Snaskefar

Principiellt är det naturligtvis fel med snuff movies, de är jobbiga att titta på. Efter tre, fyra stycken brukar jag stänga av eftersom kameran skakar så mycket. Vill jag se handhållen filmad smörja kan jag ju likagärna se The Blair Witch Project igen.

Igår, lördag, blev jag tillsagd att flytta på mig av poliser från SÄPO.

Ibland blir jag störd över min publiceringstakt, ett inlägg om dagen kan inte alltid bli bra. Särskilt om man har viktigare saker att tänka på men på något sätt har bloggen blivit väldigt viktig för mig. Nåväl, ibland sitter jag och stirrar på skärmen och det verkar då som om jag har glömt bort alla triumfer och pinsamheter jag har varit med om. Det finns inga händelser i omvärlden som kräver mina klarsynta kommentarer (fast det var i och för sig en kille i Lund som sköt sin grannes papegoja, man kan bara föreställa sig vad som sades dem emellan, "nu kaxar du inte längre fågeldjävel!").

Ibland sitter man som sagt och stirrar och det enda man kan komma på att skriva är en katastrofalt dålig ordvits.
- Hur gick förlossningen?
- Det var lite mycket folk och konstig stämning, man kan säga att det blev lite krystat.

Ni ser ju själva, det är inte lämpligt. Så därför låter vi bli.

"Man sticker ett i brännvin doppadt  brödstycke i fiskens mun som bör wara så stort, att han ej kan nedswälja densamma."

Sant, min mor visade mig receptet igår. Det låter lite… geleshotaktigt. Supare istället för sutare.

Förra året försökte jag mig på ett projekt här på bloggen, det var tänkt att ni skulle bidra med sexordshistorier men det rann ut i sanden. För den som är intresserad finns det nu en blogg som sysslar uteslutande med detta.  Jag har bidragit, liksom Peter Englund, Leif Silbersky och Blondinbella.

Vissa är bra, andra är mediokra, somligt är fantastiskt. Läs på.

Hon var vacker och mystisk eftersom hon var nyinflyttad. Vi gick på lågstadiet och jag hade ännu icke läst The Game. Genom min naturliga charm fick jag henne ändå som flickvän och det varade i en evighet. Framåt vecka tre i förhållandet började hon dock tröttna. Det märktes tydligt att vi hade glidit isär. Till slut svarade hon inte på lapparna som skickades.

Jag lät saken bero en stund, samlade tankarna och spelade rundpingis. Sen förstod jag vad som behövde göras. Jag skrev ett kärleksbrev till henne. Fyllt av eld och passion, sylvassa formuleringar som borde sticka hål på hennes försvar. All missiles set to love.

Jag hörde inget tillbaka. Vi hälsade stelt i matsalskön och jag höll masken inför våra gemensamma bekanta, frågade kanske lite hur det gick för henne i hennes lek- och sagagrupp men försökte inte verka för intresserad. Tiden gick och snart var det dags för jullov. Jag tänkte att det skulle bli skönt med en chans att andas in, andas ut. Komma tillbaka till vårterminen med nyladdade batterier.

Den första dagen på jullovet ringde det på dörren. Där stod hon, med en ny kompis till henne. Hon lämnade över ett paket med orden:

- Här får duuuu!

Jag blev lite ställd, jag hade verkligen inte förväntat mig en gåva. Jag tänkte att det här kanske är första steget mot försoning och mer hann jag inte tänka förr då hade jag hunnit öppna paketet. Där låg mitt kärleksbrev, klippt i strimlor. Tillsammans med mitt trasiga gosshjärta.

Det konstiga med den här ytterst tragiska och traumatiserande händelsen är att folk skrattar sig fördärvade när jag berättar om den. Särskilt när jag säger “Här får duuuu!”. Det är inte särskilt snällt. En gång när vi gick på gymnasiet så berättade hon hur dåligt samvete hon hade över sitt handlande, jag förlät henne genast eftersom hon fortfarande var vacker och om möjligt ännu mer mystisk. Hon flätade dessutom mina första dread locks.

Jag och Nicklas, Mossisen även kallad, gjorde staden osäker idag. Efter ett vänskapligt samtal med föraren av Lunds bästa cykeltaxi så gick vi till en trivsam förfest och sen slumpade det sig så att jag och Nicklas gick till Lunds enda uteställe värt namnet.

Väl där så stötte vi på massor av bekanta. Alla var glada över att vi var där och vissa visade mer uppskattning än andra. Jag hade druckit rikligt med sprattelvatten och var därför mer än vanligt mottaglig för dåliga idéer. En av de bartendrar som har betytt mest för min Lundakarriär inom utelivet bad mig att bita honom på bröstet. Klart man ställer upp, jag gjorde det.

