Mitt umgänge:
- Jag hörde en ny vits, vill du höra?
- Shoot!
- Har du hört varför brandmännen är glada?
- Nej?
- Det är finanskris! HAHAHAHAHAHAHA! Snörf!
- Va!?
- Du vet… Finanskris…
- Du menar lågkonjunktur va?
- Öh, nä…
- Då fattar jag faktiskt inte.
- Inte jag heller….
I en intervju i DN säger Isabella Löwengrip det jag förväntar mig att hon ska säga. Hon och Blondinbella är inte samma person, hur hon hanterar stressen, hur hon har ett större djup än vad som framkommer på bloggen och i TV.
Allt väl än så länge. Sen kommer två ganska uppseendeväckande saker. Den första gör mig vansinnigt förälskad i henne. Den andra gör att jag ömmar för henne.
På bloggen driver hon webbutiken Bellme, och snart släpper hon egen klädkollektion. "Den ska finnas i den hippaste affären på alla medelstora orter, så att folk som vill klä sig som stockholmare kan få göra det."
[...]
Det är juni, skolavslutning och EM-match på storbildsteve i Kungsträdgården. Isabella går dit med sina kompisar, utan vakt. Och snart märker hon hur folk får upp ögonen för henne, och börjar slita och dra.
- Jag hamnade i en liten nedsänkning, alla människor var över mig och plötsligt är det en tjock… ja det spelar ju ingen roll men, en kille i 40-årsåldern som kastar en flaska mot mig. Jag känner hur den viner förbi örat och kraschar några meter bakom mig. Och folk skriker och jag märker att det kommer komma fler flaskor. Vi fick fly därifrån.
Den första kommentaren är ett praktexempel på den uppkäftighet jag älskar. Så naivt kaxigt. En omedvetenhet eller barnslighet som nästan är rörande. Det är så mycket i det uttalandet som är roligt (och det blir kanske mindre roligt om jag förklarar det). Det är nästan så att jag misstänker en mediacoachning inför lanseringen, det verkar liksom gå varvet runt från att vara korkat till att vara otroligt genomtänkt.
Den andra kommentaren är skrämmande. Vem i helvete får för sig att kasta flaskor efter en tjej bara för att hon tar plats och för att man inte kan identifiera sig med henne? Egentligen har jag inte något intresse av Blondinbella. Jag har ingen behållning av vad som står på hennes blogg eftersom jag inte är en ung tjej med utvecklat modeintresse (jag är en ung man med modeintresse) men hon stör mig inte med sin verksamhet. Vem kan känna ett sådant hat mot en person vars ända synd är att ta ett utrymme som ingen annan har tagit? Stå på dig Isabella, du har mitt moraliska stöd.
Maryam d’Abo kommer man kanske ihåg från Bondfilmen Iskallt uppdrag. Hon är kusin med skådespelerskan Olivia d’Abos pappa. Olivia spelade storasystern Karen i TV-serien En härlig tid.
Jag har hela mitt liv (eller så länge jag har vetat om att de här två har funnits) trott att de härstammade från Italien. Så är icke fallet. Det visar sig att de härstammar från Åbo, Abo på latin. Det är sant. Det stod på internet.
Jag är fortfarande ute på min mission att medvetandegöra anledningen till att vi uppmärksammar menlösa barn idag, den 28 december. Läs gärna det gamla inlägget igen och skänk en tanke åt barnen i Gaza.
Nog med dysterheter. I övrigt har jag funderat över särskilt två saker.
Den första är Henrik Larsson och den pinsamhet som han börjar utgöra. Förstå mig rätt, all heder åt Henrik Larsson – han måste ha en järnfysik och vara benådad med en spatial intelligens (och bollsinne) utan motstycke i svensk idrott. Jag tänker mer på den pinsamhet att vi inte kan producera en bättre anfallare till fotbollslandslaget (för mer om detta och Rosenbergs dilemma, se senaste Offside). Sen är jag övertygad om att det finns en sjuttonåring i Helsingborg som kämpar till sig ett leende och minns orden som coachen sa förra säsongen: "Nästa säsong. Du kommer att få mer speltid nästa säsong. Såvida inget otippat händer, som till exempel att vi värvar Henke Larsson men det känns inte särskilt troligt. Hö hö hö!".
Den andra saken jag har tänkt på den skokastande journalisten. Han riskerar 15 års fängelse. Det verkar lite mycket för att ha kastat en sko. Det får dock anses som en löst utförd "tusen nålar" i jämförelse med vad han hade fått för straff under den gamla regimen. Nu vet jag att det större sammanhanget inte handlar om vem som får kasta den första skon eller inte. Men vi Snaskefäder är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner. Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen. Så smular kakan.
