Snaskefar

Detta är en av de spakar jag har slitit mest i under min uppväxt och det var instant satisfaction varje gång.

Jag glömde ju det som fick mig att bryta ihop i Uppsala. I en paus i middagen gick jag och Nicklas (Mossisen) omkring i Uppsala slott. Pausen var schemalagd eftersom den ändå hade tagits av oss kusiner från landet. Universitetsledningen i Uppsala ville alltså förekomma vår dåliga uppfostran och lät oss sträcka på benen i en halvtimme.

Där det finns en darth finns det en sith vill jag minnas, Mitt förhållande till Nicklas är inte helt okomplicerat. Grabben avgudar mig, så mycket är klart. Han vill också utmana mig om platsen som alfahanne, det gör han med oftast varierande och nedslående resultat. I Uppsala tog han dock ett steg i rätt riktning. Vi gick på den nedersta våningen där det pågick en fotoutställning om Dag Hammarskjöld. Vid utställningen står en del potentater från både Lund och Uppsala. De för bildade samtal och ser väldigt stiliga ut. Nicklas tittar trött på fotografierna och utbrister sedan:
- HA! DE HAR STAVAT FOTOGRAFI MED ETT T, VILKA IDIOTER!

Det är roligt på så många sätt. Så opassande, så uppenbart fel, så dumt med tanke på sällskapet, så svag insats i kampen om det intellektuella övertaget mellan Lund och Uppsala. Det var allt, fortsätt värksamheten.

Från Uppsala tog oss vi till Stockholm. Huvudstaden. Stocktown. Tjockhult. Trängselboda. Staden vid vattnet. Det ska nämnas att jag är barnsligt förtjust i vår huvudstad. Gränderna, byggnaderna, statyerna, monumenten – I dig. Vi har världens vackraste huvudstad. Vad gjorde jag i Stockholm? Jag frös, frossade och nös. Minnet av att ha lurat i mitt bordssällskap i Uppsala att Gunnar Eneskär (som sjöng sitt underbara Taubepotpurri under middagen) är en dömd krigsförbrytare gjorde mig dock varm.

Som de turister vi var lotsades vi in i Studio 1 för att begå inspelning av Så ska det låta. Febrig satt jag där och i mitt yrande fick jag precis för mig att Pernilla Wahlgren inte kan stava till varken buy eller bye utan vill ha det till by. Jag kände mig lite så där trippelironisk över att ha varit med i Så ska det låta men min coolhet har dock fått sig en törn. Jag har i efterhand kollat med högsta rådet och det är inte helt OK att vara med i SVT om det inte är Allsång på Skansen.

Curre ville dricka Fernet och drog med oss innan inspelningen skulle börja. Då hade vi varit i Stockholm i en och en halv timme. På den tiden som det tog oss att gå från SVT till Karlaplan träffade jag tre bekanta. Märkligt. Ännu märkligare att Curre inte visste var vi var på väg när vi började men att hans välutvecklade spritnerv ledde oss till rätt ställe. Det kommer att bli något väldigt stort eller väldigt litet av den pojken.

Jag vaknade på morgonen och de flest förkylningsmarorna hade lämnat mig. Bilden ovan togs från terrassen på Mosebacke. Den terrassen sporrade till stordåd vilka också genomfördes, dock av andra än jag.
Stockholmsnatten kom och med den kom den kräsna stockholmspubliken. Det gick alldeles utmärkt att framföra Uarda på Södra teatern. Glädjande nog gick det också bra med publik. De fattade. De skrattade.

Efter föreställnignen softade jag (softa är ett stockholmsord som betyder att man tar det lugnt) på terrassen. Jag har länge lekt med tanken att köpa en ny kamera men det visar sig att det är mer ekonomiskt att lära sig hantera den man har. Den uppmärksamme bloggotören märker att jag har klippt mig.

Efter Mosebacke så var det dags att ta sig till kojarna. Jag hoppade in i en taxi med några andra, trotsigt spände jag ögonen i chaffisen och meddelade att även om jag är från landet så var jag inte den man blåste. OK sa han och sedan blåste han mig.

i Stockholm vågade jag inte ordvitsa så därför håller vi här.