Hans extremt vackra tjejkompis stod bredvid och bad mig att göra samma sak. Smickrad och redan långt framme i tankarna om hur detta skulle kunna bli en bra historia att berätta på vårt bröllop så gjorde jag även henne till viljes. Som den uppmärksamme läsaren kommer ihåg så har jag varit och är fortfarande gravt förkyld. Det är inget som har förändrats under de senaste veckorna. När jag lutar mig fram för att bita i hennes bröst så känner jag en enorm lättnadskänsla i bihålorna. Jag snyter mig ofrivlligt i hennes urringning. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Vi hade en väldigt bra gemenskap och sammanhållning i vår kull när vi skrev in oss på juristprogrammet. Jag hittade snabbt vänner för livet, bland dem den hårda kärna som skulle komma att utgöra The G-Street Boys. En löst sammansatt huligangruppering som bestod av de som bodde på Grönegatan i ett kollektiv samt "friends and relations" såsom tvillingarna, Taxi-Kalle, Patraskler och så vidare. Totalt ointressant för de som inte känner oss. Vi ägnade oss åt riktigt tunga grejer som att se på film, plugga och i enstaka fall berusa oss med mer eller mindre lagliga substanser. Alltid med vattenkammat hår.

En sak som utvecklades ganska snabbt i bekantskapen var de irriterande hyssen. Ingen var oskyldig. Wow, tänker ni nu. Wow, de utförde practical jokes på varandra! Vad nyskapande och spännande, det är ni ensamma om att göra i kompisgäng världen över! Eller hur, det är inte det som historien handlar om utan om vådan med namn och luciafirande.

Det kunde handla om saker som inte var så avancerade som att ringa till folk klockan halv fyra på natten och bedyra att just den man ringde till var ens bäste vän eller mer raffinerade saker som att sätta ut annonser om uthyrning av varandras lägenhter. En gång ringde Magnus narkotikatipset på 112 för att tipsa om mig – en rimlig åtgärd eftersom jag hade anmält hans och de andras intresse om att gå med i Sverigedemokraterna. August ville slänga in en flaska punsch hos syndikalistföreningen men det röstades ner.

Det mest sofistikerade sprattet som spelades var dock på min bekostnad. Mitt egentliga förnamn är ganska ovanligt. Jag identifierar mig inte med något annat än Dag men i alla officiella sammanhang så står det Dagmawi. Magnus visste detta, han visste också att det inte är solklart vilket kön man tillhör om man heter så. Åtminstone inte för en utomstående. Han visste det mycket väl när han anmälde mig som kandidat till Lunds Lucia.

En novemberkväll ringde det i telefonen i kollektivet, Dr. Drajja svarade. Jag hörde honom säga:
- Jag ska hämta honom.
En kort paus uppstod. Doktorn upprepade:
- HONOM!
Han ropade på mig och jag tog luren. Mannen i andra änden av luren uppgav sitt ärende, han ringde på uppdrag av Sydsvenska Dagbladets luciakommitté och sökte Dagmawi för att hon skulle komma på intervju. Han var dock irriterad och konfunderad eftersom jag inte är en tjej. På min trygga småländska förklarade jag att det inte var jag som drev med honom utan att vi både hade fallit offer för ett skämt. Jag tillade att jag nog visste vem som låg bakom. Jag bad om ursäkt för besväret och lovade att inget mer skulle hända. Han var dock inte nöjd, tydligt irriterad skrek han:
- Men det förstår du väl att du inte får tävla om du är man!?
- Ja, jag förstår det men som sagt; det är en kompis som driver med oss båda. Jag vill inte bli Lunds lucia.
- Mm…

Ett par veckor senare så stod det i Sydsvenskan att intresset för Lunds lucia var rekordstort, 250 anmälda varav en är en man. Det stämmer inte eftersom jag gjorde det väldigt klart att jag inte var intresserad, jag avstod dock från att begära rättelse. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Många människor har svårt för att låta bli att ha synpunkter på andras relationer, både kärleksrelationer eller helt vänskapliga sådana. Jag själv är inget undantag. Jag har mycket åsikter. Ibland livliga sådana. Främst beroende på att jag tvingas stå utanför relationen.

Själv har jag fått höra att det är märkligt att jag umgås så mycket med X eftersom vi är så lika. Uppmärksamhetstörstande, högljudda och svårt för att hålla koncentrationen uppe i vår interaktion med våra medmänniskor. Jag tröttnar ganska snabbt på att behöva förklara och motivera mitt val av umgänge, om det går bra så går det ju bra? Finns det då någon mening med att analysera att två så lika människor inte borde kunna uppta samma yta? Det var två så kallade retorisk frågor och de besvaras med ett klart nej i bägge fallen.

Framför allt gillar jag denne människa eftersom att de flesta människor kan kategoriseras enligt det töntiga valet glaset halvfullt/glaset halvtomt. Min vän tittar på glaset och säger kanske något i stil med:
- Det där glaset påminner mig om en lustig händelse som jag och Hasse Alfredson var med om i Kivik, jo du förstår – ursäkta, kan jag få ett ostron till – det var så här att vi var nyss anlända från Köpenhamn…

För detta tycker jag mycket, mycket om min vän.

Idag fick jag ansvaret för att vattna blommorna på min arbetsplats. Det är viktigt för kundkontakten att det ser fräscht ut på kontoret.