Snaskefar

Det är ingen hemlighet att revyfolket under förra seklet lånade friskt från varandra. Franska chansoner fick nya former och kunde presenteras i Stockholm för en ny publik som då kunde avnjuta lustigheterna på modersmålet.

Dåtidens största svenska stjärnor, Karl Gerhard och Ernst Rolf, reste ibland  till kontinenten och Storbritannien för att ta intryck av strömningarna . Deras resor och importer resulterade i några av de största pärlorna i den svenska revytraditionen, Bättre och bättre dag för dag baserar sig till exempel på den engelska dängan I’m Getting Better Every Day¹ och Den siste mohikanen är en översättning av en fransk kuplett av Charles Pasquier.

Dåtidens största revystjärna i Frankrike hette Maurice Chevalier.  Han blev under sin livstid belönad med en hedersoscar för sina insatser inom film och musik och gjorde så sent som 1970 ett inhopp i Disneys Aristocats. Nå! Ernst Rolf och Karl Gerhard hade i alla fall tagit sig till Paris för att se Chevalier uppträda. De blev tagna, de blev hänförda, de lärde sig. Ernst Rolf insisterade på att man skulle ge blommor till Chevalier som ett tecken på duons uppskattning. Gerhard var mer skeptisk men lät Ernst Rolf hållas.

Ernst Rolf kom tillbaka med en stor bukett och ett kort där han redan hade skrivit "Efter att ha sett er uppträda skäms jag över att kalla mig artist /Ernst Rolf". Han vände sig till Gerhard som jag bara förmodar låg trött och bakfull på en soffa, besvärad av Rolfs uppspelta humör. Rolf insisterade på att Gerhard skulle skriva något, en irriterad (min gissning) estradör slet då åt sig lappen och såg vad Rolf hade skrivit. Det glimtade till i hans öga och sen skrev han snabbt "Efter att ha sett er uppträda skäms även jag för att Ernst Rolf kallar sig artist/ Karl Gerhard".

---

¹ Sången baserar sig faktiskt på den franske psykologen Émile Coués teorier om självsuggestion, genom att upprepa ord för sig själv blir det till slut verklighet. Tous les jours à tous points de vue je vais de mieux en mieux, varje dag och på alla sätt blir jag bättre och bättre. Varje dag och på alla sätt blir jag snaskigare och snaskigare.

Anders Olof Wendin, känd under namnet Moneybrother, är vid sidan av Håkan Hellström den svenska Palestinasjal-och-hatt-trumpetrockens främsta riddare. Om någon kommer ihåg gruppen Monster så var det alltså där Moneybrother startade men efter gruppens splittring så körde han alltså vidare på egen hand.

Moneybrother släppte 2006 en skiva på svenska kallad Pengabrorsan, det är allmänt känt. Alla vet också att skivan innehöll covers och den första singeln hette Dom vet ingenting om oss. Det är en tolkning av They Don’t Know, originalet gjordes av Kirsty MacColl (som för de flesta av oss hörs i Fairytale of New York när det är snö på marken och hets i köpcentret). Kirsty nådde dock inte någon kommersiell framgång med låten, den var populär men en rad omständigheter gjorde att låten inte sålde.

Den som istället nådde framgång med låten var Tracey Ullman som 1983 spelade in den i arbetet med sin debutskiva You Broke My Heart in 17 Places. Kirsty hjälpte till med körstämmorna och Paul McCartney syns i videon. Pauls medverkan kommer sig av att Tracey spelade in videon samtidigt som hon var med på inspelningen av Pauls film Give My Regards to Broad Street. I Traceys version landade låten på de viktigaste topplistorna (inte Belgien, typ, utan USA och så vidare).
 

Ullman är dock inte främst popartist utan komiker, hennes förmåga och utstrålning gjorde att hon fick sitt eget program i den amerikanska televisionen. 1987 startade The Tracey Ullman Show och den är för populärkulturen vad Nasaret är för kristendomen. Även om programmet lades ner av Fox efter fyra år så hann man skapa världshistoriens mest igenkända [citation needed] popsymbol. En tecknare vid namn Matt Groening fick i uppdrag att teckna små "bumps" som visades efter reklamavbrotten, resultatet blev en gul familj (inte rasistiskt menat) som lystrade till namnet Simpsons.

The Simpsons spinnade vidare till en helt egen serie som nådde viss framgång, Tracey flyttade till kanalen HBO med programmet Tracey Takes On, ett program där hon ensam tolkade en rad karaktärer och där hon i öppningssekvensen mimade sången They Don’t Know. Anders knatar vidare i hatt och coolhet.

Läsare med god smak rör sig hemtamt mellan min blogg och Peter Englunds. Det är ingen hemlighet att vi ingår i samma kotteri av betydande kulturpersonligheter. Länkar gör vi generöst oss emellan.

Det finns dock en baksida, jag gör ingen hemlighet av att jag är glad för att Englund länkar till mig. Det skänker mig en sorts trovärdighet, bara om det så är i pajasrollen. Det som däremot är ansträngande är när det dyker upp bloggar i samma anda i hans länklista. Jag blir svartsjuk, jag blir orolig – tänk om dessa är bättre, tänk om min blogg ryker nästa gång han vill vårstäda lite bland ettorna och nollorna.

