Snaskefar

Pojke fastnade i ankdamm i Lund. Så står det i dagens nätupplaga av Sydsvenskan.

Det händer varje dag. Det hände oss alla i gillet, logen, orden, sällskapet, kapitlet och så vidare.

Min hobby är att tala om ganska störda beteenden och anta att alla andra gör likadant som jag:
- Ni vet när man ligger i badkaret och äter en smörgås och tappar den i vattnet, hur länge har man då på sig att plocka upp den innan den är förstörd?

Jag fick höra en anekdot för ett par dagar sedan, den tillhör kategorin "Kul-om-man-vet-att-mottagaren-inte-tycker-så-egentligen-och-vi-skämtar-om-det-bara-för-att-lätta-på-trycket". Citatet ska enligt den som berättade det för mig vara äkta men jag kan inte hitta någon källa – tro mig, jag har försökt. Det får mig att tro att den är uppdiktad men jag blir road ändå.

Två män av olika trosbekännelser har tydligen samtalat med varandra. Den ena frågar den andre om det är sant att kvinnorna av hans tro är tillåtna i lokalerna för tillbedjan? Mannen som får frågan svarar ja. Frågeställaren skakar skeptiskt på huvudet och säger:
- Chockerande! De kan omöjligtvis ha något att samtala med Gud om!

Min gode vän Mia kommer att älska den.

Det kanske inte har undgått den trogna läsaren att amerikansk populärkultur och nära förflutenhet är något som intresserar mig mycket. Jag slukar all trivial kunskap som kommer i min väg och delar gärna med mig till de som råkar befinna sig i min närhet. Särskilt den amerikanska krigsmaskinen och allt som hör därtill är något som jag går igång på. Vissa saker mår man dock bättre av att inte veta.

Som till exempel att de som är stationerade i kärnvapensilos ibland blir så uttråkade av sin isolering att de börjar med practical jokes, som att till exempel sätta igång en sekvens i maskineriet som visar att USA attackeras precis när avlösningen går på sitt pass. Eller att en senator som besökte NORAD under ett tillbud 1979 senare gav ett vittnesmål om att det rådde total panik och obefintligt ledarskap i ledningscentralen. Eller att en flock svanar misstogs för ett oidentifierbart flygande föremål under Suezkrisen. Eller att response reports regelmässigt hemligstämplas för att dölja den osäkerhet och idioti med vilken vi hanterar vår egen undergång.

Det står att läsa på Waging Peace, där listas sammanlagt 20 kända tillfällen när världen hade kunnat få uppleva sitt första och sista kärnvapenkrig. I och för sig är 11 av dem under Kubakrisen men det gör inte mig mindre orolig. Den senaste incidenten var 1995 när ryssarna inte uppfattade Norges meddelande om att de skulle skjuta upp en forskningsrobot.

20 kända tillfällen.

Det hände igår igen. Eller rättare sagt, det hände inte igår heller.

På väg till synundersökningen passerade jag tre tjejer med pärmar och bindlar, den här gången var det IM som raggade stöd och sympatisörer. Ibland är det Amnesty, ibland är det Greenpeace.

Jag blir aldrig stannad eller tillfrågad.

Jag behöver inte gömma mig bakom något papper, jag behöver inte fejka något telefonsamtal och urskuldande peka på mitt headset. Ibland får jag till och med ögonkontakt med en aktivist. Jag är tydligen inte samvetsinsatsmaterial.

Andra har rakt motsatt problem, de blir alltid stannade och tillfrågade. Jag har försökt jämföra mig med dessa och kan inte se någon skillnad i det uppenbara, min person är cool, calm and collected. Jag försöker se vänlig ut. Ändå blir jag aldrig stannad.

Fast å andra sidan stannar jag aldrig heller.

Det finns en man som heter likadant som jag. Vi är de enda två i Sverige som heter vad vi heter. Ibland tänker jag på honom. Bland annat tänker jag på den omständigheten att det flera gånger har hänt att gamla vänner, skolkamrater, lumpare etc. söker upp honom i tron att det är jag. Det är aldrig tvärtom, är inte det lite sorgligt?

En kropp i förfall, det är vad det är. Nu lägger vi synfel till listan med lyten. Fast glasögonen kommer att bli fett med tuffa.

En lågkonjuktur närmar sig med stormsteg. Ett av de säkraste tecknen är att personer i serviceyrken helt plötsligt börjar bli mycket trevligare. Dansa din djävul.

Med anledning av ett gott snack så reflekterade jag över min högstadieperiod. Jag kom fram till att den till mestadels bestod av att freda sig mot och utslunga böganklagelser, att lukta Fahrenheit och att slänga snus där man inte fick slänga snus. Nostalgi, not so much.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom mot Nour El Refai som under inspelningarna av några sketcher som skulle visas på TV visade brösten för en herre. Han tog mycket illa vid sig och polisanmälde Nour för sexuellt ofredande, något som han hade framgång i eftersom hon nu alltså har blivit fälld i två instanser.

Under min utbildning läste jag säkert över 500 avgöranden från olika domstolar och instanser i större eller mindre format. Aldrig drog jag på munnen, det är oftast torrare än fnöske. Inte ens de mest brutala dåd är så brutala att det inte går att skala bort allt annat än skuld- och uppsåtfrågor. En formulering som Stockholms tingsrätt gjorde i avdelningen om ansvar  fick mig åtminstone att fnissa lite när de riktar en förmaning till Nour och alla andra som "jobbar med media".

Tingsrätten vill framhålla att en brottslig gärning på intet sätt kan rättfärdigas genom att den företas som ett led i en programinspelning. Anställda vid ett produktionsbolag har inte större utrymme att agera brottsligt än medborgarna i övrigt. 

Där står det, svart på vitt. Visa inte pattarna.