Subst. vard. eg. Snaskefader -fadern -fäder. Glidare, Storspelare. Från engelskans sugar daddy. "Flickornas snaskefar bjöd dem på drinkar hela kvällen men fick gå hem ensam".
Att tala med mor per telefoneringsapparat är inte på något sätt ansträngande. Det är mest jag som sköter snacket, det är ganska naturligt eftersom jag är med om fler händelser än henne.
Titta! En varmt religiös pfalzgreve!
Jag berättar om mina semesterplaner, mor lyssnar uppmärksamt . När vi sedan ska avsluta samtalet så sammanfattar hon sina goda råd till mig, jag minns dem inte riktigt men de klingar i harmoni med det som Johan Kasimir skrev till sonen Karl Gustav när denne gjorde lumpen under Torstensons befäl:
Dina ledstjärnor måste vara sträng gudsfruktan, återhållsamhet i mat och dryck, ärbart och tuktigt umgänge samt undvikande av spel och lättfärdighet.
Det finns egenheter hos alla människor. Mina är till exempel att jag svär i kyrkan och målar fan på väggen, bokstavligt talat.
Den brist som jag har svårast att förlåta andra för är inköp av rumstempererad läsk om det finns kylskåpskall läsk att tillgå i butiken. Jag vet inte hur sådana människor resonerar, jag vill inte vara deras vän.
Monarki är skitfånigt och jag är pricipiellt mot det eftersom jag inte tillhör huset Bernadotte. De borde nia mig lika mycket som jag niar dem. Problemet är att jag är väldigt traditionsbunden, däri ligger en trygghet och en igenkänningsfaktor som icke bör underskattas. Det finns något bra att läsa om traditioner i Peter Englunds inträdestal i Svenska Akademien men jag orkar inte leta fram det.
Vid en eventuell folkomröstning röstar jag naturligtvis nej till fortsatt monarki men så länge vi har grodätarna på tronen så gör jag mitt bästa för att vara en god undersåte. Därmed så klagar jag inte på bröllopsparets genomfolkliga smak eller faderns “humdumande”. Vi har monarki och idag är jag stolt, just idag är jag stark, jag bärs framåt av kraftiga rojalistiska känslor.
Som dessa gossar, de kallar sig drabanter – och de menar det:
Jag var en sådan elev som på högstadiet krävde att vi skulle läsa mer om Det Stora Fosterländska kriget, alltså det andra världskriget. Det första brydde jag mig inte alls om.
Min fascination för kriget och nazismen har fortsatt, framför allt estetiskt och militärt. Det ska väl inte behöva skrivas ut att jag inte är nazist? Det är jag alltså inte. Nu blev det jobbigt, jag känner att jag är på väg in i ett minfält men skit samma.
I min bostadsrättsförening har jag blivit populär. Jag klär mig prydligt, säger hej i trappan och slänger sopor på lämpliga klockslag. Allt går enligt planen. Därför har jag vågat ta ut svängarna mer och mer, jag sjunger och visslar nu i trappan. Oftast de mer rumsrena epistlarna eller käcka studentvisor, ibland försöker jag vissla en fuga.
Resultatet låter inte vänta på sig. En av tanterna i min fanclub stoppade mig i trappan och sa att det alltid var så trevligt att höra mig i trappan, det är trevligt när jag visslar. “Tack” blev mitt svar och jag reflekterade lite över hennes gillande. Antingen så har hon ingen aning om vad jag visslade på eller så visste hon precis att det var marschen för Waffen-SS som vibrerade mellan mina läppar. Obekvämt i vilket fall och jag visslar den inte längre.
Igår var jag på en examensfest. Igor har nu plockat sin sista tenta och kan snart titulera sig som läkare. Han har en yngre bror som jag tyvärr har glömt namnet på som också läser till läkare med blandad framgång. Igor var en av de beslutsfattare som fick mig att åka till akuten (se gärna “I en sal på lasarettet (extended cut)”). Det var Igors kväll igår, han gjorde som han brukar – hjälpte till och slet trots det var hans fest med anställt tjänstefolk. Sådant gillar vi.
Det hölls tal, inte av mig eftersom jag sparar min blomma till ett särskilt tillfälle. Ett minus i kanten är att jag höll ett jättedåligt tal i Igors sällskap för ett tag sedan. Ska vi reda ut det förresten? Ni som var där- ni har rätt. Det var ett dåligt tal men jag var inte förberedd. Jag var inte anmäld som talare och Olof fick ett hjärnsläpp. När jag ropades upp så var det ett infall av toastmastern och jag hade druckit alkohol, då vet man hur illa det går. Karl och Peter, jag ber återigen om ursäkt. Er fest förtjänade bättre.
