Snaskefar

Warren Austin var en amerikansk senator och statsman som under en tid tjänstgjorde som USA:s FN-ambassadör.

Detta var mellan åren 1946 och 1953 varefter han gick i pension. Under sin tid i FN talade han flera gånger i säkerhetsrådet, han framstod som sensibel och kalkylerande i ordets bästa bemärkelse. Sitt första framträdande i FN gjorde Austin genom att svara på Molotovs tal om gemensam nedrustning. Austins ödmjuka framtoning blev snabbt respekterad och man lyssnade på vad han sa i de flesta sammanhangen. Nedan syns han förresten med ett sovjetiskt vapen i handen, det var när han försökte bevisa den sovjetiska vapensmugglingen till oroshärdar. I jämförelse med Powells kraftpekspresentation om massförstörelsevapen så framstår Austin som mer trovärdig.

Austin hade dock inte alltid skum på ölet. 1948 hade man lite problem, den 14 maj utropas den självständiga staten Israel. Dagen efter detta anfölls Israel av 6 olika länder. Den 16 maj väljs Chaim Weizmann till Israels förste president. Det dröjde fram till den 11 juni innan en vapenvila kom till stånd, möjligtvis genom Folke Bernadottes insatser som medlare.

Det var inte Austins förtjänst i alla fall. Hans råd till judarna och muslimerna var att sätta sig ned och lösa konflikten "som goda kristna".

Det kanske inte har undgått någon att det var en jordbävning i morse. Dess epicentrum låg precis utanför Sjöbo. Det är roligt på något sätt.

SOS Alarm blev nedringt efter skalvet. Det är inte roligt. Som tur är var det ingen som skadades men det är just den omständigheten som gör det så märkligt.

Jag som är uppvuxen med Anslagstavlan och ett cilvilförsvar som informerade en masse hade nog snarare satt på radion eller kollat text-TV. Då ska man ha i åtanke att jag anses som olämplig i övrigt. 

Vad förväntar man sig att SOS Alarm ska göra åt saken? Deras roll är knappast att vara informationsbärare. Leif Lundgren, en operatör på SOS Alarm i Örebro uttrycker det så här:

"Dagligen får SOS-operatörerna ta emot hundratals samtal, tyvärr borde några av dem aldrig ha ringts. Fel- och okynnesringningar är fortfarande ett stort problem, liksom personer som använder SOS Alarm som en nummerupplysning när pengarna på kontantkortet är slut. Leif Lundgren uppskattar att cirka hälften av alla samtal på 112-numret inte är nödsamtal utan felringningar och helt onödiga."

Något sådant, ja.

Jag har redan lagt ut det här klippet en gång på bloggen men det är så bra så vi tar det en gång till. Swiss Top Secret Drum Corps.

http://uk.youtube.com/watch?v=a7ea-G1dCzQ

Taktfast.

Men!? Om det var dålig genomströmning i badrumshandfatet redan när jag flyttade in så måste ju det betyda…. Jag står alltså och klökas över den förre ägarens och hans frillors kroppsrester.  Och stanken, the humanity!

Ibland måste jag gnugga ögonen, jag blundar därför och gör just detta. När jag är på gående fot händer (fniss) det ganska ofta att jag inte stannar. Det är inte ovanligt att jag går in i saker. Värst är det i lägenheten när jag inte har skor på mig utan slår i saker och gör illa tårna. Då tänker jag att jag inte ska göra det fler gånger. Men så blir det aldrig.

Det måste anses vara allmän kunskap att Cold Turkey betyder att man avslutar en vana abrupt. Det var inte förrän idag som jag förstod att det är gåshuden i samband med abstinenssvettningar som avses. Då borde den svenska översättningen bli kall gås som i frasen; "Snaskefar slutade titta på Desperate Housewives som en kall gås". Fast det kanske missuppfattas som om att jag har slutat betrakta DH som en frusen fågel. Jag ber att få återkomma.

Det var allt, fortsätt verksamheten.

När jag var yngre tränade jag ett basketlag. Framgångarna skördades inte, min största bedrift var nog att få Kim och Patrik (en av tvillingarna för er som kommer ihåg hembyn) att sluta slåss på en träning. Samt att lura i lille Nicklas att man dog om man snusade en prilla.

I laget hade jag (ja, det var min egendom) en kille som hette Parvis. Det var ett av mina största nöjen att säga "Nu ska vi öva lite man-manförsvar så dela upp er två och två. Eller parvis om man så vill. Inte du Parvis, du ska vara hel".

Jag har faktiskt mognat betydligt sedan dess även om det kanske inte märks. Själv hatar jag när man vitsar om mitt namn. Så, Parvis, om du kan läsa det här så ber jag om ursäkt. Men om jag bedömde dig rätt så sitter du säkert inne och har inte tillgång till internet.

Det blir så här ganska ofta. Det visas filmer på TV som jag faktiskt har i mitt  DVD-bibliotek. Jag blir sittande, tittar på till exempel Röd drake och tänker att det var länge sedan jag såg den och att den faktiskt är lika bra som jag minns den (eller Manhunter för den delen men Röd drake har Mary Louise Parker).

Sedan kommer reklampauserna. Jag genomlider dessa, eller irriterar mig på dåliga reklamspotar åtminstone. Varför skjuter jag inte bara in skivan och tittar på filmen med oavbruten behållning istället? Det händer faktiskt ibland att jag får syn på omslaget till den aktuella filmen samtidigt som den första reklampausen äger rum. Så dumt.

Hindret ligger väl i att det blir en form av något projekt, när filmen går på TV kan jag slötitta. När jag istället vill se en film på DVD eller Blueray så måste ritualer iakttagas. Rätt kuddstapling, rätt mättnadskänsla, rätt belysning. När filmen istället går på en reklamkanal så kan jag behandla den som kladdig kebabpizza – näring för stunden men inget som kräver kandelabrar och stärkta servetter.