Snaskefar

Fy fan. Betänk då att jag svär väldigt sällan.

Detta inlägg är ett av de sällsynta skriverierna där jag delar med mig eller tvingar på läsaren detaljer om mitt liv som kanske inte direkt sjunger i harmoni med hur bloggen brukar låta. Kanske är målgruppen de nära och kära vänner som har stöttat mig under året och ser ut att fortsätta med att göra detta.

Idag, den 12 maj, är det ett år sedan min far dog till följd av magcancer och metastaser i levern. Som den här bloggen så träffsäkert beskriver det så kan det vara svårt att veta vad man ska säga till en människa i sorg, oftast är det enklast och bäst att bara säga det – jag vet inte vad jag ska säga. Så känner jag nu.

När jag i förra veckan tänkte på den här dagen så hade jag massor av idéer och uppslag. Jag ville dela med mig av de lärdomar jag har dragit, uttrycka tacksamhet över stöd och kanske beskriva vilken sorts saknad som gör sig påmind. Nu står det helt still, jag vet faktiskt inte vad jag ska få fram och det stör mig. Jag hade velat skriva något om hur sorgen blir mer lågintensiv ju längre tid som går men att saknaden blir större och större, hur man skäms när man har för roligt, hur stark mamma har varit, hur tacksamt det är att kunna dyka in i bodelning och andra göromål för att det fyller tiden. Kanske något om tomheten när det inte längre finns något att göra, hur alla bemärkelsedagar har varit den första utan pappa men att vi inte uppmärksammade de sista gångerna vi gjorde något tillsammans – trots att vi visste.

Jag hade kanske kunnat skriva om hur liten pappa blev, hur mannen som var 192 centimeter blev lätt som en fjäder i mina armar när vi tvättade honom. Jag hade kunnat skriva om den frustration jag kände över hans oförmåga att tala om allt som hörde sjukdomen till, hur duktig mamma var på att få honom att känna sig trygg och det enorma arbete hon lade ner på att vårda pappa i hemmet. Det hade kunnat handla om den smått fantastiska historien om hur han adopterade mig när han var ensamstående präst på det småländska höglandet, hur vi i samråd skaffade en fru och mamma. Det hade också kunnat bli ett inlägg om hur osäker och hunsad denne fantastiske man var, hur farmor ända in i det sista styrde hans känslor och göranden. Barnsligheten hade kunnat vara temat, pappa var en av de mest intellektuella människor jag någonsin har haft glädjen att träffa men samtidigt var han ett förvuxet barn. Det hade kunnat handla om hans leende när två veckor innan han gick bort visade mig hur hans nya sänganordning fungerade. Han höjde och sänkte och påminde då om Ior på dennes födelsedag när han glatt tar den trasiga ballongen och lägger den i den tomma honungsburken, om och om igen. Det hade kunnat handla om fler motsatsförhållanden, praktiskt intresserad fast inte på något sätt händig, hetsig i temperamentet men oerhört mild, sjuk men i allra högsta grad levande och deltagande.

Det hade kunnat handla om hur han aldrig tog de rätta striderna, om hur han lät sig köras över som chef och kollega och hur jag har lärt mig att inte agera. En fundering var att skriva om det enorma uppskattningsbehov han hade, hur han aldrig fick det från de han sökte det från men att det blev översvallande från de som han inte väntade sig det ifrån. Det hade kunnat bli ett inlägg om det vackraste jag någonsin har hört om en annan människa, hur hans företrädare på kyrkoherdeposten i Mönsterås kallade honom "Kärlekens apostel". Jag funderade på att skriva om att pianot inte spelas mer men att vi inte kan göra oss av med det, de sista noterna han spelade efter står kvar på notstället.

Det hade kunnat handla om mig. Hur blödig jag har blivit, hur jag har svårt att kolla på Ghostwhisperer. Jag funderade på att skriva om min surrealistiska sommar med min ansökan hos PRV att döpa om Murphys lag till Snaskefars lag – allt som kunde gå fel gick fel. Jag skulle kunna skriva om mitt dåliga samvete för att jag inte hörde av mig eller hälsade på tillräckligt ofta och sticket i hjärtat när mamma påpekade det. Det hade kunnat bli ett inlägg om min viktökning och mitt försämrade allmäntillstånd. Det jag kanske önskade mest var att skriva något om hur fantastiska mina vänner har varit, hur de har ställt upp och fått mig att prata när jag inte har velat göra detta.

