Ni vet hur det är i en film eller TV-serie när hjältinnan eller hjälten stöter på en läkekunnig person, eller en andeskådare som har "gåvan" eller liknande.
De säger alltid att de har lärt sig från sin mor, som lärde sig från sin mor, som lärde sig från sin mor, som lärde sig från sin mor och så vidare.
Jag hade blivit väldigt glad om de någon gång sa att de hade lärt sig från sin mor som i sin tur lärde sig från Utbildningsradion.
Jag drar mig till minnes en viss Ulf Jensen, ett välbekant namn för alla som har läst fastighetsrätt. Själv har jag plöjt igenom Panträtt i fast egendom som vore det Hjortfot eller En världsomsegling under havet.
Jag har för mig att han är Sveriges meste stormästare i Jeopardy och att han även vann en internationell variant med stormästare från hela världen. Han berättade senare att han efter prisceremonin hade fått åka i en Mustang i ett konfettiregn. Det var i mitten av 1990-talet och Alex Trebek ledde fortfarande tävlingen.
Uffe var på den tiden en silvergrå herre i klargrön kavaj (tänk Tom Bombadill) som övade med TP-frågor och elorgel tillsammans med sin fru. Klart som korvspad att han inte är klädd så ständigt och jämt men det är åtminstone min minnesbild av honom.
Min kusin läste juridik i Stockholm och han hade under termin 4 (Civilrätt 4) Uffe som föreläsare i fastighetsrätt. Just Ulfs lektioner bestod i mycket mässande ur Jordabalken och somliga kände kanske att det var mer värt att skippa de sista fem minuterna av föreläsningarna för att hinna med en passande avgång med lokaltrafiken än att få en paragraf uppläst.
Det min kusin visste och som Ulf definitivt också visste var att det bland satserna och momenten sköts in vissa otroligt klarsynta och tentamensrelevanta resonemang från Ulfs sida. Rasslet från studenter som skjuter ihop anteckningsmaterial och som diskret försöker ta sig ut från föreläsningssalen orsakade irritation och frustration hos Ulf. Den sista gången någon vågade gå tidigare var när Ulf tittade upp på studenterna som var på väg att gå och sade:
- Vänta! Jag har ytterligare några pärlor att kasta.
Drygt. Men så får man säga om man är världsmästare i Jeopardy.
Igår pratade jag med en person på en mediebyrå om Försvarsmakten. Jag har under en längre period försökt få in FM som annonsör i studenttidningar. Det blev till slut ett nej. Anledningen? Svaret kan sökas mellan raderna i vår diskussion över telefon:
- Men du kan ju rikta budskapet till, låt oss säga exempelvis ekonomer eller teknologer på vilken högskola du än vill.
- Ja, det låter ju toppen men det är som sagt inte riktigt målgruppen.
- Men du måste ju hålla med om att det är kvalificerade kandidater, en del av dem är ju bekanta med FM sedan tidigare.
- Mja… FM vill ha dem lite tidigare… När de inte… Öh…
- Har utvecklat kritiskt tänkande?
- Mm… Jo… Öh… Det tar ju ett tag att gå igenom utbildningen och många universitetsstuderande kanske är sugna på annat när de är färdigutbildade.
- Ja, jag tänker inte tjata mer på dig. Vi kan väl höras framåt våren om de andra prospekten?
- Absolut! Bara ring!
Det sorgliga var att det hon ville prata om var mina dåliga rökbomber.
Artikeln (2008-10-27 10.04) om Joachim Björklund, stabil backklippa i landslaget under 1990-talet:
Under landslagsåren blev Björklund något av en ikon för sin stilrena mittbena, vilken tjänade som föredöme för en hel generation unga svenskar.
I helgen umgicks jag med min äldsta kusin och hennes familj. Jag inbillade mig att jag i hennes barns ögon var den coolaste släktingen men ungarna låter sig svårligen imponeras. Vissa poäng plockades när vi kollade på min gamla VHS-upptagning av fotbolls-VM 1994. De blev ändå lite imponerade när jag kunde förutsäga Arne Hegerfors kommentarer och Brolins efterhandskonstruktioner. Sen lade jag grunden för deras respekt för Stefan Schwarz, jag berättade om alla hans hårda ögonblick och påstod sedan att han har varit min fotbollstränare.
