Snaskefar

Nu har jag äntligen Spotify, jag var otroligt missnöjd med att jag inte var inbjuden. Det tog mig hårt. Efter lite allmänt gnäll på facebook så kom det en inbjudan. Jag kan redan nu säga till alla er som gjorde er lustiga över att jag inte hade de rätta kontakterna att jag minsann känner grundarna till Spotify, eller åtminstone i andra led visade det sig. Entreprenörs-Fricke ställde upp och hookade upp mig.

Nu sitter jag och streamar samtidigt som jag begrundar min upphöjda maktposition. Jag har ju en inbjudan själv att förfoga över. Vem ska få den? Vem förtjänar den? Vem kommer att streama rätt musik? Vem kommer att uppskatta mig för det? Vem kommer att lägga upp de rätta spellistorna?

Var nu lugna barn, det är redan bestämt vem som ska få inbjudan. Och det finns en tanke. En tanke om en kedja så att alla blir inkluderade. Inbjudan är villkorad så att den kommer hela umgänget till gagn. Mindmap och Exceldokument är upprättade.

Angående själva Spotify, mjeh… I ain’t impressed. Förmodligen var det själva tanken på att jag inte hade det som andra hade som gjorde mig vansinnig. Ungefär som mina gamla skridskor som ligger i mitt före detta lantställe.

Rubriken ska naturligtvis anspela på Seinfeld – för att alla ska känna igen sig. Detta är en inkluderande blogg.

Jag fick ett brev igår från bostadsrättsföreningens styrelse, informationsspäckat och trevligt. Brevet var en uppföljning av ett tidigare utskick, styrelsen hade varnat för de ökade energikostnaderna och bad medlemmarna att hjälpa till med att spara på kostnaderna. Handfasta exempel gavs på hur man kunde göra just detta. Hjälpte man inte till så kanske avgifterna skulle stiga.

Nu meddelade man att trots att alla hade varit jätteduktiga så höjdes ändå avgiften med 3%. Det har jag verkligen inga problem med – det är rätt åt oss.

Min reflektion handlade istället om sådana här brev, jag undrar om någon därute har varit med om en annan sorts brev? Den sorten som säger "Bra jobbat av er alla! Avgifterna kommer att ligga kvar på samma nivå eller sänkas något!". Jag har aldrig hört talas om det. Finns det någon där ute?

På lunchen idag när vi slafsade i oss mer fett än lammkött (och jag som vanligt fick för mig att härma djuret jag äter, bä) så kunde jag inte låta bli att tappa hakan lite grann.

Lite grann därför att jag också tycker att Love Actually är en bra film, alltså blir jag inte så förvånad när andra män, säkra i sin manlighet, också gillar den. Den spelar på de rätta strängarna och innehåller en del mörkare passager som man kanske inte hade förväntat sig. Hugh Grant däremot, han förnekar sig inte.

Anledningen till att jag blev förvånad var alltså att tre medelålders män som satt bredvid oss förde ett samtal om filmen. Två av dem hade sett den flera gånger och försökte övertyga den tredje om varför filmen är så bra. De nämner särskilt scenen när Colin Firth har lärt sig portugisiska för att kurtisera sin före detta hushållerska som ett skäl i sig att se filmen. Det håller jag kanske inte riktigt med om men det var lite skumt att se dessa kontorsmänniskor snacka romantik på lunchen.

Nåväl, filmen har gett upphov till en fras som på engelska heter A Love Actually moment. Det är inte som ni tror, det betyder inte att man tar in en kör som en överraskning på sin bäste väns bröllop, det betyder inte att man börjar spela trummor för att få sin drömtjej, det betyder inte att man åker till USA för att ragga amerikanskor. Det har faktiskt lite mer med storpolitik att göra. Ett Love Actually moment är istället ett tillfälle då en man som brittisk toppolitiker drastiskt byter spår i sin relation med USA. Något som Tony Blairs stab hoppades på när tillfälle gavs. Väldigt romantiskt. Så smular kakan.

Det är ganska sorgligt att jag under mina nästan två bloggår endast har kommit till tolv insikter (med denna, den räknas).

Försvaret skjuter grisar. Vissa upprörs. Andra fnissar åt att så många i artikelns läsarkommentarer kallar det för ett svinaktigt beteende.

Skulle man söka efter en irländsk motsvarighet till Fanny och Alexander så får man nog nöja sig med The Commitments. Det är en film som många musiklärare slängde på under 1990-talet när de inte orkade hålla lektion. Eller var det bara i min högstadieskola? Nu är det nog snarare High School Musical eller 8 Mile som gäller.

