Snaskefar

DI:s nätupplaga.

Man klickar naturligtvis vidare för att se vad som är the ruckus.

IKEA ska alltså bli skånskt, Ingvar vill flytta den svenska delen från Helsingborg till Malmö. Från Helsingborg. Till Malmö.

Jag har nyligen fått ett nytt blåtandsheadset till min arbetstelefon. Jag är mycket imponerad av designen och funktionerna. Så imponerad att jag ibland får vända tillbaka till hemmet för att jag glömde själva telefonen. Två gånger, and counting.

Jag kommer aldrig att förstå vad insertknappen på tangentbordet har för funktion.

Snart börjar Robinson. Jag har aldrig lockats av att söka till programmet och efter att ha sett LOST kan jag inte förstå att någon vill vara med.

Ett nytt begrepp ska klämmas in i den svenska popkulturen. Hjärtlig elakhet riktas mot ett offer som har gjort sig förtjänt av det. Det kallas roast och ikväll har SVT visat säsongsstarten av sin variant med det passade namnet Grillad. Fenomenet uppenbarar sig på grund av Henrik Schyffert som jag misstänker är svensk humors grå eminens. Han önskade sig en roast i 40-årspresent och det blev en halvintern historia som utgör startskottet för den svenska grilltraditionen.

Vad är en roast då? De flesta svenskar har faktiskt sett det i en form i ett Simpsonsavsnitt (på den tiden det var dåligt tecknat). Det är ett så kallat klippavsnitt som mest består i att familjen har lockats till en festlokal där de häcklas av Springfieldbor och sedan visar de lite höjdpunkter från serien. Det kan framstå som totalt förvirrat om man inte känner till roastformatet. Att samlas kring en person och sedan gå loss på denne och varandra är något som instiftades av New York’s Friar Club så tidigt som 1920. Detta var privata angelägenheter och kanske var det bäst så. Under 1970-talet började Dean Martin inkorporera några grillningar i sin TV-serie men dessa var mycket snällare än de som ägde rum bakom stängda dörrar.

Dagens roasts är brutalt mycket värre. I USA så är det Comedy Central som har plockat upp facklan och kör ganska regelbundet arrangemang med mer eller mindre ikoniska huvudpersoner. William Shatner, Flava Flav, Bob Saget och Pamela Anderson Lee är några av de som har uppnått grillstatus. Pamela gick med på sin roast under förutsättning att allt överskott som Comedy Central drog in skulle skänkas till PETA. För de som främst minns Bob Saget som mellanmjölkspappan i Huset fullt kan det nämnas att han är en smutsig rackare, se The Aristocrats för ett smakprov. Comedy Centrals grillningar sköts av en MC som till sin hjälp har en del okristna typer, många av dem har karriärer inom komik. De är roastproffs och slänger lika mycket skit på varandra som på hedersgästen (för det är faktiskt en hedersbetygelse).

Nåväl, ikväll var det premiär för SVT:s variant och inom en snar framtid kommer Femman att starta sin grej. Jag imponerades föga av Per Morbergs grillning. Kanske är det ovanan vid formatet, kanske var det att det tar emot att vara elak mot någon men jag upplevde inte den extremt råa men hjärtliga och framför allt hysteriskt roliga känslan som de amerikanska förlagorna lyckas förmedla. För en mer insatt recension, läs här. Det blev krystat, vidbränt och inte ens "humorproffsen" hade någon egentlig timing. Visst är det lätt att sitta här och döma? You bet’cha!

Jag vill inte säga att detta kommer att misslyckas, jag tror att det tar ett tag innan det sätter sig men publiken är ännu för ovan för att ta till sig de underbara nedrigheter som slungas fram och tillbaka. Vissa saker är dock för grova. Det kanske finns en anledning till att det ska vara en privat angelägenhet.

Jag såg Frost/Nixon med stor behållning. Jag kom att tänka på Nixons, milt sagt, ansträngda förhållande till PR och social interaktion.

1974 dog George Pompidou av Waldenströms makroglobulinemi , en blodcellcancer som döptes efter Jan Waldenström (den svenske läkare som först beskrev sjukdomen).  Nixon besökte begravningen och visade prov på sedvanlig finess, under ceremonin betecknade Nixon i sin kondoleans tilldragelsen som "En stor dag för Frankrike".

Smooth maneuver, Hoover.

I veckan såg jag ett avsnitt av Jimmy Kimmel Live! som bandades i närheten av årets Oscarsgala.  En av gästerna var Mel Gibson. Mannen har minst sagt PR-problem. Jag tror att han inte riktigt har hämtat sig från sitt fyllepladder och det dröjer nog länge innan han bjuds tillbaka till finrummen (nej, Kimmels program är inte ett finrum).

Kimmel och Gibson pratade lite om Oscarshysterin, lite om Ledger och Britney Spears och sedan berördes Gibsons rattfylla med två meningar. Det är nog allt som hans PR-agent har gått med på. Till slut förklaras Gibsons gentlemannaskägg, det ingår i Gibsons nya projekt.

We’re gonna need a bigger bucket kommer som alla känner till från filmen Jaws. Fast där är det boat, inte bucket. Så det kanske inte stämmer.

Hemsidorna förändras och vi med dem. Sydsvenskan har lanserat sin nya hemsida, somliga är nöjda och andra är det inte.

Har vi varit med så länge nu att det finns traditionsbärare och bakåtsträvare när det gäller nätet? Jag blev själv lite punschupprörd när DN gjorde om sin hemsida sensommaren 2007 men jag har mognat betydligt sen dess.

Jag tycker själv att just Sydsvenskan gjorde rätt i att strukturera sin sida bättre. På Andreas Ekströms blogg lämnade jag en kommentar som gick ut på att den förra sidan var som ett stort, överbelamrat skrivbord man var van vid, man visste exakt var alla papper och gem var men det var lite pinsamt när man fick besök.

Har ni några tankar? Jag hoppas det eftersom jag själv inte har någon slutpoäng.