Pelle Snygg och barnen i Snaskeby. Ottilia Adelborg. Stockholm 1896.
Är det någon förutom jag som tycker att Pelle Snygg ser ganska obehaglig ut? Som hämtad ur Mississippi brinner. Dessutom var han besatt av renhet (i rasen som jag minns det).
Archive for January, 2008
Barnbok.
Tuesday, January 29th, 2008Oj förlåt! Var det osmakligt?
Tuesday, January 29th, 2008Vi hade en liten sammankomst, vi mediamänniskor. Vi hade spånat fram ett namn på festen som till slut fick heta Grogg & Blogg. Vi drack grogg och bloggade. Detta var det namn vi hade kunnat enas om. De ratade namnen var:
Bärs & Pärs. Öldrickande och skryt om genomförda strapatser.
Sprit & Skit. Kalla groggar varvas med komparativa anekdoter om färg, form och frekvens.
Öl & Knöl. En sammankomst för att dricka öl och leta efter bröstcancer.
Likör & Tumör. Vi dricker Crème de menthe och diskuterar Tjernobylolyckans effekt på fosterskador.
Skumpa & Humpa. Vi halsar bubbel och torrjuckar varandra.
Mjöd & Död. Ja, vad tror du?
Cider & Kvider. Jordgubbscider och klagomål på livet. Eller cidern. Detta kan jämföras med den amerikanska motsvarigheten Wine & Whine.
Det var allt, fortsätt verksamheten.
Nostalgitripp.
Monday, January 28th, 2008Pepsi the greatest!
Jag tittade lite på bokryggarna hemma under julen. Av någon anledning har mina ungdomsböcker hamnat i ett gästrum hos mina föräldrar. Där stod ett par böcker av Ulf Stark. Bland annat Dårfinkar och dönickar. En bok jag fick efter att jag hade sett serien på TV. Den var viktig eftersom jag tror att det var första gången jag förstod att man inte på långa vägar kunde få med allt ur en bok vid en filmatisering. Och den som säger att boken alltid är bättre än filmen bör milt agas. Ibland är det bra att begränsa historien något.
TV-serien kan jag inte minnas på annat sätt än att den var bra. Lite vemodig med den försvunna hunden och den sjuke morfadern men samtidigt så väldigt, väldigt mustig. En märklig historia på det hela taget. Jag tyckte att Simon och Pepsi var sjukt balla och jag lärde mig väldigt snabbt att rita den snuskiga teckningen de gjorde i skolan. Den teckningen kanske är TV-seriens största avtryck i det svenska 1980-talet. Sen behöver det knappt förklaras hur märkligt det var att göra ett barnprogram om transsexualitet och död. Men hej, så var det att växa upp i DDR. Var det inte flickor med könsfrågor så var det japanska sagor mot orange bakgrund. Här är de första nio minuterna av serien.
Och ja, klart som fan att jag var kär i Simone, även när hon var kille.
Hö hö hö hö hö hö.
Monday, January 28th, 2008Berth Milton vill nu gå in i in i Bajen bandy, till min stora och barnsliga förtjusning. Tidigare har han ju gjort affär med AIK. Alltså från Gnaget till Bajen.
Med Miltons engagemang i otuktsbranschen så är vitsmöjligheterna med anledning av detta outtömliga. Gnagare, bäver, mus, bajen. Ni förstår själva.
Äh…
Kommer du på återträffen? Nej.
Monday, January 28th, 2008Det här tyckte jag var ganska kul.
Min far, komikern II.
Sunday, January 27th, 2008Den sämsta vitsen min far kan är en som han faktiskt aldrig lyckas komma ihåg att han har berättat förut. Den går ut på att det är två skolgossar som har kvarsittning. Den ene tar upp sin fickkniv och börjar rista i sin bänk. Den andra skriker:
- Magistern, magistern! Gunnar skär i sin bänk!
Magistern tittar slött upp från sin bok och säger:
- Här ska varken vara täljare eller nämnare för jag vill inte ha något bråk.
Äh…
Lycka.
Sunday, January 27th, 2008Det är väldigt många saker som gör mig lycklig, Vissa är väldigt enkla och rimmar väl med min simpla trälnatur, andra saker är mer avancerade och handlar då ofta om att saker har passat ihop på precis rätt sätt. En sak som gör mig väldigt glad är något som jag är med om ganska ofta faktiskt. Det handlar om att sammanföra olika vänner.
Det kanske inte framgår så ofta men för mig så är vänskapen nästan det viktigaste som finns, någon kallar den för kärlekens vardag och det är något som jag helt och hållet har tagit till mig. Vänskapet är för mig så viktigt att jag kan bli mer ledsen över ett svek av en vän än av hjärtesorg som härrör sig från otukt bedrivet mot det täcka könet.
Jag var på en stor fest i lördags och jag hade många vänner där, de blandades upp och åtminstone fem, sex av mina vänner hade aldrig haft med varandra att göra innan. Antingen blev de presenterade för varandra av mig under kvällen eller så kom de gemensamt fram till att jag var en gemensam nämnare. Alla sade till mig – utan undantag – att de hade haft väldigt roligt och att de verkligen gillar varandra. Det har också skett i en del andra sammanhang förra året. De gjorde detta utan att bli ombedda att lämna ett yttrande till mig, en av dem hade faktiskt till och med frågat mig innan middagen om hennes bordsherre var vettig. Jag svarade absolut ja, jag fick idag höra att jag hade haft rätt med råge.
Jag tar det som en kvalitetssäkring av vännerna. Det skulle ju kunna vara så att jag uteslutande väljer vänner ur en viss kategori eller att de är extremt likformade, så är inte fallet vilket nog alla mina vänner kan skriva under på. Snarare tror jag att hur olika mina vänner än är så har de vissa grundläggande egenskaper som är ett måste, De är varma, de är roliga, de är pålitliga, de är stöttande, de är utmanande (inte slampiga utan intellektuella, fast inte C då förstås). Sådan kan man vara vem man än är. Jag är glad att det finns så många människor i mitt liv, från alla håll och kanter.
T9 slår till igen.
Sunday, January 27th, 2008Ja, ni känner säkert till T9 ganska väl vid det här laget. Det är applikationen som finns på de flesta mobiltelefonerna som ger dig stavningsförslag när du skriver sms.
"Ska ni med till Stadsparken och mata änkorna?"
Nej, jag tror inte det.
Jag är Gud.
Saturday, January 26th, 2008Förra veckan hade jag 1837 läsare. Bugen er för Snaskefar, hans namn höljs i ära, hans kvinnor är tillfredställda.
Han klarar att dricka starka groggar och hittar hem från krogen på egen hand. Bugen er.
Moi, Mich, Me, Mig, Mi.
Saturday, January 26th, 2008Min självupptagenhet känns inte vid några gränser. Jag talte per telefon med David. Jag frågade om han skulle med på en fest. David svarar att han är i Halmstad över helgen. Mitt svar är:
- OK, då ses vi imorgon.
David blir konfunderad. Jag reagerar först en dag senare när jag pratar med hans flickvän som upprepar att David är i Halmstad.
Kanske är det ett utslag för att jag har placerat folk i fack eller gett dem en roll att spela. Jag förväntar mig att de alltid ska svara på ett visst sätt eller bete sig enligt ett givet mönster. Eller så är jag en Pavlovsk Snaskefar som har betingats till att reagera på ett visst sätt i alla mina telefonsamtal. Jag ringer, du ska bli hedrad och släppa allt för att njuta av strålglansen som mitt sällskap bär med sig. Så smular kakan.