Även jag har bott på studentkorridor.
Jag flyttade in på Lunds nation efter det att vår storm och längtan började ebba ut på Grönegatan 15, kollektivet jag tidigare bodde i. Jag flyttade in söndagen den 9 september 2001. Jag minns datumet av uppenbara skäl eftersom måndagen var den 10 september och tisdagen var, med logikens obönhörliga konsekvens, den 11 september 2001. Den tisdagen var förresten en av de många dagar som jag försov mig till min föreläsning och stannade hemma istället, vi läste passande nog internationell rätt den terminen. Det blev så att säga mer angeläget att gå på föreläsningarna efter den dagen. Men inlägget ska inte handla om internationell rätt och orätt.
Alla som har erfarenhet av kollektiv har säkert sina skrönor och märkliga typer att berätta om. Man kanske känner sig lite unik och tror att man har tillbringat en försvarlig del av sitt liv med de mest skruvade - och i bästa fall de roligaste – människorna i världen. Så är det naturligtvis inte. Man svetsas samman av sammanhanget, kanske man till och med gillar varandra om förutsättningarna är de rätta (för sammansvetsning behöver inte betyda kärlek) men det är inte unikt.
Jag gör inte heller anspråk på att min tid på Gamla huset, våning 5, skulle ha varit den bästa någonsin jämfört med andra studenter men det blev en hel del skrocks under min tid på Femman. Jag kanske återkommer till detta vid ett annat tillfälle men nu ska jag istället närma mig målet med full kraft, likt ett flygplan på väg in i en byggnad. Ursäkta Ranelidskan.
Jag kom att tänka på Nizze häromdagen, helt klart en av de mest lysande stjärnorna jag bodde med. Det var en extremt arg, hårdrocksälskande smålänning som var ålderman på korridoren. Han var ganska mycket äldre, större och starkare än jag så det var naturligt att närma sig honom med en viss respekt. Han var inte bara fysiskt stor (muskulös alltså) utan han dominerade även sällskapet i ord och handling. Inget var bra, någonsin. Fanns det minsta tillstymmelse till att hacka på något så skedde det enligt lustmordsprincipen. Det kanske inte låter särskilt givande att umgås med en person som beter sig så här men det var det verkligen, humorn fanns där alltid och hans svärande var den typen jag tycker om – varierat och bildat. Han var också spontan och initiativrik, kombinerat med den tidigare nämnda pondusen så kunde det leda till att man helt plötsligt gjorde honom sällskap till någon skum lumphandlare i Skånes obygder för att Nizze hade sett en lurendrejarannons om någon schysst mojäng som verkligen inte behövdes.
Han studerade naturligtvis men övergav senare den sysslan till förmån för den stora passionen som är och var snickrande. Han hade sådana framgångar i detta så att han fick en heltidsanställning på en byggfirma. Det förändrade bilden av korridoren något. Nizze gled omkring och svor, skillnaden var att det skedde i ett blåställ vilket gav honom ännu mer pondus.
Det var nu hans sinne för den absurda humorn lös igenom. Efter en arbetsdag, när bakfulla studenter låg i soffan utan att ha gjort ett vettigt handtag på en vecka, kunde han komma stormande in i köket med måttstocken i högsta hugg. Han rusade fram till valfritt ställe och mätte det som fanns till hands, en stolsrygg, en apelsin eller en lärobok i civilrätt för att sedan uppgivet skaka på huvudet. Det kommer jag alltid att minnas. Det besvikna ansiktsuttrycket, den djupa sucken, ihopvecklandet av måttstocken under långsamma huvudskakningar och väsandet i stil med ”Satans alla smådjävlar i balklänningar, det var precis detta som inte fick hända”. Det blev aldrig rätt och han blev alltid så besviken. Och jag blev naturligtvis väldigt road. Jag har själv försökt med detta i olika sammanhang men skördar inte samma triumfer som Nizze gjorde hos mig. Så kan det gå. Det beror säkert på kontext och tid, vi hade ju en del år på oss att lära känna varandra. Säkert byggs det också till 95% upp av repetitionen, upprepningshumor är ju bland det mest effektiva som finns. Idag är Nizze kvalitets- och miljöchef hos Sveriges största hustillverkare, skam den som tänker illa därom.
Du kanske har räknat ut vid det här laget att det inte finns någon större poäng, det var bara en liten promenad bakåt. Så smular kakan.