Jag har tillkämpat mig ett visst mått av lokalpatriotism och följer därför med spänning vad som händer i Öresundsregionen. Det hetaste just nu är Sydsvenskans omröstning om det bästa klippet om Malmö. En av journalisterna bakom omröstningen är Andreas Ekström (som jag länge har länkat till här på bloggen). Han bad om tips på roliga, intressanta klipp om Malmö och jag skickade givetvis in min gamla favorit – mannen med Grand Funk Railroad, The Flying Burrito Brothers, The Kinks, Small Faces, Beatles, rock n’ roll, bodybuilding etc.
Klicka gärna på länken till mitt inlägg för att läsa om bakgrundshistorien. Därefter tar ni er till Sydsvenskan och röstar. Rösta då rätt också. Tänk inte mer än nödvändigt på att snubben är från Stockholm och att det skulle reta Malmöborna till vansinnne om hans insats bidrar till att just det klippet vinner.
Det ska också nämnas att mannen blev uppspårad av Kobra (C, det är ett kulturprogram på SVT) som ville att han skulle medverka. Han avböjde men hade inte något emot att man visade klippet. Jag vet inte om så har skett.
Det är förresten Bakslag (som det också länkas till här i länklistan) som står som producent bakom hela filmen som man gör extramaterial till. Grabbarna är i Malmö för att intervjua filmmusikens kompositör och det är där det gyllene ögonblicket har sin början.
- Skulle man kunna säga att Christer Pettersson var folkkär?
- Nä.
- Nä…
Hrmph….
Det är OK att inte gilla Stefan Sauk men vissa av oss har faktiskt sysslat med det sedan förra årtusendet. Då hade det inte ett smack med fildelning eller IPRED att göra. Det var en allmän ovilja och illvilja mot det teatraliska och pompösa i hans framtoning.
Bara så att ni vet, jag var först. Ända sedan jag såg den där TV-filmen om piketpolisen i Stockholm.
Henrik Ibsen fick en stroke 1900. Han var tvungen att överge sitt skrivande och levde i ytterligare sex år som en hjälplös invalid.
En dag bestämde sig hans sjuksyster för att försöka muntra upp honom och sade därför att det såg ut som om Ibsen var på bättringsvägen eller åtminstone bättre jämfört med gårdagen. Ibsen avbröt henne bryskt med en röst som hade förlorat allt tålamod:
- Tvärtom!
Sen dog han på fläcken
Pamela Anderson Lee spelade kompetent livräddare i serien Baywatch, hon var vid sidan av David Hasselhoff den stora fixstjärnan. Hennes privatliv har varit en rad av mogna och genomtänkta beslut, hon gifte sig bland annat med Tommy Lee, trummis (inte ständig men den rätte) i Mötley Crüe.
Allt detta känner ni till och kommer ihåg. Nu kommer jag in i historien alldeles strax. Sångaren i Mötley Crüe, Vince Neil, var värd för en fest i sitt hem i Malibu. Det var 1984 och på besök hade man bandet Hanoi Rocks, ett finskt glamrockband med Michael Monroe i spetsen. Man blev fulla, höga, otroliga och det får väl anses vara allmän rock n’ rollkunskap när det gäller hur den festen utvecklade sig.
Vince tog med sig Razzle, trummisen i Hanoi Rocks som egentligen hette Nicholas Dingley, på en ödesdiger bilfärd. Det slutade med att Vince sladdade över på fel sida och att Razzle omkom när de kolliderade. Hanoi Rocks stod utan trummis och man upplöste bandet året därpå. Michael Monroe sa att det egentliga Hanoi Rocks dog med Razzle och att man aldrig skulle kunna hitta en sådan gnista igen.
Hanoi Rocks återuppstod och det är här min inblandning i det hela sker, alldeles strax, var lugna. 2001 bestämde man sig för att börja lira igen. Bandet var efterlängtat och man prövade på turnéliv, skivinspelningar, lagom stora skandaler och annat. Men det höll inte riktigt, medlemmarna kom och gick och till slut vände man blicken mot Sverige. Här fanns det gott om övervintrade glamrockare och snart hade man Conny Bloom i förstafemman. Men trummisen var fortfarande ett problem, därför grävde man djupare och fick tag på en typ som heter George "Jolle" Atlagic.
Jolle är född och gödd i Mönsterås och spelade tidigare i ett band som hette The Quill vars gitarrist heter Christian Carlsson. Det är min tidigare gitarrlärare och hans mamma arbetade som församlingsassistent i Mönsterås församling. Så känner jag David Hasselhoff. Då ska vi se, det blir sju steg. Är det inte sex steg som är max? Fast om man räknar bort mig så blir det sex steg. Bra där.
Jag – Christian – Jolle – Michael Monroe – Tommy Lee – Pamela – The Hoff.
Återigen har vi vitt skilda ståndpunkter, påven och jag. Bengt den sextonde tycker att det är lika prioriterat att rädda regnskogarna som att rädda mänskligheten från homosexualiteten.
Löjligt. Det inser ju varje tänkande människa att det finns åtminstone fem, sex saker som ligger mellan dem i prioritetsordning.