Jag har verkligen inga problem med att man berättar roliga och oftast pinsamma anekdoter om mig. Det händer ganska ofta och min attityd till omvärlden kombinerat med min låga impulskontroll göder historiebanken ständigt. Det bjuder jag på.
Vad jag däremot inte kan stå ut med är att man berättar en historia och börjar med att säga "Det här hände precis när vi började umgås, det var på den tiden jag tyckte att han var lite cool".
Idag har jag retat upp en person som har lämnat en kommentar på Peter Englunds blogg. Det borde täppa till truten på min mor som nyligen kallade mig "han, den där i Lund". Jag bad om ursäkt förstås.
- Det är skitenkelt, du tar typ grädde, ströbröd, hackad lök och kanske 400 gram blandfärs och sen…
- Du menar statarmix?
- Va? Nej, blandfärs? Blandfärs alltså… Och sen… Öh… Blandar du… Öh…
Vad jag vill göra och vad jag bör göra är nästan alltid två olika saker. Just nu vill jag skriva ner en blogg jag har läst, jag känner för att ta något vackert och förstöra det som Tyler Durden säger i Fight Club.
Problemet är att jag inte hittar någon ingång. Det handlar om en människa med ett fruktansvärt gott självförtroende som på sin blogg beskriver hur jobbigt det är att vara ung och lovande. Hon har lyckats tidigt i livet och gör något som hon är bra på. Det gör inte hennes bonniga barndomsbekanta, enligt hennes blogg.
Varje rad jag läser trycker hårdare på irritationsknölen, den vill brista. Jag vill kommentera.
Men jag låter bli, det här är ingen tävling. Och hade det varit en tävling så är det en som jag inte kan vinna. Eller ens vill vinna. Whoho! Jag fick dig att må dåligt, klang- och jubeltid! Det ska inte fungera så va?
Därför låter vi bli, blog and let blog.
Ni minns säkert de luffartecken som användes runt om i riket? Vissa av dem fanns till och med beskrivna i konvolutet till LP-skivan Rasmus på Luffen. Antagligen därför att Lindgren ville förbereda barnen på ett vagabondliv utan en fast punkt.
Dessa tecken ristades i staket, i portar eller på väggar av luffare för att upplysa andra luffare om stämningen i huset. Abe Simpson visar i ett avsnitt Bart att kvinnan som bor i huset ger luffarna mat men hon dödar dem efteråt och travar liken i källaren. Typiskt bra information att ha. Nu tror jag dock att en luffare som har hört talas om spelteorier kanske inte är så sanningsenlig i sin information, man vill ju inte riskera att gästfriheten tunnas ut i ett hus som man ofta passerar.
Jag tycker att det är dags att uppgradera den listan något.
Ξ - Här finns det gratis bredband, begränsing på en timme.
OV – God cappuccino, varning för trängsel med Lattemammor som äter morotskaka och matar sina barn med mosad banan.
± – Selektiv dörrvakt men med vårdad klädsel och lagom fylla så är det inga problem.
√≠ – Här finns det arga män som söker sin mansroll genom att åka på flottäventyr och skrika i skogen.
¥• - Bra förfest, mycket internhumor dock.
∏ – Här hoppas det bock.
¿? – Varning för panflöjtorkester och Victor Jara-medleys.
© - Mycket fildelningsskeptiska.
♣ – Nätpoker uppmuntras.
‹3 - Här finns det fjortisar.
Γ↔ – Denne bloggare är en aning självgod.
Γ– – Denne bloggare har en välutvecklad självdistans.
Ψ – Bra brunch, snålar dock med jucie.
Så smular kakan.
Phesheya Dube är en journalist från Swaziland som ensam representerade den Swaziska pressen i Irak under invasionen 2003. Han var anställd av Swazilands statsradio och rapporterade varje dag i direktutsändningar, dramatiska sådana. Han blev uppmanad av sin kollega hemma i Swaziland att ta det försiktigt, kollegan – Moses Matsebula – rådde Dube att bland annat söka skydd i en grotta så att han inte skulle träffas av missiler.
Under mars 2003 hade några parlamentsledamöter blivit väldigt överraskade eftersom de hade hört Dube på förmiddagen men på eftermiddagen gick han omkring i parlamentet i Mbabane (Swazilands huvudstad, naturligtvis). Man blev upprörda och ställde till med en frågestund där man bland annat frågade informationsministern om varför landets statliga radio ljuger för sina lyssnare? Varför vill man få det att framstå som om att Dube är i Irak när han i själva verket sänder från en städskrubb?
Informationsminister Mntomzima Dlamini lovade att undersöka saken men det hände inte så mycket. Radiochefen avböjde att kommentera. Det framkom senare att Dube hade tagit uppgifter från BBC, Reuters och CNN och därefter klippt ihop det till ett eget material. Bagdad-Bob fanns inte bara i Bagdad.
Det roligaste i hela historien? Att de vanliga medborgarna i Swaziland inte brydde sig nämnvärt.
Jag vet, jag väntar också på ett nytt inlägg. Det är jätteskumt.
DN skriver om Obamas nya kodnamn. Jag läste nästan exakt samma artikel i The Chicago Tribune för några dagar sedan.
Knorren i DN:s artikel är att Renegade kan ses som nedvärderande, bort det! Renegade är världens tuffaste namn. Obama var dessutom med och valde namnet, troligtvis eftersom han vet vad folk kommer att förknippa det med.
Mitch Mitchell har dött, det var han som hanterade stockarna i The Jimi Hendrix Experience. Han dog en halv rock n’ rolldöd eftersom han dog på ett hotellrum men han var inte hög.
Noel Redding som spelade bas med Jimi och Mitch blev, enligt legenden, inkallad till tjänstgöring av Jimi eftersom hans utseende gjorde att han passade in i bandet. Det var Jimis logik och det går inte att ifrågasätta. Den jazzskolade Mitchell fick däremot sin plats i Upplevelsen eftersom han faktiskt matchade Hendrix musikaliskt. Storheten i Jimi Hendrix musik bygger lika mycket på hans teknik och känsla som på att han hade duktiga medhjälpare. Två väldigt vita britter. Extremt vita. Nästan provocerande vita i vissa kretsar. Det finns på allvar de som har svårt att acceptera att den svängigaste katten någonsin konsorterade med "The Man".
http://www.youtube.com/watch?v=lOrpuw1J9Og
I den sista versen av The Wind Cries Mary ställer Jimi frågan om vinden kommer ihåg alla namn som den har ropat.
Will the wind ever remember the names it has blown in the past?
And with this crutch, its old age and its wisdom:
It whispers: No, this will be the last.
Vinden svarar nej, det här är det sista. Det är sant. Det var allt, fortsätt verksamheten.
Den här killen verkar vara lite fantasilös. Om jag hade velat ha en personlig registreringsskylt till Homer Simpsons ära som hade haft texten "MM BEER" och fått avslag så hade det inte varit särskilt svårt att komma på en ny skylt som reaktion på avslaget.
