Jag vet inte hur det började eller vad det beror på men jag har en förvånansvärt öppen relation till kvinnan som driver antikvariatet på Kattesund.
Vi träffas kanske 4-5 gånger per år men när vi träffas så pratar vi öppet om livsval, sjukdomar, döden, kärlek, arbete, relationer och så vidare. Not your average small talk.
Så har det varit från första stund och det slår mig att hon från tid till annan har vetat mer om mig än någon av mina släktingar eller vänner – och kanske jag vet mer om henne än hennes närmaste. Jag föreställer mig att detta är mer vanligt förekommande än vad man kan tro. Jag tror att en människas doft eller framtoning gör det enkelt att få andra människor av samma art att anförtro sig, att dela med sig.
Jag filosoferar över om det kanske är lättare att dela med sig till någon särskild just därför att denne inte tillhör den närmsta kretsen. Att vissa saker är lättare att ventilera och torka av sig på någon som inte behöver ta itu med det.
Eller så är hon en vanlig sladdertacka som kan locka ur folk saker som de inte hade tänkt dela med sig av.