Ett kuvert väntade på golvet när jag kom hem. Beskedet gick inte att feltolka. Det stod svart på vitt:
Beslut:
Pliktverket upphäver din inskrivning för värnplikt.
[...]
Eftersom du inte har tjänstgjort de senaste tio åren har din krigsplacering upphört och då ska din inskrivning upphävas.
Är det mitt fel kanske!? Ingen hetsar till krig mer än jag. Det vill jag bara ha sagt.
Jag har blivit uppmanad att göra en lista över tolv stycken låtar som på något sätt beskriver mig. Jag anser det naturligtvis vara en omöjlighet och hade nog istället behövt 1200 men man kan inte få allt här i världen. Klicka på respektive länk för att höra låten på den spännande videosajten Youtube som alla talar om!
Bob Dylan – Girl From The North Country. För att den alltid är med. Alltid.
Jorge Ben jr. – Take It Easy My Brother Charles. För att den gör mig glad.
Megadeth – Symphony Of Destruction. För att den för mig alltid kommer att vara inkörsporten till tyngre riff.
Brother Ali – Forest Whitiker. För att den har en så väldigt bra sampling och ett så bra budskap. Själv är bäste dräng, eller något liknande. Han sjunger om att raka huvudet tror jag.
Elton John – Mona Lisa And Mad Hatters. För att jag är så otroligt sentimental och alltid tänker på Penny Lanes självmordsförsök i Almost Famous och blir halsklumpig av minneskonserten för sjukvårdarna, poliserna och brandmännen efter WTC-attentaten. Låten börjar 4 minuter och 25 sekunder in i videon.
David Shutrick – Container. För att den påminner om P3:s nattsändingar under 90-talet och att jag smyglyssnade med min Walkman.
Gangstarr – Full Clip. För att jag hoppas att Big L vilar i frid.
Fleetwood Mac – Landslide. För att låten behandlar temat faderskärlek.
Guns N’ Roses – Mr. Brownstone. För att jag noga aktar mig för heroinets fasor.
Elvis Presley – Just Can’t Help Believing. För att jag under min tidiga tonårsperiod upptäckte att pappa hade en LP-skiva med den här låten.
Rage Against The Machine – Killing In The Name. För att jag under mitten av 90-talet sjöng med och skrek "Fuck You! I Won’t Do What You Tell Me!" till min mor milt bad mig sänka. Vilket jag alltid gjorde.
Nirvana – Lithium. För att jag spelade i ett band som mestadels lirade Nirvanacovers. Detta var vår mest avancerade låt, förutom Smells Like Teen Spirit som hade ett solo. Det solot tog Johan L hand om.
Beatles – I’ve Just Seen A Face. För att jag och Johan R spelade som trubadurer ett par somrar och vi ville komma så långt bort som möjligt från Gyllene Tider och Sweet Home Alabama. Vi spelade dock till slut Sweet Home Alabama eftersom det gav fler gig än Donovanlåtar. Dessutom kan jag inte räkna till 12.
The Five Stairsteps – Oh Child. För att allt kommer att bli bättre, lättare och ljusare.
Praised Cats – Shined on me. För att det saknas en houselåt på listan och för att vi redan har gått över antalet låtar¹. Unts, unts, unts.
Nå. Man ska skicka vidare och jag svingar hejvilt och ber Natalie, Tre Stycken, Marie, Bakslag och Pillis att föra facklan vidare.
Naturligtvis ingen Kent.
Jag har myntat ett ord. Det måste fästas någonstans och det blir alltså här i bloggen. Ordet är:
Medgångsrojalist.
Analys och diskurs hänvisas till kommentarsfältet.
