Min farfar var en oerhört from människa. Hans gudstro var direkt, han talade med Gud och Gud talade med honom. Många av hans beslut i livet togs efter långa funderingar i nattens väkter när han ostört kunde uttyda vad Gud hade för plan för honom. I Bibeltrogna vänner (BV, exakt vad det låter som) var han under hela sitt aktiva medlemskap, och även efter detta, en central gestalt. Respekten för farfar var enorm. Han kunde återuppväcka en slumrande eller tvivlande tro bara genom att med enkel självklarhet nämna några ord ur skriften och därmed övertyga den som var nära att ge upp. Han var en lysande predikant, han skrev psalmer och teologiska betraktelser. På hans begravning framkom det också att han hade fungerat som själasörjare för många i BV. De kunde ringa honom under alla tider på dygnet och han verkade alltid ha tid för dem. Respekten för farfar kanske bäst sammanfattas med det som en av hans äldsta vänner inom BV uttryckte i sitt tal under begravningskaffet, att det egentligen finns fyra patriarker: Abraham, Isak, Jakob och så [farfar]. Detta alltså från en man inom en av de mest konservativa kristna sammanslutningarna i landet som inte tar särskilt lätt på hädelse.
Farfars kardinalfel var hans hetsiga humör, han arbetade som lärare och fick snabbt smeknamnet "Svarta åskan" eftersom hans annars godmodiga uppsyn snabbt byttes ut mot en bister, mörk uppenbarelse när han var uppretad. Han hävdade på sin ålderdom att Gud hade talat till honom och att han hade fått uppmaningen att tygla sitt häftiga humör. Vreden var aldrig något som visades i familjesammanhang, jag har fortfarande svårt att tro det var på det här sättet men gamla elever vittnar om en annorlunda uppfattning. Farfar var som sagt mycket from och det verkade som om att han hade en äkta uppfattning om att alla var Guds barn och att ingen var utom frälsning. Därför var det så väldigt, väldigt märkligt den där gången på Sjöstugan när min gammelmoster bjöd oss på våfflor. Det var i slutet av 1980-talet. Den dåvarande partiordföranden för Vänsterpartiet Kommunisterna, Lars Werner, hade nyligen figurerat i pressen angående hans alkoholproblem. Naturligtvis var det samtalsämnet för dagen. Efter att ha gått hela varvet runt kring det som kunde sägas om Werners sjukdom så sammanfattade min gammelmoster läget med att säga att något gott fanns det väl i Lars Werner också. Min farfar som inte alls deltog i samtalet utan satt djupt försjunken i sina egna tankar tittar upp och utbrister, med en ganska barsk och hög stämma:
- Det kan du väl ändå INTE MENA!?
Märkligt. Det blev tyst. Jag var för ung för att förstå vad som egentligen hade hänt men jag förstod att det inte var en särskilt bra idé att fråga farfar vad som var problemet med Lars Werner.
Gav din farfar bort allt han ägde i sin fromhet och följde Jesus ? Skulle kunna tro det.
[...] har tidigare skrivit om min farfar, om hans boaormsskinn och koppling till Lars Werner och Division Engelbrekt. Nu har [...]