Snaskefar

Barack Obama valde Joe Biden som sin kandidat till vicepresidentposten. Han verkar kompetent. Han har bland annat kallat den sittande administrationens krigsföring i Irak för den största utrikespolitiska katastrofen i modern tid.

Sen har han sagt andra saker, som till exempel att Barack Obama är den första vanlige afroamerikanska mannen som är vältalig, smart, ren och snygg. Apropå den stora indiska befolkningsgruppen i USA (prick i pannan, inte fjädrar) så sa han att man inte kan gå in på 7-Eleven utan att ha en lätt indisk accent. Det var så han sa, jag vet faktiskt inte vad det betyder.

I mean, you got the first mainstream African-American who is articulate and bright and clean and a nice-looking guy, I mean, that’s a storybook, man.

You cannot go to a 7-Eleven or a Dunkin’ Donuts unless you have a slight Indian accent.

Det ska dock tilläggas att han har förklarat sig, vilket framgår om man följer länkarna ovan. Den senare kommentaren försvarades av indiska intressegrupper som ställde sig bakom senatorn. Troligtvis därför att den är rappakalja, ska kunden ha en indisk accent? Vem är indiern? Får man inte komma in utan att vara latent indier?

Apropå det planerade attentatet mot Obama så har Eddie Murphy av alla människor förutspått hur det kommer att gå. 1983, när han fortfarande var rolig.

http://www.youtube.com/watch?v=pHf5OqwXEFo

Det som stör mig mest med dagen som har förflutit är att jag först nu (nästan midnatt, jag flyttar om åtta timmar) har kommit på hur tejppistolen fungerar. De trettiotvå otejpade flyttlådorna fyller lägenheten med doften av nederlag.

Min vän X var i Kina för ett par år sedan. Hans arbetsgivare hade sin produktion i en mellanstor kinesisk stad med några miljoner invånare. Han ingår i en entreprenöriellt föredömlig krets som är ensamma om sin produkt. De är relativt unga och nya och sökte därför att på alla sätt hålla kostnaderna nere.

Bland annat valde de då att anlita en fabrik i Kina för att färdigställa produkten. När X kom dit för att se arbetet och resultatet med egna ögon blev kulturkrockarna stora. Bland annat blev X varse att det förekom barnarbete på fabriken de anlitade. Tyvärr blev det så att det blev ett graderat helvete, barnarbetet i fabriken var inte det värsta som X såg under sitt besök. En sak på fabriken fick honom dock att reagera lite kraftigare än andra saker.

En av pojkarna han såg, kanske mellan sju och tio år gammal, var fastkedjad vid sin arbetsstation. X tappade hakan och frågade irriterat varför pojken var fastkedjad. Tolken översatte frågan och platschefen svarade som om han tilltalade en slö sjundeklassare:
- Ja men annars springer han ju iväg!?

Hade det inte varit på riktigt så hade den rättframma grymheten kunnat vara rolig. Själv flinade jag till när jag fick höra det. Sen låste jag mig naturligtvis vid hur väldigt, väldigt olika vi är fortfarande. Hur flatheten frodas.

Om man undrar vilken sorts person Björn Ranelids bror är så kan det meddelas att han är precis så som man föreställer sig honom. Han är den typen av människa som går runt i matsalen på Brösarps gästgiveri och meddelar alla att han är bror till Björn Ranelid.

Sen skojar han om att hans risiga Mercedes är en veteranbil.

I nätupplagan av Sydsvenskan kan man läsa att bombattentatet mot &Bar inte kom som någon överraskning för Lundapolisen.

Det skapar för mig en bild att de sitter i en piketbuss och bara inväntar smällen, "Där koum den ja! Åge! Din tur!". Så är det naturligtvis inte, bara en för mig konstig formulering,

Filmer översätts och dubbas. På omslaget står det att alla talar svenska. Som om det garanterar att man inte har glömt att dubba någon av karaktärerna.

- Vad säger Åsnan mamma?
- Jag vet inte, de har inte dubbat honom. Bara Shrek, Fiona, katten, de tre små grisarna, Pepparkaksmannen, vargen, kungen, drottningen, den onda fén med flera.
- Men stod det inte att alla talar svenska?
- Nästan alla min son, nästan alla.

Vi kanske inte ska lägga för mycket betydelse i det. Kanske det inte spelar någon roll alls men det är ett faktum att Mona Sahlin och Usama bin Ladin är födda samma år.

Det skiljer bara en dag mellan dem. Dessutom har både Mona Sahlin och Usama bin Ladin oklara kopplingar till Dalarna.

Idag sticker min vän E till New York för att påbörja sin doktorandtjänst på Columbia. Han kommer alltså snart kunna vara uttråkad i New York, kanske den coolaste platsen i världen att vara uttråkad och trött på.  Nu gissar jag att E med sin upptäckarlust och iver att lära sig nya saker inte kommer att vara sådär överdrivet trött på stället. Och jag gissar att det knappast kommer att finnas en bättre guide när jag väl hälsar på.

Hans flickvän M, också min vän, följer snart efter. Som sin egen bör väl tilläggas. Dock brunchar hon ett tag till med mig i Lund. Jag var på en middag med de båda för en tid sedan, vi pratade om alla möjliga fördelar med att bo i NYC. Vi kom fram till att det är som med segelbåtar när jag påminde mig talesättet som en annan vän använder sig av; "Det enda som är bättre än att ha en segelbåt är att ha en vän som har segelbåt".

Hursomhelst kom vi in på samtalsämnet att vi gärna ser att de slår sig in bland New Yorks socialites, den sociala eliten på Manhattan. Sådana som ägnar hela sitt liv åt att vara uttråkade fast i diskreta men svindyra dräkter och som har namn som Astor, Vanderbildt, Backhouse, Pulitzer etc. Anledningen är att jag gärna vill bli medbjuden ut till The Hamptons. Mest för att kunna säga The Hamptons om någon ställer frågan "Now, where do you summer?". M sa att det nog var bra men att man måste ha ett ställe up state. Hon sa det utan ironi, ikädd ett förkläde så att hon såg ut som Cindy Walsh. Det var kul.

Jag känner en liten avund, men inte missunsamhet. Det är en viktig skillnad. Dessutom upplever jag en gästfrihet som kan utnyttjas till gränsen av etikettsbrott från min sida. Båten kommer att seglas flitigt.