En del märkliga fenomen visar sig min TV. Ikväll har jag sett eller hört två gamla hjältar. Ni kanske har sett att TV-serien Knight Rider har kommit tillbaka i en nyinspelning? Rösten till den nya KITT görs av Val Kilmer. Ett ganska märkligt inhopp men hans röst tillhör de mest behagliga i Hollywood så det är bara att gratulera. Kilmer har ju annars gjort en av skräpfilmshistoriens (skrivet med kärlek) skönaste cameos i filmen True Romance (manus av Quentin Tarantino) där han spelar Elvis i de scener där Clarence söker råd och visdom. Man ser inte Kilmer ordentligt utan det är mest ofokuserade, snabba kamerarörelser över hans anlete. Det jag alltså vill få fram är att han egentligen bara gjorde röstarbete i den filmen och det gjorde han med den äran. I Knight Rider – not so much.
Klockan 21.00 började en ny serie på TV4, Lie to Me. Tim Roth spelar en expert på kroppspråk och ansiktsuttryck som hjälper ordningsmakten att bringa ordning i den oreda som lätt uppstår i brottmål. Karaktären har en verklig förlaga, en viss Paul Ekman. Jag tänker inte döma ut serien ännu, även om den ger mig lite Navy CIS-vibbar. Det roliga är att man kanske minns att detta inte är första gången som Tim Roth i sitt skådespel är iblandad i lögner.
1997 var Roth med i en film som heter Deciever, Liar i vissa länder och Lögnare på svenska. Den filmen vann pris för bästa foto och bästa manus på Stockholms filmfestival 1997. Som ni ser på bilden ovan så var Roth inte den ende karaktärskådespelaren i filmen. Att Rene Zellweger var med får anses spektakulärt. Michael Rooker spelade den synnerligen obehaglige vicesheriffen i Mississippi Brinner. Bastard. Chris Penn och Roth körde ju som bekant ett gemensamt race i Tarantinos Reservoir Dogs. Hursomhelst, en sliten VHS-kopia av Deciever låg i köket på den första korridor jag bodde på i Lund. I filmen spelar Roth en högintelligent misstänkt mördare som sprudlar av arrogans, filmen uppehåller sig till en stor del kring ett lögndetektortest som Roth egentligen styr. Om jag orkar kolla på fler avsnitt än det första så är jag övertygad om att det kommer en hänvisning till filmen. Alltså, mellan 20.00 och 22.00 har mina tankar kretsat kring Tarantino, Elvis, Chris Penn, Roth, lögner och videoband (inte så mycket sex). Det var allt, fortsätt verksamheten.
Det senaste brottet mot kronan, om än ett roligt sådant, begås på den här bloggen.
I kommentarerna finns ett förslag på att stoppa in Michael Jackson mellan de båda, för en ännu mer pedagogisk redogörelse.
Alltså… Den där serien som går på TV6, har den någonsin uppnått styrfart?
Önos Jordgubbssaft.
Vad får en vilt främmande människa att skriva ett e-postmeddelande till en person och ställa extremt personliga och brännande frågor? Vad får samma människa att i nästa meddelande borra in sig ännu värre trots att jag tydligt har sagt att jag känner mig väldigt obekväm med hela situationen? Fingerspitzgefühl – not so much.
Det finns många anledningar till att se filmen I Brügge, eller In Bruges som den heter på originalspråket. Den är varm, sorglig, extremt rolig och proppfull med referenser till andra verk såsom Pinters The Dumb Waiter, Rösten från andra sidan (en snuskig film med Donald Sutherland) och Orson Welles Touch of Evil.
Det som engagerar mig starkast är de tvära kasten mellan högt och lågt. Tarantino har förstört en hel generation filmmakare som nervöst proppar sina filmer med krystade replikväxlingar för att det ska bli coolt. Oftast funkar det inte. Martin McDonagh har lyckats i denna film. Roligast är dock den oväntade slapsticken som poppar upp ett par gånger, i klippet nedan är upplägget följande; Gleesons karaktär Ken – som är mer intresserad av sevärdheterna i Brügge än sin unge kollega Ray – har gått upp i Brügges klocktorn. Den mer rastlöse Ray (Colin Farrell) väntar där nere. Han får sällskap av några amerikaner som tänker gå upp i tornet. Hilarity ensues.
Anthony Soprano och Vargen är ganska lika, de klär utomordentligt väl i svart.
Vargen
Tony en sen kväll utanför Bada-Bing!
