Den bästa videon till Mambo Italiano någonsin. Notera särskilt maffiasnubbarna och breakdansarna. Märk väl, det är inte mupparna, detta är en fransk hyllning till Jim Henson och de andra personerna som låg bakom The Muppet Show.
Sångaren är Gérard Darmon, en fransk skådespelare som man kanske minns som Eddy i filmen Betty Blue – 37,2 grader på morgonen. Om man skulle känna för det.
Ett misstag man kan göra är att låta kusinernas barn kolla på mobiltelefonen. De är oändligt mer förfarna i mobilhantering än vad jag någonsin kommer att bli och det dröjde inte länge förrän de började bläddra bland de sms jag hade i min inkorg som var svar på misslyckade romantiska propåer.
Detta skall nu bli mitt cyberhem. Nicklas Nygren har gjort ett bästjobb när han flyttade hela innehållet från blogg.se till den här domänen. Det känns (för att tala new speak) ganska 1337! Wh00t!
De som har hängt med ett tag minns säkert att jag har talat om detta i snart ett år, det är inte på något sätt en indikator över min effektivitet utan ska snarare ses som den tid det tog för mig att hitta någon som var lika delar kompetent som tjänstvillig och det blev alltså Nicklas. Unge herr Nygren har ett eget bolag som man kan utnyttja om man behöver interwebhjälp i allmänhet eller flytt från blogg.se till egen domän i synnerhet. Detta jobb har han dock utfört svart eftersom han trivs bäst så.
Så liggs det till, nu ska vi bara öka takten i publiceringen och kanske låta bli att twittra bort alla bra idéer. Så smular kakan.
Igår skulle jag ägna mig åt materielvård. Jag bestämde mig för att skinnskorna skulle få sig en omgång med skokräm, borste, fett och trasa. När jag plockade fram påsen med verktygen så luktade den väldigt funky. Förklaringen var en rabarberstjälk som hade legat och möglat i påsen.
Det är uppenbart att någon har sett min fina skopåse och tänkt "Den som fick lägga rabarber i den påsen!". Prepositionen kanske inte stämmer riktigt men ni fattar. Det var allt, fortsätt verksamheten.
Det brukar bli så, inga konstigheter. När en storhet hyllas så tar man dit andra stjärnor av samma kaliber som deltar i festligheterna. Michael Jackson fick 1993 utmärkelsen World Music Award, ett pris som delas ut till den artist som har sålt flest skivor världen över.
Priset delas ut av International Federation of the Phonographic Industry (IFPI) i Monaco varje år och Monacos kungahus står som värdar för festligheterna.
1993 uppmärksammadas alltså Michael Jackson och 1 minut och 22 sekunder in i klippet så visar Europa var skåpet ska stå. Jakob ska ha ett erkännande för att han skickade länken till mig.
Tja, när jag växte upp var Pluto fortfarande en planet och när man talade om Mr. Big så menade man det amerikanska rockbandet och inte någon slick affärstyp i en TV-serie som (om jag har förstått saken rätt) handlar om att tjejer visst får ligga om de känner för det.
Mr. Bigs hit To Be With You släpptes 1991 och jag har den i en låda i formatet CD-singel. Det ni ungdomar, CD-singel. Jag var lite kär i sångaren som jag trodde var en tjej och blev ganska förvånad när det visade sig att Eric Martin var en bredbent powerrockare. Martin skrev låten i sina tonår och det får anses vara ganska skickligt.
Nuförtiden väcker låten inga större känslor, möjligtvis lite nostalgi. Nästa inlägg kanske kommer att handla om Extreme och ackordet Cadd9.
Denna sommar verkar vara den sommar som jag skulle ha fått mitt mediala genomslag. Jag har dock avstyrt alla sådana expeditioner.
Tro det eller ej go’ vänner, jag blev kontaktad av en vän som ville att jag skulle söka till Paradise Hotel. Hon kände produktionsledaren och hade blivit omnämnd att ge denne några uppslag. Självklart kom mitt namn upp. Jag blev tillfrågad och efter en tidsdräkt som var längre än vad jag är stolt över så tackade jag nej, Jag påstod att det skulle skada mitt varumärke. Sedan såg jag ett avsnitt av Paradise Hotel och de verkar ju ha ganska roligt. Men nej, tusenfaldigt nej.
Ett par dagar senare blev jag via facebook kontaktad angående ett statistjobb i inspelningarna av BBC:s version av Wallander. Det enda jag skulle behöva göra var att se utländsk ut och det kan jag faktiskt, om jag koncentrerar mig, fixa till om jag får lite tid på mig. Jag tackade nej till detta också, det var för kort om tid och om jag fattade saken rätt så skulle man stå still och se etnisk ut från kl. 15.00 till 03.00 följande natt. Så lång tid har jag aldrig kunnat koncentrera mig på något. Via folk på plats har jag fått höra att Kenneth Branagh var pigg på att gå förbi och göra tummen upp till statisterna, nu i efterhand framstår det som en deal sweetener – men, men.
Som ni säkert känner till så fnissar jag åt mina egna skämt i veckor, ibland månader efter jag kläcker dem. Detta är dock inte ett eget skämt, denna sloga finns på riktigt. Den står på omslaget till en av Dalapolisens spelmäns skivor.
Polisen i Dalarna är hård men Rättvik.
Lysande.
Jag lånade en gång ett VHS-band som innehöll Point Break, piratkopierad naturligtvis. Detta var på den tid då två videobandspelare som stod tillsammans tydligt vittnade om vad ägaren ägnade sig åt. Bandet kom från en lagkamrat i det ärorika MBBK. Donny hette han. Eller kallades. Men det hör inte hit.
Tillsammans med Värsta gänget är Point Break den skitfilm jag har sett flest gånger. Söndagseftermiddag, småstad, regn. Ni fattar galoppen. Jag kan den utantill fortfarande. Johan på Bakslag har lagt upp en video som släppte loss minnesassociationerna men ni ska se den för att den är extremt rolig.
En teaterensemble sätter upp Point Break som pjäs, de väljer ut en i publiken som spelar den intetsägande FBI-agenten Johnny Utah. Denne får läsa sina repliker direkt från cue cards, allt för att det ska bli så likt Keanu Reeves som möjligt. Vem som spelar Anthony Kiedis surfarnazist är oklart. Se klippet, skratta och fortsätt därefter verksamheten.