Snaskefar

Fredrik påminde mig om en händelse som hans far berättade om för oss när vi var yngre. En man på Mönsterås bruk blev tillfrågad om hur han mådde, han svarade:
- Det är varken bättre eller sämre, snarare tvärtom.

Den paradoxen har följt efter mig genom åren. Ibland, när det är riktigt tyst runt omkring mig, när jag har varit ute och slarvat och lagt mitt huvud på kudden kan jag nästan greppa vad han menade. Men så försvinner det när jag ska formulera det. Det är varken lätt eller svårt, snarare tvärtom.

Det här är sant. Det som stör mig mer än min oförmåga att förstå daglighandelns mekanismer är den ton expediten tog sig efter incidenten.

Hon pratade på om hur korkad jag är och Bakslag var inte sen att hänga på. Jag förstod genast att hon flirtade med honom, det fattade inte han eftersom han var övertygad om att jag och expediten var gamla vänner. Jag har aldrig träffat människan förut och då kanske ni kan få en uppfattning om hur närgånget provocerande hon var.

Jag blev till slut stött på riktigt och hotade med att aldrig handla där igen, det möttes av ett hånflin. "Åh nej, vår kedja står och faller med dina kaffe(r)pengar!".

Igår stod jag och orerade, raljerade och andra svåra ord från en scen. Plötsligt sprang det in män med lustiga kläder och tvingade ner mig på rygg. Väl intagen detta läge så täcktes min näsa av en gips och jag var tvungen att andas genom munnen i tre – fyra minuter. De tog sedan bort den stelnade avgjutningen och jag fick ställa mig upp igen och återuppta min domptering av publiken.

Allt jag kunde tänka när jag låg ner var att det här var fan på tiden.

Fidel Castro var hos frisören. De småpratade och frisören putsade mest topparna och la en försvarlig mängd vax i Castros hår. Han ansåg sig färdig med klippningen men tyckte ändå att man kunde fräscha upp kommunistledaren ytterligare, stillsamt undrade han om han skulle ta och göra något åt polisongerna som hade växt sig något vilda. Castro svarade:
- Nä serrö! Låt skägge’ vara.

Det var allt, fortsätt verksamheten.

Min hobby är att gradera människor genom sättet jag hälsar på dem. Jag kommer in i ett rum där det sitter till exempel sju till tio personer och säger "Barnekow. Nyström. Övriga!".

Min hobby är att i gruppmail om hemliga arrangemang, svensexor, överraskningsfester etc. skriva att jag har kollat med festföremålet och att denne har meddelat sin tillgänglighet det aktuella datumet.

När jag gick på högstadiet så var en form av underhållning eller tidsfördriv att tjata till sig skjuts in till Kalmar av någon äldre vän med bil. Väl framme där så gick vi i högtidlig procession till länets enda McDonald’s.

Man åkte ända från Oskarshamn, ja till och med Västervik för att äta på Donken. Tragiskt är bara förnamnet.

Thomas Quick

Peter Harrysson