Hursomhelst så hölls det tal till Igor (igår, hahahahahahahahahahaha!). Det var genomgående hög standard men ett tal fick mig att faktiskt att bryta ihop lite. Kanske för att jag saknar pappa men framför allt därför att det var det finaste talet jag någonsin har hört. Att osentimentalt men ytterst välformulerat stå och berätta hur man som mor är stolt över sina söner (Igor och den där andre) och fortsätta med att skildra hur svårt det var att komma till Sverige för 18 år sedan (utan annat än kläderna på kroppen) gjorde att jag var tvungen att putsa glasögonen ett par gånger extra. Naturligtvis berodde det delvis på att jag saknade ett sammanhang med min far men mest berodde det på att jag vet hur pojkarna har slitit och sliter.
Nåväl, ett tal som pågick i kanske 45 sekunder fick mig ur balans under balunsen. Jag kanske är avundsjuk men i stort var det rörande, avslöjande och hederligt. Sådant vill jag ha mer av. Inte mer ”En lustig sak hände mig på vägen hit” eller “Har ni sett televisionsutsändningarna?”. Så smular kakan.
En annan sak, jag träffade två greker på festen och naturligtvis visste de vilka Sotiris och Konstantin var. Far och son från uppväxten i Mönsterås som tyvärr inte längre är med oss. Tragiken på den tiden var påtaglig, måtte jag aldrig uppleva det sena 1990-talet igen. Det var allt, fortsätt verksamheten.
För att fira min framgångsrika rehabilitering (håll utkik efter en litania i en blogg nära dig) så träffades utvalda gentlemen på Grand för enklare måltid. Fnisseriet och flabbandet infann sig omgående. Det var ovanligt mycket folk i byggnaden och det hade sin förklaring i att det är studenttider. Vissa av gymnasieskolorna i Lund har utsläpp den här veckan och flertalet av avgångsklasserna har sin studentbal på Grand. Vi stördes inte av detta utan kunde fabulera och överdriva i lugn och ro vid vårt bord.
I takt med intaget (hos de andra, jag drack vatten – för mer information vänligen se denna blogg imorgon) så gjorde sig blåsan påmind. Enhörning gick mot toaletten och återvände ett par minuter senare med ett stort leende. Han berättade att han hade träffat en baldeltagare på toaletten och att denne hade varit spansk i flabben (uppkäftig, dryg motsv.) mot honom. Han berättade vad som hade hänt efter hans entré. En 18-åring i Dressmankostym hade synat Enhörning från topp till tå och noterat hans avsaknad av studentbalskännetecken.
- Du gååååuuur inte här va?
- På herrarnas? Jodå!
- AEEAHEEEH! PÅ SPYKEN!
- Nä, det gör jag väl inte…
- HA! DU SMYGER DIG IN PÅ DI FINE TOALETTERNA!
- Njae… För dig är det studentbal, för mig är det torsdag.
Spyken är alltså en gymnasieskola i Lund och även om den inte är den mest posha så har den ändå ett rykte om sig att vara lite elitistisk. Fjunet på dass är ett klockrent exempel. Vi skrattade först åt ynglingen, sen lite åt Johan och sedan åt ynglingen igen. Vi skrattade åt hans aningslöshet, åt att han trodde att Johan var i gymnasieåldern, åt hans fylla, åt hans enorma självförtroende. Sedan skrattade vi med honom. Vi kom på att killen kan utvecklas till en riktigt skön människa. Eller så blir han Höglund i Den enfaldige mördaren. Vi resonerade kring stryk och om pojken var i behov av det eller inte. Vi kom fram till att det nog är roligast för alla om han får utvecklas i lugn och ro. Slutligen talade vi om hopp, att det finns sådant för att det fortfarande produceras original.
Det var en bra stund. Kanske inte för snubbens kompis som stod och grät för att han hade spillt på sin nya kostym men på det hela taget gav det energi åt vårt sällskap. Det var allt, fortsätt verksamheten.
Varje gång jag handlar i konfektyraffärer istället för att begagna mig av min skräddare så får jag vid betalning ofta frågan “Är du medlem?”.
Jag brukar då mumla fram ett “Njae-jag-vet-inte-tror-inte-det-men-jag-är-inte-intresserad-du-kan-stoppa-kvittot-i-påsen-vasötduärjagälskardig-tack-hej-då!”.
Nästa gång ska jag istället svara:
- Ja och nej. Det var under kriget och det var en förutsättning för att kunna göra sig ett namn. Jag var aldrig aktiv medlem utan det var en social nödvändighet. Mitt samvete är rent och jag har sedan länge sonat detta. Tack. Kvitto behövs inte.
I mitt hem finns det en laminerad lapp i A4-storlek. Budskapet den bär är “Lägenheten är buggad”. Den brukar jag visa upp lite då och då för folk som är på besök. Sen sätter jag på vattenkranen och TV:n och frågar dem hur det går på jobbet.