Allt detta hade jag tankar om men så fort jag började skriva så stod det still. Lösningen var istället att skriva om allt jag inte kunde skriva om. Jag är säker på att det inte täcker ens en tredjedel av det jag vill säga men så här blir det. Jag har ingen riktning utan jag vill bara konstatera att min far är borta och jag saknar honom.

Hallå där bloggbesökare!

Du kanske känner att produktionstakten har avtagit? Du kanske vill läsa mer? Lugn, det kommer – med förhöjd intensitet och frenesi.

The flower that follows the sun does so even in cloudy days.
-  Robert Leighton

Det blev visst lite vin igår också. Jag förklarade, som jag gör, att Bordeaux är en region i Frankrike ungefär som Champagne, Cognac och SONY.

Ett uttrycka jag ofta använder är "Det är inte raketkirurgi precis". Ibland varierar jag det och säger "hjärnfysik" istället. Ingen har reagerat hittills.

I februari festade jag med några av de mest rutinerade grisarna på den här sidan porrklubben Tabu. Det var en herrmiddag. På tröskeln in till festen lade jag av mig all sans och vett och plockade på mig uttryck, värderingar och attityder som jag vanligtvis inte bär med mig. Vi var cirka 50 stycken rörare och störare som umgicks under ovärdiga former. Många av deltagarna tog igen massor av griserier som vanligtvis omöljiggörs av fru och barn. På det hela taget en värdig tillställning.

Allt blev en trasa. Jag surrade ganska friskt under fördrinken och efterätten gick i typiska Snaskefarianska tecken. Jag upplyste mina bordsgrannar om det mest väsentliga saker och de lyssnade uppmärksamt. Trasan bestod i att middagen var förbetald men att vi efter desserten fick gå loss på baren. Den snälle krögaren som stod för lokalen (i en Akademisk Förening som bara för två år sedan stavade terrass med ett r på markiserna) hade ordnat så att vi kunde krita en drink eller två efter middagen under löfte att vi betalade senare – det finns nämligen begränsat med uttagsautomater i lokalens närhet. På måndagen skickade man ut en sammanställning.

Jag dricker som ni känner till. Inte mer än någon annat akademikerfyllo men kanske med en större entusiasm och koncentration. Dock tog jag det ganska lungt denna gång. Efter middagen kände jag att det var ganska nog för mig och stod därför och läppjade på en starköl som efter halva förbrukningen blev avslagen eftersom jag fortsatte att lyda mitt kall att snacka ihjäl varenda djävel i min närhet. Lokalen stängde och vi gick vidare. Efter vidaregången gick jag ännu mer vidare och hem. Jag la mig och vaknade med en svår bakfylla, alternativt en lätt förkylning. Jag fick plötsligt en svår ångest och genomled ytterligare två dagar i samma tillstånd eftersom jag fick räkningen. Jag hade druckit mest shots av alla, enligt beskedet. Min ångest utmynnade i ett heligt löfte, jag gjorde mig oanträffbar och tog en helvit månad. Allt var förbjudet och det gick lysande, jag höll mitt löfte och rönte stor uppmärksamhet och beundran i bekantskapskretsen (not, frestande fyllon the lot of them). Minnesförluster hör fjortisfyllor till och jag vägrar att räkna mig som en fjortis.

Igår kväll firade vi en av våra absolut bästa vänners födelsedag. Vi kan kalla honom Martin Lidgren. Martin blev överraskad med en form av spontanfest som vi höll i samma lokal som vi skändade under februarifesten. Han blev rörd och tacksam och kände att det var dags att säga några ord. Orden som yttrades blev dock en bekännelse. Han riktade sig mot mig och bad kanske inte direkt om ursäkt men förklarade att ångesten jag hade upplevt över att inte komma ihåg 9 stycken Fernetbeställningar var helt onödig eftersom han hade beställt i mitt namn hela kvällen.

Det finns massor av anledningar att inte vara upprörd, till exempel ger en snabb överslagsräkning att jag är skyldig honom så otroligt mycket mer än 9 fjuttiga Fernetshots. Jag skulle därutöver behöva fler vita månader med tanke på min nuvarande kroppskonstitution, dessutom sparada jag ganska bra med stålar. Dessa förbrukades dock under förra månaden. Det som kanske är mest negativt är de fester och tillställningar som jag missade under mars månad eftersom  jag inte ens vågade gå utanför dörren under kvällstid.

Ja, något sådant. Så smular kakan.