Helgen bestod av så mycket mer än att ljuga för barn. I samtal med min kusin fick jag veta hur jag hade betett mig när det gällde svenskan när jag var liten. Jag kom till Sverige när jag var tre år gammal, då var min kusin runt 18 år så hon har fler och bättre minnen från den här tiden än vad jag har. Jag hade ingen aning om detta men tydligen så pratade jag på som om alla förstod mig, förvirringen kan ha uppstått eftersom några av mina släktingar ändå talade amhariska. Jag utgick från att alla gjorde det och blev fruktansvärt frustrerad när man inte svarade mig genast. Till slut måste jag ha förstått att situationen var ohållbar. Därför blev jag tyst.
Ja, ni som känner mig och nu tvivlar, jag var tyst. I ett halvår. Sen öppnade jag munnen igen och pratade. Min kusin säger att det som då kom över mina läppar var flytande småländska. Jag föreställer mig att jag letade upp alla jag hade försökt kommunicera med och sa något i stil med "Nå, var var vi?".
Jag berusade mig med Tosing som hade massor att berätta om akutsjukvården i Lund. Jag skrattade så att jag grät och var tvungen att anteckna det han sa. Jag lånade hans knätopp och loggade in och skrev ner hans skrönor med stödord och riktningar för att komma ihåg det. Problemet är att jag inte förstår vad som är så roligt nu. Dels för att jag inte kan tyda mina anteckningar och dels för att vissa av berättelserna inte är särskilt roliga, snarare traumatiska. Så nu vet ni. Dessa anteckningar kommer aldrig att utvecklas:
* pulsoxymetern har mer kontakt med golvet än med patienten.sätter man på fingret och mäter saturation, det vill säga mängden syre bundet till de röda blodkropparna. När man har 0 i saturation är det tydligen dåligt. Läkaren utskälld.
* HRL-´maskinen (LUCAS) är på, ST-läkaren kommer in och stänger av maskinen för att den väsnas,. drivsd av tryckluft. Hör ej vad personalen säger. Hur var det här då? Allmän utskällning.
* jag har bra nyheter, dåliga nyheter. adrenalin tar ett litet tag innan det verkar. gett ad, tagit EKG och sen gett upp. Djäkla tur egentligen. Liten procent. stabílicerar cellmembranet så att den elektriska impulsen har lättare att fortledas. Vi har gjort allt vi kan bla bla bla.
* frontalkrovkat med en lkastibvl, en läkare från Malmö med röntgenblick tog det stora ansvaret att avgöra att myataföraren inte behövde nackkrage.
Fyllo.
Torsdagen den 23 oktober 2008 kl. 10.35.
- Hej, det är Henrik från Dahlkvists bil. Du hade ringt?
- Ja, det gällde en bil som jag vill sälja.
- Det kan vi nog hjälpa dig med, vad är det för bil?
- Den har varit med i ett rån så det är ganska bråttom.
- Va?
- Det är en Ford Mondeo.
- Jaha… Eller? En Ford alltså…
- Ja, jag kan komma in med den på lördag men jag har redan snackat med en Stefan hos er så det är löst.
- OK…
- Tack för att du ringde tillbaka!
- OK… Hej då.
- Adjö.
Jag myser när jag ser att Wikipedia har en kategori som heter Fictional Vampires. Och vi snackar inte fladdermöss.
En sak som inte fungerar på en bättre middag (eller en sämre för den delen) är att med sin bästa Leonard Cohenröst väsa lite spridda stycken ur Höga Visan i sin bordsdams öra.
"Hur sköna äro icke dina fötter i sina skor, du ädla! Dina höfters rundning är såsom ett bröstspännes kupor, gjorda av en konstnärs händer. Ditt sköte är en rundad skål, må vinet aldrig fattas däri."
"Ja, din växt är såsom ett palmträds, och din barm liknar fruktklasar. Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar."
Det borde göra det, men det gör det alltså inte.