Snaskefar

Idag försökte Natalie provocera mig och det gick ganska bra. Hennes meddelande löd:

"vet du att samma som gjort csi-låten (du vet booo-ali, bo-oo, bo-oo) har gjort en cover på limp bizkits "behind blue eyes"?!"

Det roliga är att hon vet exakt vad hon håller på med. Hon vet mycket väl att:
"Samma" är The Who.
"CSI-låten" heter Who Are You.
"Booo-ali" är textraden Who are you, who, who? Who, who?
"Cover" är The Whos original.

Allt detta vet hon och hon vet också att jag inte kan ta det som ett skämt utan att jag retar upp mig på allvar. Dessutom skriver hon mycket, mycket bättre än så här.

Här är förresten The Who på konserten för NYC den 20 oktober 2001. Med tanke på vad dessa människor precis gick igenom så får man förlåta att några av dem spelar luftgitarr. Detta var alltså långt före CSI: New York. Värt att notera är att den inte heter Teenage Wasteland utan har alltid och kommer alltid att heta Baba O’Riley, döpt efter gruppens filosofiska och musikala influenser – Meher Baba och Terry Riley. Daltrey sköter det mesta av sången men Pete Townshend hjälper till något, vilket framgår av klippet.

Det är lyhört i mitt hus. Från våningen under mig hör jag hur de slutar älska varandra.

Värdigt. Mycket värdigt av SvD.

Jag har ett par saker som jag inte klarar mig utan. Lyllo mig. Ganska högt upp på den listan finns väckarklockan. Jag är väldigt morgontrött och eftersom jag inte riktigt är kalibrerad på morgonen så skickas det synnerligen irrationella signaler mellan synapserna i uppstartningssekvensen. Jag får bland annat för mig att jag är vaken och att det inte gör något om jag bara lägger mig på rygg ett tag och sluter ögonen innan jag kommer igång. Jag kan också få för mig att jag kan tänja på snoozegränsen. Det kan jag inte.

Därför är det en pina varje gång jag vaknar utvilad utan att klockan har ringt. Jag drabbas av en stor oro. Jag kan inte för mitt liv acceptera att jag faktiskt har vaknat i tid, av mig själv. Jag river efter klockan för att dubbelkolla att jag verkligen inte är försenad och när jag har lugnat ner mig så tänker jag att det kanske inte vore så dumt att snooza ett tag till. Det är det.

Min före detta TV ställde till med ett problem för mig, det var en gammal hederlig fat screen som jag hade köpt av en kompis.

Jag trodde en sen kväll att den helt plötsligt hade åsamkats någon skada på bildröret eftersom personen i rutan hade fått ett oproportionerligt stort huvud.

Jag orkade inte göra något åt det men skämdes ganska mycket när jag två dagar senare var hemma hos vänner och fick se samma person på TV:n som stod i deras vardagsrum. Det är ett ganska stort huvud. Jättestort.

Jag känner att jag med detta inlägg kanske skrämmer iväg vissa men att de som stannar kvar kommer att bli stärkta i sin Snaskefartro. Jag har fånat mig igen. Jag har suttit och fnissat.

- Om Birgit Friggebo och Barack Obama gifte sig så skulle det aldrig vara problem med att skaffa en lya.

- När Barack Obama väl gör ett alldeles felaktigt och svulstigt uttalande så kommer man att skapa rubriker som "Barockt, Obama!".

- När hunden som utlovades till döttrarna i segertalet anländer till Vita huset så måste någon skapa en rubrik som lyder "Byrackan Obama".

Det var allt, fortsätt verksamheten.

Min vän Marcus jobbar på ett företag här i Lund som ofta har utbyte med sin japanska motsvarighet. I Japan har Marcus blivit medbjuden på Company Dinners som mest går ut på att företagets officielle lustigkurre (som faktiskt är anställd för att supa ner gäster) tog med sig sällskapet till karaoke och sake.

Nåväl, Marcus hade bjudit sina kollegor i Lund till samkväm hemma i hans lägenhet. En av kollegorna sa att de hade besök av två japaner men om han kunde ta med sig dem till Marcus så skulle han gärna komma. Marcus sa att det naturligtvis gick för sig. För japanerna var det hela mycket ovant, man skulle aldrig drömma om att bjuda med sig kollegor hem. De var också mycket förvånade över utrymmet hemma hos Marcus (och hans sambo), bland annat var de lite skeptiska till att man hade både ett köksbord och matsalsbord. När de förstod att det inte var en representationsvåning för det företag som Marcus jobbar på så frågade de misstänksamt:
- But Marcus-san, how many people are living here?
- It’s just me and my girlfriend.
- AHHHHH! Where does your wife live? 

Denna bild är hämtad från sidan www.isracat.org.i. En hemsida för israeliska kattälskare. Sidan finns i två versioner, en på hebreiska och en på engelska – om det skulle vara så att någon som inte talar hebreiska undrar över vad det israeliska kattälskarsällskapet har för sig just nu.

OK, Conditori Lundagård kommer nog inte att saknas lika mycket som jag trodde.

Länkens artikel har helt fantastiska kommentarer; "Mmm… Sega råttor…".