Snaskefar

Idag har jag stiftat bekantskap med Anthony Weiner. I den här videon är han irriterad över att republikanerna i den amerikanska kongressen röstade ner ett förslag om att ge utökad sjukvård till first responders i WTC-attacken.

Sorkins vrede anas men Weiners parodiska imitation av republikanerna förtar lite av åskdundret.

I ett annat klipp så sätter han talmannen på plats. Tror jag. Jag har ingen aning om vad som pågår i det här klippet. I slutet börjar talmannen att mumla och staka sig så tydligen är Weiner en jobbig fan att ha att göra med.

Jag har stor respekt för människor som inte hymlar, vare sig med sina framgångar eller motgångar. Den nysvenska folksporten att vräka ur sig otidigheter bara för att provocera har jag däremot lite till övers för. Särskilt de som indignerat säger “Men så får man tydligen inte säga i det här landet” stör mig. Man får säga vad man vill, man måste dock räkna med mothugg. But I digress (det betyder att man har bra matsmältning på engelska).

Det här med att inte hålla igen, att verkligen säga hur det är – det är något jag jobbar på. Man vill ju inte göra folk obekväma men det kan ibland vara bättre att säga hur det verkligen ligger till istället för att låta folk gissa sig till läget, i värsta fall överdriva och ängsla i onödan.

Det kan dock naturligtvis gå till överdrift. Förra veckan läste jag om aktuella födelsedagar i Sydsvenskan. En person fyllde nyligen 65 år och det angavs i uppmärksammandet att han är sjukpensionär. Han fyllde 65 år och kom ursprungligen från östra Bosnien. På fritiden tycker han om att vara ensam vid havet. Han lider av posttraumatisk stress på grund av sina upplevelser i Srebenica där han i flera veckor saknade färskvatten och mat. Underförstått var han med om ännu värre saker.

Det har hängt efter mig ända sedan jag läste det. Varför var det viktigt att lyfta fram detta? Var det han själv som insisterade på att det skulle tas med? Definieras han så mycket av det hemska som skedde under Bosnienkriget? Var det en form av terapi att släppa fram det på de annars småputtriga familjesidorna? Hur reagerade de som letade efter sina föräldrar eller sina barn på samma sida i Sydsvenskan? Jag har tusen frågor men ingen att ställa dem till, därför håller vi här.

Ett tag riskerade rubriken att bli längre än inlägget, därför skrev jag den här inledningen för att dryga ut brödtexten – ett knep jag lärde mig när jag skrev min D-uppsats. Folk gillar långa texter, det andas seriositet vilket händelsevis rimmar på universitet men inte högskola. Nog om detta.

Pistol.

Min nya grej är hursomhelst att i fortsättningen, ställd inför frågorna “Har du hunnit kika på/Har du fixat/Hur går det med [valfritt projekt]?” svara:

- Pistolen? Nä, han ville ha 9000 kronor så… Mittåt! Det var ju inte du som var inkopplad på det! Sanningen är faktiskt den att jag inte har hunnit kika på det ännu, det har varit lite körigt som du kanske har hört…

Har ni hört anekdoten om när Ringo Starr kommer rusande in i Abbey Roadstudion och meddelar att han äntligen har hittat melodin till en hitlåt? Han börjar humma den tänkta låten för John och Paul som nickar och säger att det är en bra melodi, det är säkert därför som The Rolling Stones hade använt den till Street Fighting Man.

Det är lätt att skratta åt Ringo, även om historien inte är sann. Men jag gör det inte. I början av veckan fick jag en briljant idé som jag delgav vår chefsutvecklare på min arbetsplats. Lyckligtvis tillhör han den lågmälda sorten. Därför sved det inte lika mycket som det borde ha gjort när han sa:

- Ja… Som du kanske minns så handlade vårt möte i fredags om att jag presenterade den här modellen.

Hej.

Jag har inte slutat att blogga. Det är endast min trötthet som har hindrat mig från att göra några nya inlägg men jag har naturligtvis lika mycket åsikter och lika lite självdistans som vanligt.

Jag har börjat på ett nytt arbete, det är i Köpenhamn, Danmark och jag pendlar numer varje dag från Lunds centralstation till Söborg som alltså ligger utanför Storköpenhamn men fortfarande i Danmark. Eftersom jag endast har varit på den nya arbetsplatsen i två veckor och det därtill är ett företag som är i sin vagga (fast ändå inte) så kan jag inte riktigt redogöra för vad jag gör. Jag har ännu inte formulerat min “hisspresentation” som det heter. Gångtunnelpresentationen har jag dock nailat; Jag har jobb, skit i det så lever du längre.

Det har kanske antytts förändring i de senaste bloggposterna, det var i alla fall med anledning av det nya jobbet som jag genomgick alla de testerna jag skrev om tidigare. De gick bra. Det skummaste inslaget var ett logik- och intelligenstest som innehöll en semantisk prövning – på danska. Det gick bra även med den delen inräknad. Nu är jag anställd av North Media A/S som alltså är en av Danmarks största mediakoncerner, fast det skiter väl ni i.

Jag har klippt mig. Efter 12 år som långhårig har jag hunnit ikapp mig själv och numer är hjässan prydd av högst 3 mm långt hår. Skägget är längre.

Vi upprepade vårt besök i England under nyåret och någon vecka efter det. Nyår i Fylke, därefter minibilsemester till Yorkshire med skiftande kvalitet på boende och mat. Avslutning i London med besök hos Gudfadern (inte min utan Silas). Gudfadern är en australiensare som kan jämföras med Parkinson, inte sjukdomen utan programledaren.

Efter diverse prövningar som jag inte känner att jag vill dela med mig av ännu har jag återigen fått kvitto på nätverkets lojalitet och omtanke. Det känns alltid lika skönt.

Jag har gått upp 10 kilo sedan förra våren och har då bara 3 kilo kvar till målet. Självklart tog jag det lugnt när jag återhämtade mig från magsåret men under hösten blev det löjligt. Det är endast lättja som ligger bakom, åtminstone från augusti 2010 och framåt. Nu blir det ändring på det. Kort parantes, mitt problem är inte att jag talar tomt om att ta tag i träningen. Det fixar jag varje gång, problemet är att det måste bli just “varje gång”. När jag har nått målen och slimmat till mig så tappar jag intresse för vad allt träning heter. Den här viktresan mellan 72 – 95 kg har jag gjort 4 gånger sedan 2003.

På tal om pendling så har jag lärt mig allt som går att veta om pendelslughet av min sensei tillika nya kollega. Hon ska börja jobba i Sverige så hon kände väl att hon kunde dela med sig av sina erfarenheter utan att försätta sig i en sämre situation. Jag tänker inte dela med mig av mina nya kunskaper.

Här känner jag att vi kan hålla. Jag vet att detta inlägg inte når verkshöjd men det är bättre än ingenting. Jag lovar att kolla med min vän Marie om jag får berätta om hennes arbetsintervju- och ny-på-jobbet-historier. När vi åkte till Nottingham för att titta på fotboll på nyårsdagen så berättades dessa historier i en tågkupé och jag låg på golvet för att jag skrattade så mycket. Har jag sålt in det tillräckligt? Höga förväntningar? Bra.

Nu börjar det bli en ganska hög koncentration av det svenska flygvapnet på bloggen. Ett klipp till orkar man dock med och här kommer det: