Archive for August, 2008

En ny kärlek.

Friday, August 15th, 2008

Nu har det äntligen startats en svensk sajt som identifierar och listar nya svenska slanguttryck och dialektala ord. Det heter Luxikon och är alltså en svensk motsvarighet till Urban Dictionary. Jag tackar Hazard för tipset.

Jag hoppas att sidan står sig och att den fortsätter att vara så välskriven som den är idag. Tyvärr verkar det som (och jag har bara ett exempel) som att sådana här försök på svenska ofta degenerar. Jag minns att jag för ett par år sedan upptäckte PostSecret, den sidan är fantastisk. Ett liknande projekt startades i Sverige under namnet bikten.nu, den blev katastrofalt dålig. Den fylldes med trams och äckligheter som knappast var sanna, nu besöker jag den inte längre så den kan ju ha ändrats utan min vetskap.

Urban Dictionary har räddat mig många gånger när jag har tittat på till exempel The Wire eller Oz. Det är ganska bekvämt att gå in på sidan för att få den rätta innebörden av ett ord som i sämsta fall har översatts med "usling". Jag hoppas att Luxikon kan vara lika behändigt när jag pratar med den yngre generationen. Fast det blir ju lite omständigt att gå in på sidan varje gång man inte "hajar tugget". Kanske är det bättre att göra mentala anteckningar under samtalets gång och hoppas att man inte har gått med på att låta dem tatuera en under tiden. Fast å andra sidan så pratar jag sällan med ungdomar.

Självklart kan jag meddela att jag har bidragit med ett ord på Luxikon, ni kanske kan gissa vilket.

Nu är det klippt.

Thursday, August 14th, 2008

Jag har låtit lockarna falla. Tidigare påminde jag om ett ungt lejon, ett skott från Davids rot. Mörk var jag, men vacker, ni Jerusalems döttrar, jag var lik Kedars hyddor, lik Salomos tältdukar. Med mina hårpiskor straffade jag världens mörker och ledde mitt folk från Babylon mot Sion.

Nu påminner jag mer om Carla i Cheers. Det är hon som står längst fram bör väl tilläggas.

Dåliga förlorare.

Tuesday, August 12th, 2008

Jag experimenterar med tanken att mixa OS med Paralympics. Det vore ganska lätt att ta guld i grenen dragkamp mot rullstolsbundna.

Spanjorer.

Monday, August 11th, 2008

Det är kanske inte helt oväntat att det i min DVD-samling står en väldigt kantstött box med Rosa Panternfilmer. Jag är "helsåld" (som jag misstänker att kidsen kallar det) på Peter Sellers. Peter Sellers kanske har svårt att konkurrera med skateboards och Bon Jovi (eller vad fan det är som är inne för tillfället) men filmerna står sig relativt väl.

OK, det kanske är lite för mycket slap stick och crazyhumor för att anses klassiskt tidslöst men vem vet? Om ytterligare 30 år så kanske det just är detta som man kommer att skratta åt. I sina värsta stunder är Peter Sellers en vandrande Stefan och Krister-föregångare klädd i tweed men de stunderna är extremt lätträknade.

Min favoritfilm i samlingen är naturligtvis A Shot In The Dark (på svenska Ett skott i mörkret, föga överraskande). Här mejslas Clouseaus karaktär ut, Sellers gav honom bland annat den säregna accenten. Här introduceras Dreyfus och Kato (sic!) och de krampframkallande scenerna med dennes överfall på Clouseau. Filmen höll för övrigt att gå mer åt helvete än Jehovas vittnes profetior om jordens undergång. Sellers och regissören Blake Edwards blev sådana ovänner att de svor (på vardera håll) att aldrig arbeta ihop igen. Som tur var så förlät de varandra ett par år senare och gjorde Åh, vilket party! samt tre andra filmer om Rosa Pantern.

När Peter Sellers hade den goda smaken att dö gjorde Edwards det motsatta valet. Han försökte köra vidare på Clouseau men det blev inga framgångar. Steve Martin plockade som bekant upp bollen i vad som måste betraktas som ett av filmhistoriens värsta exempel på dåligt omdöme, ja – bortsett från Stephen Kings missnöje med The Shining som resulterade i en miniserie regisserad av honom själv.

