Snaskefar

Kalla mig barnslig men jag tycker att detta är det roligaste som SNL har skapat de senaste åren.

Jag tycker faktiskt att Walken är roligare här än i "More cow bell!".

- Well I think Colonel Angus is delightful!
- You won’t after 45 minutes.

---

Uppdatering:
Eftersom C har frågat mig vad som är så roligt med den här sketchen så är det alltså för att Colonel Angus låter som cunnilingus. Min prydhet förbjuder mig att närmre gå in på detaljerna kring detta fenomen, jag hänvisar till Google för de som inte vet. Vilket torde vara många av er.

Saxat från Expressen:
Så kom Henke med i truppen

1) Lars Lagerbäck, Lars Richt och Roland Andersson har ett sista möte om EM-truppen i ett rum i Stockholm. Lagerbäck tar telefonen och slår numret till Helsingborg, men får inget svar. Först efter en stund ringer Henke tillbaka.

2) Henke pratar med sin familj, frun Magdalena, sonen Jordan och dottern Janelle. Själv tvekar han om EM, men familjen övertalar honom att han ska tacka ja.

3) Henke ringer också sin tränare och vän Bosse Nilsson i ärendet. Bosse Nilsson tror först att hans stjärna skojar, men när han förstår allvaret är han tydlig med att han tycker att Henke ska spela EM.

4) Henke är övertalad. Han ringer tillbaka till Lars Lagerbäck och lämnar beskedet. Han vill nu spela EM och blir historisk som den förste som spelaren som gör sex mästerskap för Sverige.

I papperseditionen fanns det också en redogörelse i tecknade bilder i lika många steg. Henke illustrerades med röd tröja och rakat huvud, han satt på knä och frågade sina barn. Magdalena stod upp.  Telefonsamtalen ritades som serietidningsblixtar. Inga konstigheter. En komplicerad procedur där systemet med elektorer och superdelegater ser ut som en barnteckning i jämförelse.

Dramatiken är det inget fel på. Att Lagerbäck inte får svar genast kanske borde ha följts av ett utropstecken för att verkligen understryka hur nervig och svår kampanjen var. Om nu Zlatan är befriad från operationer och andra belastningar så har vi alltså en god chans att se 2006 års VM kanske sämsta anfallspar igen.

Tack.

Sorg är kärlekens pris och jag tror att jag håller på att övertrassera mitt konto.

I vissa sammanhang har jag upplevt ytlighet på riktigt nära håll. Det är oftast i själva hälsandet under premiddagsminglet som det visar sig starkast. Man presenterar sig, oftast svarar den andre med sitt eget namn (för- och efternamn, efternamnet innehåller ofta dubbelvokaler eller sch) och ett kort "trvlt!". Alltså trevligt. Ibland svarar jag att det tror jag säkert, det är inte alla förunnat att få träffa mig.

Ikväll när jag var på min fasters releaseparty (ja, hon har skrivit en bok – whoopty frickin’ doo!) så kom detta faktiskt upp som ett samtalsämne. Min avlägsne släkting berättade att hon under sin AT-period tjänstgjorde med en galen läkare från Göteborg som hade ovanan att inte presentera sig med sitt namn när han träffade nya människor i sociala sammanhang. Han visste att de ändå inte lyssnade på vad han sa så han vräkte på med sin bästa låtsasdanska:
- Jeg har drabt min mor!

Ingen reagerade. Någonsin.

Jag brukar i tid och otid citera texten från den här skämtteckningen av Rolf Gustafson (ej att förväxla med La Reine-mannen om någon minns honom), även känd under signaturen Gurr.

Om det skulle vara så att texten upplevs som för liten så säger flickan alltså:
- Om farbror följer med upp i skogen skall farbror få en pilsner.

Mycket opassande. Mycket roligt. En gång i tiden var det ett inlägg i jämnställdhetsdebatten. Utan att vara insatt har jag svårt att avgöra vad det ska betyda. Små flickors rätt att skända gubbar?

Min hobby är att yttra ganska harmlösa och allmängiltiga påståenden fast ganska trumpet och konfliktsökande:
- Jag gillar verkligen jordgubbssaft och sommaren (liten konstpaus för att vråla fortsättningen) ÄH VADÅ!? JAG SÄGER JU BARA VAD ALLA EGENTLIGEN TYCKER!

Jag har köpt en ny router. I instruktionerna (som också är illustrerade) för apparatens montering och brukande klargör man att en bärbar dator inte ingår i paketet. Den ska man alltså stå för själv.

Det påminner mig om den gamla skrönan om Husqvarna som skulle ha varit tvungna att skriva en uppmaning till den nordamerikanske konsumenten om att inte hålla i motorsågens klinga när motorn var igång. Jag har alltid hävdat att det är en vandringssägen men efter att ha läst Belkins instruktioner så är jag inte lika säker.

Nåväl, imorgon ska jag skaffa en bärbar dator.

Besöket i föräldrahemmet avslutades med att jag i förmiddags temporärt övertar min fars bil. Kalla mig bortskämd men jag har aldrig behövt tanka den när jag har lånat den tidigare, nu var det dags. Ett mandomsprov.

Jag körde till närmsta Statoilmack och hoppade ur. För det första kan jag meddela att de måste ha byggt Statoilmacken på Norra vägen i Kalmar på ett spegelvänt sätt. Tanklocket hamnade på fel sida så jag var tvungen att backa och vända rätt. När jag sedan hade fått styr på skutan skulle jag tanka och då får jag inte upp locket (som pojken sa).

Jag har gått igenom detta hela vägen från Kalmar till Lund, skalat bort de värsta överdrifterna och jag kommer fram till samma resultat varje gång. Jag stod i över tio minuter och försökte öppna tanklocket. Jag var ganska livlig och rörlig, sprang fram och tillbaka, rotade efter instruktionsboken, ringde mina föräldrar etc. Till slut hittade jag rätt regel (den hade gömt sig under mattan). Vad jag då upptäcker när jag går mot pumpen är att det har dykt upp en polisbil bakom mig som blockerar den väg jag körde in på. Jag har nu nått den ålder då man snarare känner lättnad än oro över att se poliser så jag tänker att där jobbar mina skattepengar bra. Det tänker jag ända fram till dess att jag vänder mig om för att kolla hur många liter som har flutit. Då upptäcker jag polisbil nummer två som blockerar min flyktväg i bilens färdriktning. De står kvar där fram till dess att jag med demonstrativa kliv går mot butiken med sedlarna i handen. Då åker de.

När jag sedan står inne i butiken och säger att jag ska betala för tankningen på pump 3 så svarar kassörskan:
- Jo, vi såg dig.

Märkligt.

Lundaspexet Uarda fyller 100 år i år. Det är naturligtvis stort och märkvärdigt, eftersom jag är den mest kompetente i alla avseenden i Lund så har jag blivit ombedd att hålla mitt vakande öga och faderliga hand över hela projektet.
 

Kronprinsessan var där på jubileumspremiären och man behöver inte vara rojalist för att tycka att hon är trevlig och professionell. Bakslag (som kan ta väldigt låga toner och dricka obscena mängder whiskey utan att för den skull bli trevlig) konverserar med henne. Han ställer frågan om kronprinsessan har haft roligt, hon svarar:
- Jag har skrattat hela eftermiddagen!
- Är det sant!?
- Nä.