The Commitments gjorde en populärkulturell insats, den presenterade soul och äkta Rn’B för en helt ny generation - ungefär som Blues Brothers gjorde cirka ett årtionde tidigare. Man kan väl hoppas att Ray gör samma sak nu. Anledningen till att jag började tänka på den var att jag satt och slötittade på några gamla avsnitt av The Tudors. Det slog mig plötsligt att jag kände igen Katarina av Aragonien som en av körtjejerna i filmen, den snyggaste av dem. 

Jag vet inte om jag gillar The Commitments, mina minnen av filmen är att den är ganska hysterisk och framför allt mustig, vilket alla irländska filmer måste vara by proxy. Filmen baseras på en bok av Roddy Doyle, en man som med stor träffsäkerhet kan beskriva snoriga ungar och välmenande, alkoholiserade fäder. Den är dock späckad med populärkulturella referenser, medvetet och omedvetet.

Som lillasyster Rabbitte ser man Andrea Corr, en ståtlig irisk kvinna som tillsammans med sina syskon startade det mest framgångsrika familjebandet sedan The Partridge Family. Läsare med normalintelligens eller däröver kan säkert gissa sig till vilket band det handlar om. Hon är med i det här klippet vilket är hämtat från inprovningsscenerna i filmen. Scener som är lika betydelsefulla i musikfilmer som träningsscener är viktiga i idrottsfilmer.

http://www.youtube.com/watch?v=20kUIRSjw7g

Den coolaste detaljen är dock när bandets manager, Jimmy Rabbitte, ligger i badkaret och inte tar emot fler sökande. En ung kille har kommit för sent och står på gatan utanför och vill göra en inprovning. Jimmy insisterar på att killen gör det utifrån, det vill pojken inte utan han hoppar på sin skateboard och försvinner iväg. I rollen som skateboardkillen hade man en viss Peter Rowan. Om det namnet låter bekant för er knappologer så beror det på att det är den unga pojke som pryder omslagen på U2:s skivor Boy och War. Naturligtvis.

Jag märker att jag har blivit äldre, det tydligaste tecknet är att jag måste scrolla ner i rullmenyer när jag ska ange mitt födelseår. Förut rymdes det alltid i första segmentet. Så icke nu.

Här en söt liten filmsnutt där en isbjörn har blivit av med sin Coca-Cola och är lite irriterad, tihi! Det är så här stor  isbjörnen Knut borde vara vid det här laget.

http://www.youtube.com/watch?v=0oh8GgRaYT0

Försök att inte frammana de här bilderna när Coca-Colas reklamer börjar snurra, vilket borde vara vilken sekund som helst nu. 

Har ni sett filmerna om Ted och Kenneth Gärdestad där de tar sig an en lejonhanne?

http://www.youtube.com/watch?v=i5vRPKIS5UM

Klart ni har, den har väl cirkulerat på nätet sedan urminnes tider. Det som är så fantastiskt (och nu förutsätter jag att du inte har tittat på klippet ännu) är återföreningen mellan Dupontarna och lejonet.

Det hela påminner om ett av mina favoritprogram från barndomen, Våra tigrar. Naturfotografen Jan Lindblad och Pia Thörn tog med sig två tigerungar till olika miljöer, bland annat en ö i Sörmland, där de försökte förbereda dem på ett liv i det vilda. Ganska roligt, mycket sött. Mycket "Vad har de tokiga katterna ställt till med den här gången?".

Annars brukar det ju mer vara så här:

http://www.youtube.com/watch?v=_BtMuSjnGcY

Vi satt på Grand och diskuterade fenomenet After Work, plötsligt ska varenda grånisse släppa på slipsen, äta tapas och dricka rödtjut med människor som de egentligen inte gillar. Det är helt omöjligt att få en vettig plats, man kan inte träffa en kompis för att spontant gå och ta en drink utan att mötas av horder som armbågar sig fram till salamirullar och kycklingklubbor.

Christian tycker att det hela är folkligt och med det menar han dåligt. Han föreslog att man kanske kunde tunna ut leden genom att tvinga hälften av människorna att istället gå på Pre Work. Det skulle innebära att man träffades cirka 05.30 och tvingade i sig några glas vin och ostkuber innan man gick till jobbet. Man kan gissa att arbetet skulle vara roligt fram till elvasnåret, sen ser man nog lite gäspningar.

Det var allt, fortsätt verksamheten.