- Bla bla bla bla bla Lomma Beach bla bla bla bla internskämt bla bla bla å då sa Johan bla bla bla HAHAHAHAHA! *Snörf* HAHAHAHA!
- Jag fattar faktiskt inte Dag.
- Jaja, I guess you had to be there.
- Men du var ju inte heller med?
- …
- Bla bla bla bla bla Lomma Beach bla bla bla bla internskämt bla bla bla å då sa Johan bla bla bla HAHAHAHAHA! *Snörf* HAHAHAHA!
- Jag fattar faktiskt inte Dag.
- Jaja, I guess you had to be there.
- Men du var ju inte heller med?
- …
Via vännen Jens fick jag nys om en sajt (DN-stajl på stavningen) som visar bilder där Den kommunistiska framtidens sol, Nationens öde, Den oövervinnerlige befälhavaren med järnviljan, Det tjugoförsta århundradets ledstjärna, Det högsta förkroppsligandet av den revolutionära kamratskapens kärlek, Socialismens sol, Garanten för fosterlandets enighet – kort sagt Kim Jong Il tittar på saker. Exempel ges nedan.

Titta! Mat!
Fler bilder finns på http://kimjongillookingatthings.tumblr.com/.
Jag har (av anledningar som snart kommer att avslöjas) genomgått en del färdighets- och personlighetstester. En tvångstanke jag har under dessa tester är att lägga till egna rutor eller svar och ange att frågeställningen är felaktig. Kanske bara svara i färger.
Färdighetstesterna är inga problem, personlighetstesterna är lite knepigare. Jag misstänker nämligen att alla sådana tester är Voight-Kampfftester och att det ska visa sig att jag egentligen är en replikant. Vem vet hur jag skulle reagera vid en sådan upptäckt?
På samma tema kan det nämnas att jag ibland på krogen ljuger om att jag har genomgått en traineeutbildning på Weyland-Yutani. Det är inte alla som reagerar och det gör inget, det roliga är de som blir imponerade och har hört att det ska vara en “stenhård tjänst”. “Visst…” svarar jag, “Ibland fick vi inte äta på flera veckor, så mycket jobbade vi”.

