Snaskefar

Jag visste att jag hade sett det här med bilder på måttlig förödelse tidigare.

Kom inte här och kom, Alex. Då omkommer du.

Bevare alla 30- och 40-talister som inte lösenordsskyddar sina trådlösa nätverk! Ni är hjältar, var och en av er.

Nu visar det sig alltså att jag har tillgång till trådlösa nätverk men julledigheten har gjort att jag har tappat geist och gnista. Jag tjuväter skinka och läser dåliga böcker, det skapar inte någon vidare inspiration. Därför misstänker jag att det fortfarande är den 29 december som gäller.

I övrigt vill jag rikta en innerlig gratulation till Peter Englund som nu tar över som den oövervinnerlige, förlåt ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Jag tror (och det är också min förhoppning) att Peter kommer att fortsätta i den riktning som Horace har färdats i, att göra Akademien mer tillgänglig men absolut inte folklig (i ordets värsta bemärkelse).

Så där ja, god jul! Igen.

Det faller sig så att jag är i föräldrahemmet fram till den 29 december. Jag har ännu inte lyckats övertyga min mor om att man måste ha uppkoppling så därför kommer det nog också att dröja fram till den 29 innan det blir några nya inlägg.

Melankoliska julhälsningar till er alla!

Jag anser mig vara mer än lovligt intresserad av presidentskapet i USA. Kanske inte så mycket av den politik som förs utan mer ämbetet, historian och myten.

Jag vet också när det blir för mycket. När DN kör en försiktig notis om att Tom Vilsack blir jordbruksminister i Obamas kabinett, då känner jag att det är precis lite framför det som mitt intresse slutar.

Fast det är ganska kul att snabbt ge sig in på Wikipedia, läsa på och sedan leta upp ett lämpligt offer och ge sig in i ett samtal där man styr in det hela på Vilsack. Man kan säga saker som "Det var ju egentligen så att Vilsack stöttade Clinton" samt "Det märkliga är ju att så sent som 2007 lämnade politiken för ett lukrativt jobb på den prestigefyllda firman Dorsey & Whitney. Va!? Har du inte hört talas om Dorsey & Whitney? Herregud, den förre vicepresidenten Walter Mondale jobbar ju för tusan där, hur kan du inte känna till det!?".

Så smular verksamheten.

Om man nu ska vara en sexualsadistisk seriemördare så ska man se till att göra det ordentligt. John Wayne Gacy erkände 33 mord. 29 av kropparna hittades enligt Gacys anvisningar. När han väl misstänktes för mord var han redan dömd för våldtäkt och påföljden var ett tioårigt fängelsestraff. Han frigavs villkorligt efter arton månader och från frigivningsdagen 1971 fram till dess att han greps för narkotikainnehav och senare mord i december 1978 så hade han vid 5 olika tillfällen blivit anmäld för sexuellt tvång av olika slag. Därutöver försvann kollegor och vänner till Gacy spårlöst. Han blev utpekad av släktingar men Chicagopolisen la ner utredningarna , inget rapporterades heller till frigivningsnämnden som i bästa fall hade dragit tillbaka Gacys villkorliga frigivning.

Andra som missade att kolla upp Gacy var Secret Service. Av någon outgrundlig anledning så engagerade sig Gacy i demokraternas valkampanj för Jimmy Carter, därmed inte sagt att alla demokrater är sexualsadistiska seriemördare. Han gjorde så bra ifrån sig i jobbet att han blev områdesordförande för kampanjen och som sådan lyckades han väl över förväntan. Carter blev som bekant vald och man glömde inte bort de som hade stöttat och kämpat. När man firade den polska konstitutionsdagen den 6 maj 1978 besökte USA:s första dam, Rosalynn Carter, Chicago och lät sig fotograferas med John Wayne Gacy.

Det konstiga med bilden är att Gacy på kavajen bär en ganska stor blaffa. Det är en S-pin som delas ut av Secret Service till de funktionärer och deltagare som får röra sig fritt bland skyddsobjekten. 7 månader senare när polisen undersökte Gacys hus så hittades en inramning av detta foto. Det får anses vara pinsamt för Secret Service. Ännu mer pinsamt var Gacys försvar som angav "Mrs. James Carter, White House, Washington D.C." som karaktärsvittne i rättegången som följde. Hon kallades dock aldrig.

I lördags. Cornelius och Emelie anländer till stora salen. Eftersom jag inte hade hunnit äta frukost så var de vänliga nog att köpa med sig hämtmat som jag skulle slänga i mig innan föreställningen. De kommer fram till min plats i publiken och lämnar påsen. Mannen framför mig fräser åt Cornelius som ignorerar honom. Mannen vänder sig bakåt mot mig:
- HÅLL KÄFTEN!

Jag blir ställd eftersom jag för tillfället inte säger något. Jag blir så ställd att jag inte vet vad jag ska göra förutom att försäkra mig om att det är mig han pratar med. Jag ursäktar mig och ber honom upprepa vad han sa. Han tittar nu rakt på mig, det är ingen tvekan att det är mig han menar. Han fortsätter:
- DU LÅTER SOM EN GRIS!

Nu blir jag ännu mer ställd men jag svarar att jag hellre låter som en gris än ser ut som en sådan.¹
_________________
¹ Det där kan möjligtvis vara en efterhandskonstruktion, snarare var det nog så att jag blev ännu mer ställd och inte sa ett pip utom ett skrämt "f’låtjagesådum!".

Cesar Millan kan det där med att hantera hundar som antingen är aggressiva, rädda, pilska, sorgsna eller en kombination av allt möjligt. Ett av mina favoritavsnitt av South Park är när Eric Cartmans mor söker Cesars hjälp när de traditionella uppfostringsmetoderna inte biter på Eric.

Jag slötittar ibland på Dog Whisperer eller Mitt liv som hundkund (som den borde heta på svenska, nu heter den istället Mannen som talar med hundar). I det som visas på TV så lyckas Cesar ständigt att reformera hundarna han får i sin vård. Metoderna han använder är inte helt okontroversiella, bland annat har han fått kritik för att använda för mycket koppelryckningar och hans tillvägagångssätt har också kallats för kortsiktigt.

Som alla dokusåpor så följer avsnitten ett givet mönster. Folk visas upp med sina dysfunktionella hundar som oftast är nidbilden av galna pitbulls. De klagar på att hunden är för dominant eller folkilsk. Ett par typsituationer med dramatisk musik visas, ägaren kan inte kontrollera hunden och avslutar gråtande med att konstatera att de behöver hjälp. Cesar anländer och saken är boeuf.

Det jag skulle vilja se är en ägare som klagar på att hunden är passivt aggressiv. En pitbull eller amstaff som beter sig som en tonåring i indiesvängen. Som tittar sarkastiskt på ägaren när denne föreslår en promenad, "Mm… DET hade varit jättekul…". Nu vet jag att hundar inte kan prata men ett sarkastiskt skall borde gå att få till. En vovve som ljuger, skjuter upp saker och kanske medvetet undviker konfrontationer men kissar sedan i ägarens bästa skor. En sådan hund hade varit rolig att titta på. Det var allt, fortsätt verksamheten.