Fånigt, tänker ni. Det är bara en blogg. Det är bara på låtsas. Nej, det är det inte. Jag är tacksam för varje erkännande, varje uppmärksammande. Det skänker mig ro att det jag tvingar på er – vars kvalitet jag ofta ifrågasätter- underlättas av att andra bloggare som SAOM, Jenny Maria, Peter, Marie, Tanten, Bakslag, Magnus, Nils, Andreas med flera också visar på det. "Där är han, läs honom". Tack.

Med jämna mellanrum blir bloggen en hänvisning till tokiga kattmänniskor. Ni kanske kommer ihåg inlägget Kattfnatt? Nu misstänker jag att kvinnan med kluvet förhållande till katter är i farten igen.

NY Times meddelar att Randall Munroe (som i sin ungdom jobbade på NASA, nu är han 25) ska släppa seriestripparna från hemsidan i bokform. Det är lite märkligt att ta steget tillbaka till bokform men på ett sätt är han fortfarande kvar i 2000-talet eftersom böckerna endast ska säljas via den nyss länkade hemsidan.

Det som stör mig lite i den välförtjänta hyllningskören är att det nästan bara fokuseras på skämten om programmering och matematik. Visst är de roliga och med lite googlande så är de faktiskt inte så svåra att förstå men Munroes största styrka är den absurda humorn, rädslan för velociraptorer, kärleksteckningarna och de ibland smärtsamt sorgliga fantasierna om ensamma och missförstådda själar. Läs den, har jag sagt förut och jag gör det igen, läs den!

En kund dabbade sig lite, var lite sent ute. Kunden skickade ett e-postmeddelande med en ursäkt. Jag känner kunden väl. Jag svarade med en enda rad: "Vi ska talas vid efter maten, du och jag".

Kunden skickar tillbaka ett "Eh?". Jag får svara med ett längre meddelande där jag förklar boken och filmen Ondskan, hur Johan Rabaeus levererar sina repliker och varför jag tyckte att det var passande att skriva detta. Här sitter vi, 30 minuter senare och jag känner hur professionalismen strålar kring min person.

Det finns en liten, liten sak i min person som jag borde ventilera. Som jag borde ta tag i för den lilla saken styr hela min identitet. Under helgen tvingades jag genom en välmenande, främmande men totalt aningslös människa att pilla lite i det. Det var inte behagligt. Det borde göras oftare.

Två vänner till mig fick barn i helgen, de hade väntat sig ett flickebarn men det blev det inget med. De har en son sedan tidigare. Jag skaldade en hälsning:

Ulven han får hungrig gå,
det blev gosse nummer två.

Lustigt, passande, traditionsvärnande.

Magnus Kenneby är en av de svenskar som har bäst smak, han har följt denna blogg från dess första stapplande steg. De glada tillropen har varit många och han är själva sinnesbilden av en engagerad läsare.

I februari mailade han mig en otroligt rolig artikel från Accentures interntidning och bad mig att uppmärksamma den. Jag la den i den digitala att-göra-högen och glömde faktiskt gradvis bort den – fram till dess att jag såg den här bloggen.

Ja, ni gissar rätt. Någon annan hann före. Det straffar sig på flera sätt, bland annat att jag går miste om uppmärksamhet (vilket den trogne läsaren vet att jag starkt ogillar).

Så förlåt Kenneby, förlåt för min slöhet.

Min bildlärare och min svensklärare tog ett beslut. De kunde inte se vad jag skrev och det var uppenbart att jag inte var dum i huvudet, alltså skulle jag träna min skrivstil. Det muntliga var aldrig några problem men de kunde inte avgöra ens om jag stavade rätt (vilket jag gjorde, naturligtvis). Förfallet hade skett gradvis, det var inga problem i låg- och mellanstadiet men i högstadiet hade det alltså blivit en krock. Det gjordes upp en plan med mina föräldrar och det innebar att jag i två timmar varje dag under sommarlovet mellan sjuan och åttan fick lära mig att skriva. Både bokstavligt och bildligt talat. Allt jag hade lärt mig, eller inte lärt mig skulle göras om.

Jag satt där och tragglade och tänkte att man inte riktigt förstod min storhet. Som tur var så hade jag inga tankar på att låta mig märkas av detta. De menade väl, det gav resultat och det sköttes med ett visst mått diskretion. Jag har aldrig hört talas om att någon annan har fått den här uppgiften och det kan väl med lätthet konstateras att annorlunda aldrig var bra i den åldern. Därför var det på ett sätt tacksamt att det skedde i tysthet under sommaren. Vad jag minns så var det ändå en skitsommar.

Min svensklärare tog sig också an att utröna om det fanns några andra aspekter och vi kom snart fram till att det hade med min iver att göra. Jag ville skriva precis allt jag kunde, allt jag kunde komma på och formulera det så bra som möjligt. Följden blev oläslighet, jag höll för hårt i pennan och jag lutade för mycket. När jag suddade med radergummi så blev det gråa skuggfält över hela papperet. Hon fick mig istället att börja med att analysera, att stolpa upp och ha en plan. Det gick naturligtvis mycket bättre och det sitter fortfarande i, det första jag gör när jag skriver en uppsats är att göra innehållsförteckningen.

Nu tror jag dock att jag i min nuvarande situation har halkat tillbaka, skillnaden är att texterna är kliniska nu. De presenteras digitalt i exakta radbrytningar och tablägen. Jag har fortfarande det stora behovet av att få med allt och vet inte riktigt när jag ska sluta. Det kanske är mer i samtal nu än i text. Jag resonerar vidare kring detta en annan gång för nu kan det vara bra hålla här.