Varför envisas Goodyear med att tillverka Zeppelinare? Var finns businessen i det? “Wow, jag har massor av pengar och vill åka väldigt långsamt härifrån, ge mig genast 5 av edra bästa Zeppelinare”.
Tror inte det.
Gorbatjov tillhör min barndom liksom GHB tillhör dagens unga. Han var en snäll mysfarbror som enligt jänkarna “slutade tramsa” och gav upp slaget. Kalla kriget vanns av USA och det tack vare en propagandtriumf angående missilförsvaret, Star Wars, som skulle kunna slå ut sovjetiska långdistansrobotar i rymden (världsrymden, reds. anm). Det gick inte. Tjekan trodde dock på amerikanernas uppgifter och insåg att man aldrig skulle hinna ikapp. Det hela påmnner mig om Vänneravsnittet när Joey får Phoebe att tro att han kan hålla andan i flera minuter (han andas genom näsan). Vanligtvis var det ju Sovjet som var mästare på vilseledande uppgifter och fejkvapen, Maskirovka kallas det och jag vet inte om det ska vara stor eller liten begynnelsebokstav.
Inte Dick Cheney utan Gorbatjov.
När Gorbatjov började bli färdig med att rasera gulaghemsbygget så kände man att det kanske var dags att få lite gjort. Sovjeten, numera ryss var fri men hungrig. “I want’ half!” som Eddie Murphy skulle ha sagt. Missnöjet bubblade och i augusti 1991 kom så Moskvakuppen. Namn som Janajev, Pavlov (inget släktskap), Jazov och Pugo flimrade förbi när nyhetsrapporteringarna trillade in. Gorbatjev sattes i husarrest, militära styrkor skickades till Litauen. Vi tar det en gång till, militära styrkor skickades till Litauen. Tre personer dödades. Det var nära fullskaligt krig. Riksfyllot Jeltsin lyckades dock få militären att överge kupplanerna och utan generalernas stöd kunde de gamla partivargarna inte fortsätta. Gorbatjev återinsattes som president.
Det var dock ett par svettiga dagar. Världens ögon var fixerade på utvecklingen i sovjetrepublikerna och även TV3 följde utvecklingen med samma professionalism och kvalitativa bevakning som kännetecknar kanalen än idag.
Jag gillar att vara i den positionen jag är i för tillfället. Jag gillar inte att inte kunna lufta eller dryfta det. Uppdatering kommer. *Kryptisk*
- Kan du inte göra en låt om JAS 39 Gripen Kee?
- Självklart kan jag göra en låt om JAS 39 Gripen.
- Kan du inte göra en låt om JAS 39 Gripen Pugh?
- Självklart kan jag göra en låt om JAS 39 Gripen.
Samtalen tenderar ibland att se likadana ut, eller rättare sagt låta likadana. Jag talar generellt om upprepningen i umgänget, inte i mitt egen bekantskapskrets – lyckligtvis. Vi har varit ganska förskonade från att fastna i sentimentalitetsfällan och lyckas både tala om det pågående och det kommande. Naturligtvis talar vi om då men det romantiseras inte i övermått (och med inte i övermått menas att det så klart romantiseras till viss del). En gång blev vi faktiskt beskyllda för att aldrig kunna tala om annat än våra gemensamma minnen och jag tror att vi har skärpt oss betydligt sen dess.
På senare tid har vi lyckats samla ganska många av vännerna till umgänge och då diskuteras högt och mestadels lågt. En av tvillingarna (Emil) berättade om växthuseffektens påverkan på polarisarna och det var i sig ingen nyhet men han presenterade ett radikalt förslag för att minska effekten av smältvattnet: Plocka upp alla fartyg på land och förbjud feta människor att bada. Han kan sin Archimedes.

Vidare fick jag en nyligen vid en av dessa sammankomster en komplimang:
- Ibland säger du riktigt smarta saker Dag!
Jag blev naturligtvis glad, låt vara att jag just hade ondgjort mig över lakrits, men började vid hemkomst att överanalysera meningen med utlåtandet. Är det positivt att jag ibland säger smarta saker? Kom det som en överraskning? Det och TV-spel höll mig uppe till sent på natten. Så smular kakan.
PS. Angående lakrits så var jag irriterad över att jag som inte gillar lakrits automatiskt blir bortskuren från en fjärdedel av godisutbudet samtidigt som de som faktiskt tycker om lakrits inte har något motsatsförhållande. En lakritsälskare kan till exempel uppskatta choklad lika mycket som jag.
Jag var i Stockholm på blixtvisit, det var i tjänsten men jag hann ändå träffa bekanta planerat och oplanerat. Lundamafiosos som jag inte har träffat på flera år dök upp på gator och i restauranger. Jag tänker framförallt på Ebba och Johan som jag först träffade på Drottninggatan och senare i Östermalmshallen. Ebba är vanligtvis i Afghanistan och Johan i Norrköping. De hade shoppat som det heter, Johan är tvungen att åka till Stockholm för att hitta snygga skor i rätt storlek. Det skrattade vi lite elakt åt när vi åt lunch tillsammans på Tysta Mari. Johan skrattade med, artigt.
De var tvungna att gå men jag och mina andra vänner satt kvar. Vi analyserade vårt sätt. Det kanske inte var det mest kamratliga beteendet att skratta åt Johans skoproblem – tänk om han har komplex för sina stora fötter?
- Det var nog lite taskigt.
- Det kanske är en abnormt stor öm tå som vi klev på?
Elakheten triumferade. Övriga lunchgäster stirrade ogillande. Allt är som det ska vara.