En av fördelerna med att vara den jag är att jag ofta bli inbjuden till festligare sammanhang. Igår var jag på ett bättre kalas med ärtsoppa och pannkakor. Varm punsch serverades, vi blev talföra och hänförda.

Någon berättade om problemet att hitta stämmor till en kör han sjunger i. Jag svarar att man inte kan få alt här i världen.

Jag blev ivägtvingad till Uppsala. Som Barbro Hedvall mycket riktigt konstaterade i DN den 24 september så ska Lund och Uppsala samverka kring i första hand den teknologiska forskningen och utbildningen. Min roll i det hela är svårförklarad. Jag var där – det räcker. Vi tog med oss Uarda, egyptisk prinsessa. Vågrätt. Fem bokstäver.

Vårt stora sällskap blev inkvarterat i Norreda. Det är, och det är endast min gissning, ett gammalt interneringsläger från kriget som fortfarande är i bruk, alternativt en extern sovjetisk gulag. Efter två nätter i en miljö rakt hämtad ur Oliver Twist blev jag tokförkyld. På vägen in till Uppsala körde vi förbi Funbo, det var inte roligt.

Universitetsaulan fylldes av människor som törstade efter komik och bildning, de var klart ovana vid den höga nivån på humorn och den kraftiga, vackra sången men de gjorde sitt bästa för att dölja det. Applåderna dånade liksom åskan och Lundaspexarna skördade ännu en triumf. På resten av vår gonzoresa spånade vi fritt kring devisen nedan. Ligga fritt är stort men ligga rätt är större.

Eftter föreställningen blev vi bjudna av Uppsala (jag vet inte riktigt vems idé det var men Uppsala får fylla samma funktion som namnet Rosenbad) till en festmåltid på Uppsala slott. Min bordsdam medgav mycket motvilligt att hon visst var systerdotterdotter till Ejnar Haglund. Jag såg likheten och hon kunde inte förneka de Murreska dragen. För våra äldre läsare kan det i sammanhanget nämnas att Haglund var ständig följeslagare till Gösta Knutsson och stod som modell för Murre från Skogstibble.

Efter märkligheter från både lundensare och uppsaliensare kom finalen. En grupp unga män skulle framföra en absurd sketch om ett frisörsbesök. Diverse lustigheter klarades av och sedan frågade frisören kunden hur denne ville ha det där bak. Kunden svarade rakat och drog av sig byxorna, hoppade upp på stolen och såg onödigt nöjd ut samtidigt som frisören sprutade raklödder på hans säte. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var konstigt snarare än roligt. Detta i samma sal där Kristina avsade sig Sveriges tron. Dessutom hade vi en Sverigemästare i På Spåret bland oss. Bristen på respekt var påfallande.
 

Vi begav oss hem till Misärogorod i samlad trupp, några av oss mer samlade än andra. En sista blick på slottet skänkte den ro vilken natten kräver. Tyvärr stördes stillheten av att någon idiot med ostämd gitarr envisades med att sitta på verandan (eller kommandobryggan) och spela Nirvanalåtar till klockan 06.00. Han blev åtminstone ännu mer förkyld av tilltaget och ångrade sig hela vägen till Stockholm. Mer om detta senare.

Måtte dagen snart komma då jag inte längre fnittrar när någon säger att de "blev tagna på sängen".

Så här ser herrtoaletterna ut på Mosebacke.

Klicka på respektive tumnagel för större bild.

Visst var det pinsamt när jag gick till vårdcentralen för att få ut papperslappen ur örat. Jag var 17 år gammal och borde veta bättre.

Ännu mer pinsamt var att det inte var första gången.

Att sitta på terrassen på Mosebacke har sina uppenbara fördelar, man blir dock väldigt sjuk av det. När jag tillfrisknar ska jag lägga upp lite bilder och betraktelser från min seans i Uppsala och mitt blot i Stockholm.

Till de som borde ha träffat mig säger jag förlåt. Jag hade ett späckat schema och kunde inte frigöra mig från mina plikter. Nästa besök ska innehålla mer träffar. Det lovar jag.