Rosa Pantern försätter mig dock i ett dilemma. Ska man acceptera den "godmodiga rasismen", misogynitet i förekommande fall och allt annat som hör tiden till? Jag gör det, jag anser att det ligger på rätt sida av gränsen. Till och med i replikväxlingen mellan Clouseau och Hercule LaJoy. De resonerar om det möjligtvis kan vara så att Maria Gambrelli har dödat Miguel. LaJoy menar att det kan ha berott på att Miguel hade slagit Maria. Clouseau viftar bort det med:
- He was spanish.
Alltså är det ingen stor sak, en spanjor har sitt sätt och det får man ta. Inget att bli upprörd över.

And Then There Were None…

Monday, August 11th, 2008

Agatha Christies deckare hette från början något helt annat. Varför jag drar mig detta till minnes beror på att Isaac Hayes har dött. Hayes var kanske vid sidan av James Brown den viktigaste influensen för den svarta, urbana ungdomskulturens uttrycksmedel – Hip Hopen. Han vann också en helt ny publik som den överdrivet pilske kocken Chef i South Park, det slutade dock i tårar när herrarna Stone och Parker började driva med scientologerna. Hayes som var övertygad scientolog kunde inte tåla detta och slutade i serien.

Åter till Christie. Hayes hade precis före sin död färdigställt en film tillsammans med Bernie Mac och Samuel L Jackson. Bernie Mac dog nyligen i sviterna av en lunginflammation. Filmen heter Soul Men och det får väl anses som passande. Därutöver har vi Morgan Freeman som för en tid sedan sedan voltade våldsamt med sin bil. Om jag vore Samuel L Jackson så hade jag tagit det väldigt försiktigt just nu. Bernie Mac har förresten haft ett av världshistoriens sämsta omdömen vad gäller klädval, något som manifesteras i det här klippet från Def Comedy Jam anno dazumal:

http://www.youtube.com/watch?v=RviYo3WsqjU

Jag hör faktisk inte vad Bernie säger men han har en rolig återkommande replik:
- You don’t understand. I ain’t scared of you muthafuckas!

Det får ses i relation till att Apollo Theatre historiskt sett har en publik av de mest högljudda, kräsna, kritiska och engagerade tosingarna i hela världen. Fullt jämförbar med en italiensk operapublik i tycke och smak.

Nåväl, Bernie borta, Hayes hastar hemåt. Det är en svår tid för den svarta populärkulturen.

Skammens doft av spolarvätska.

Sunday, August 10th, 2008

En sak som jag är stolt över är att jag tillhör den kategorin bilister som tackar med riktningsvisarna när de har kört om någon som går ut i väggrenen för att underlätta omkörningen.

En sak som jag skäms lite för är att jag konsekvent tvättar rutan när jag kör förbi fartkameror. Jag vet inte om det hjälper till att anonymisera mig men det är ett litet barnsligt uppror.

För kännedom.

Friday, August 8th, 2008

Idag invigs de olympiska spelen i Peking.

Rättsuppfattning.

Thursday, August 7th, 2008

När jag var mycket yngre hade jag ovanan att lägga saker på minnet och använda dem i fel sammanhang.

Vi var ett par stycken pojkar som var på glid, i den omfattning man kan vara på glid i nioårsåldern i en småländsk kustby under ett sommarlov. Vi sysselsatte oss med att bada, dricka saft och att med uppfällda kragar blänga hotfullt på förbipasserande.

En dag hittade vi ett övergivet växthus, det pågick inte någon odling där för tillfället åtminstone. Vi gjorde det mest självklara och uppenbara. Vi kastade sten på glasrutorna. En man i bil saktade ner och frågade vad vi i glödhetaste helvete höll på med. Mig kände han naturligtvis igen.

Jag blev utsedd till gruppens språkrör och skulle därvid motivera vårt handlande:
- Öh… Eh… Har du aldrig hört talas om allemansrätten?

Det blev ju folk av mig också. Till slut.

Riddar Cato.

Thursday, August 7th, 2008

Du kanske har ställt dig frågan; vad gör Åke Cato idag?

Han bloggar. Du gör bäst i att besöka honom för han tror sig icke kunna locka läsare.  Kom sedan tillbaka hit igen.

Hört i Åhus.

Thursday, August 7th, 2008

- Nu såg jag att han har kommit ut, såvida han inte har angett fel på facebook.
- JAG VISSTE DET! Han har alltid varit så omtänksam!
- Va!?
- Det är onormalt att vara så omtänksam och bry sig om att alla ska ha det bra. Klart han är gay.
- VA!?