgöra vilka som var kosher och vilka som det bara var att kasta. Jag misstänker att han hade problem med att förklara för stammen att trots att många har blivit dåliga av att äta de där konstiga grejerna man fann på stranden så finns det trots allt en lösning på matproblemet. Vi kokar dem. Men sen så är vissa av de hårda “matsakerna” oätbara trots att de är kokade, “låt mig förklara etc.”. Jag hade gärna frågat hur han lyckades övertala alla om att detta är OK, man måste bara göra på rätt sätt.
* Ostrondrottningen, se ovan.
* Mysktanten. “Pojkar! Ni ser den där hankossansoxen eller vad fan det är på ängen? Jag slår vad om att om ni skär upp testiklarna eller analkörtlarna på det djuret så kommer det att vara till er fördel. Det luktar gott härifrån och om ni anstränger er lite så kan ni säkert utvinna ett sekret som går att använda till en doftförbättring hos er själva. Använd det försiktigt och tillsätt bara lite till ert rakvatten så kommer ni att få skitmånga grottkvinnor. Rakvatten? Det är en grej ni kommer att använda i framtiden.”
Att tala med mor per telefoneringsapparat är inte på något sätt ansträngande. Det är mest jag som sköter snacket, det är ganska naturligt eftersom jag är med om fler händelser än henne.
Titta! En varmt religiös pfalzgreve!
Jag berättar om mina semesterplaner, mor lyssnar uppmärksamt . När vi sedan ska avsluta samtalet så sammanfattar hon sina goda råd till mig, jag minns dem inte riktigt men de klingar i harmoni med det som Johan Kasimir skrev till sonen Karl Gustav när denne gjorde lumpen under Torstensons befäl:
Dina ledstjärnor måste vara sträng gudsfruktan, återhållsamhet i mat och dryck, ärbart och tuktigt umgänge samt undvikande av spel och lättfärdighet.
Inga probs som ungdomarna säger.
Det finns egenheter hos alla människor. Mina är till exempel att jag svär i kyrkan och målar fan på väggen, bokstavligt talat.
Den brist som jag har svårast att förlåta andra för är inköp av rumstempererad läsk om det finns kylskåpskall läsk att tillgå i butiken. Jag vet inte hur sådana människor resonerar, jag vill inte vara deras vän.
Slut meddelande.
Jo, så här är det:
Monarki är skitfånigt och jag är pricipiellt mot det eftersom jag inte tillhör huset Bernadotte. De borde nia mig lika mycket som jag niar dem. Problemet är att jag är väldigt traditionsbunden, däri ligger en trygghet och en igenkänningsfaktor som icke bör underskattas. Det finns något bra att läsa om traditioner i Peter Englunds inträdestal i Svenska Akademien men jag orkar inte leta fram det.
Vid en eventuell folkomröstning röstar jag naturligtvis nej till fortsatt monarki men så länge vi har grodätarna på tronen så gör jag mitt bästa för att vara en god undersåte. Därmed så klagar jag inte på bröllopsparets genomfolkliga smak eller faderns “humdumande”. Vi har monarki och idag är jag stolt, just idag är jag stark, jag bärs framåt av kraftiga rojalistiska känslor.
Som dessa gossar, de kallar sig drabanter – och de menar det:
Jag var en sådan elev som på högstadiet krävde att vi skulle läsa mer om Det Stora Fosterländska kriget, alltså det andra världskriget. Det första brydde jag mig inte alls om.
Min fascination för kriget och nazismen har fortsatt, framför allt estetiskt och militärt. Det ska väl inte behöva skrivas ut att jag inte är nazist? Det är jag alltså inte. Nu blev det jobbigt, jag känner att jag är på väg in i ett minfält men skit samma.
I min bostadsrättsförening har jag blivit populär. Jag klär mig prydligt, säger hej i trappan och slänger sopor på lämpliga klockslag. Allt går enligt planen. Därför har jag vågat ta ut svängarna mer och mer, jag sjunger och visslar nu i trappan. Oftast de mer rumsrena epistlarna eller käcka studentvisor, ibland försöker jag vissla en fuga.
Resultatet låter inte vänta på sig. En av tanterna i min fanclub stoppade mig i trappan och sa att det alltid var så trevligt att höra mig i trappan, det är trevligt när jag visslar. “Tack” blev mitt svar och jag reflekterade lite över hennes gillande. Antingen så har hon ingen aning om vad jag visslade på eller så visste hon precis att det var marschen för Waffen-SS som vibrerade mellan mina läppar. Obekvämt i vilket fall och jag visslar den inte längre.
Det var allt etc.
Inget snaskeår är komplett utan ett klipp från Top Secret Drum Corps i Edinburgh.
Igår var jag på en examensfest. Igor har nu plockat sin sista tenta och kan snart titulera sig som läkare. Han har en yngre bror som jag tyvärr har glömt namnet på som också läser till läkare med blandad framgång. Igor var en av de beslutsfattare som fick mig att åka till akuten (se gärna “I en sal på lasarettet (extended cut)”). Det var Igors kväll igår, han gjorde som han brukar – hjälpte till och slet trots det var hans fest med anställt tjänstefolk. Sådant gillar vi.
Det hölls tal, inte av mig eftersom jag sparar min blomma till ett särskilt tillfälle. Ett minus i kanten är att jag höll ett jättedåligt tal i Igors sällskap för ett tag sedan. Ska vi reda ut det förresten? Ni som var där- ni har rätt. Det var ett dåligt tal men jag var inte förberedd. Jag var inte anmäld som talare och Olof fick ett hjärnsläpp. När jag ropades upp så var det ett infall av toastmastern och jag hade druckit alkohol, då vet man hur illa det går. Karl och Peter, jag ber återigen om ursäkt. Er fest förtjänade bättre.
Hursomhelst så hölls det tal till Igor (igår, hahahahahahahahahahaha!). Det var genomgående hög standard men ett tal fick mig att faktiskt att bryta ihop lite. Kanske för att jag saknar pappa men framför allt därför att det var det finaste talet jag någonsin har hört. Att osentimentalt men ytterst välformulerat stå och berätta hur man som mor är stolt över sina söner (Igor och den där andre) och fortsätta med att skildra hur svårt det var att komma till Sverige för 18 år sedan (utan annat än kläderna på kroppen) gjorde att jag var tvungen att putsa glasögonen ett par gånger extra. Naturligtvis berodde det delvis på att jag saknade ett sammanhang med min far men mest berodde det på att jag vet hur pojkarna har slitit och sliter.
Nåväl, ett tal som pågick i kanske 45 sekunder fick mig ur balans under balunsen. Jag kanske är avundsjuk men i stort var det rörande, avslöjande och hederligt. Sådant vill jag ha mer av. Inte mer ”En lustig sak hände mig på vägen hit” eller “Har ni sett televisionsutsändningarna?”. Så smular kakan.
En annan sak, jag träffade två greker på festen och naturligtvis visste de vilka Sotiris och Konstantin var. Far och son från uppväxten i Mönsterås som tyvärr inte längre är med oss. Tragiken på den tiden var påtaglig, måtte jag aldrig uppleva det sena 1990-talet igen. Det var allt, fortsätt verksamheten.