Snaskefar

Jepp.

Självklart kan förhållandena för unga, svarta män i USA:s innerstadsområden direkt appliceras på mig. Ni kanske känner till Stop snitching? En kampanj som enligt ryktet startades av en T-shirtförsäljare i NYC som sedan blev en undergroundrörelse inom Hip Hop-sfären och som sedan hittade ut till mainstreamkulturen. Det har blivit ett problem, Anderson Cooper (son till Gloria Vanderbilt) på CBS 60 Minutes gjorde ett långt inslag om hur det har gått från svårt till omöjligt att lösa brott i vissa områden. Det handlar om tystnad, om att inte säga något. Nu kanske ni säger "Snaskefar, det är dags att vakna upp från din 1920-talsdvala och fejsa fakta, det här är inte nytt". Jo, Omertà och övrigt är medräknat. Det som är skillnaden är att man inte säger någonting om någonting. 

Problemet är inte att det har varit ett lätt jobb förut, man har inte sett något, man har inte hört något, man har inte sagt något. Men det fanns tidigare en hederskodex. Nu snöar jag inte in på någon romantiserad syn på tjuvheder där folk vill ta rättvisan i egna händer. Det var helt enkelt så att vissa brott var en självklarhet att hjälpa till att lösa. Sexualbrott, brott mot äldre, brott mot unga etc. Detta bygger jag inte på något antagande liknande det som man ofta gör kring forna tiders slagsmål där man "inte sparkades eller slog på den som hade fallit". Mm… Visst. Socionomen som intervjuades, liksom poliser kunde visa statistik på brott som sedan 1990-talets början hade sjunkit i uppklarandesiffror eftersom vittnen inte längre var villiga att lämna uppgifter. Det sjungs om tjallare, vad man ska göra med råttor och hur man alltid, alltid ska hålla käft när man har med polis och åklagare att göra.

Till slut blir det ohållbart, om jag får ta tillfället att bli lite högstämd så innebär detta slutet för rättssäkerheten. Ju svårare det blir att skaffa bevis och uppgifter, desto grövre blir intrånget i den personliga sfären när den som skall upprätthålla lag och ordning måste göra större och större efterforskningar och bevakningar. En process i domstol bygger inte bara på att man talar sanning, den bygger naturligtvis på att man faktiskt säger något också. Självklart ska inte någon tvingas att sägas något i en domstol eller i ett förhör, det har vi också skydd mot. Självklart ska ingen heller tvingas att vara tyst genom ett massivt grupptryck. Det måste finnas ett skydd mot det också.

Nu till själva saken. Ovanstående är vad någon politiskt korrekt bloggare hade skrivit. Kanske med en knorr på slutet om hur det är på väg att urholka det svenska rättsystemet bla bla bla. Min åsikt är motsatt. Åtminstone på mikronivå. Om jag kysser dig dåligt ska du ge fan i att gå och babbla om det till dina tjejkompisar. Jag var trött och torr i munnen. Stop snitching.

Pirate bay ser lätt på åtalet om fildelning. Jag är inte tillräckligt insatt i rättsläget när det gäller upphovsrätten och digitala medier för att uttala mig om deras chanser att frias.

Däremot tycker jag att Pirate bays pressansvarige, Peter Sunde uttrycker sig lite klumpigt. Förutsatt att han är korrekt citerad i DN så säger han:
- Det finns prejudikat på att det är okej att länka även om materialet är upphovsrättsskyddat.

Jag gissar att inget har förändrats i lagstiftningen sen det senaste hallaballot kring Pirate bay men däremot kan tolkningen av lagen ändras. Bokstäverna byts inte ut men lagstiftarens vilja kan skiftas.

Det är som att säga att det finns historiska belägg för att häxbränning eller kölhalning är OK, kolla hovrättsprotokoll från 1600-talet eller loggböcker från stormaktstidens örlogsfartyg. Det är naturligtvis att dra saken till sin spets men man kan ju faktiskt vara beredd på att rättsläget förändras. Särskilt om något strider mot den allmäna rättsuppfattningen. Det är olagligt att sprida upphovsrättsskyddat material, hur enkelt och smärtfritt det än är. Snart kommer, enligt mina spekulationer, den som underlättar fildelning på det här sättet att straffas hårt. Kanske till och med utomlands. Hollywood brukar kunna påverka sina politiker.

Min åsikt om fildelning som sådan är inte föremål för granskning. Jag gör bara observationen att Pirate bay uttrycker sig lite väl självsäkert och att min kontakt med myndighetsutövning och jurister gör att jag är övertygad om att vissa ser de här orden som ett rött skynke. Jag gissar att vi till halvårsskiftet har en ny lag som tar sikte på den typen av fildelning som Pirate bay möjliggör.

Fast det spelar inte någon roll. Lagar är alltid reaktioner, aldrig förebyggande. Därför kommer alltid den som utövar det straffvärda beteendet alltid ligga ett steg före.

Det var allt, fortsätt verksamheten. Själv ska jag se Charlie Wilson’s war.

En vän undervisar en gymnasieklass i svenska. Det är en krävande klass som mest består av brunstiga killar.

En dag ska hon visa en film för gossarne. Hon laddar videospelaren och någon av trollen grymtar:
- Hö hö, ska vi se Ridskolan eller?
Hon hugger direkt av:
- Nej, vi ska inte se någon porrfilm!
En annan ovanligt slug pågadrul frågar belåtet:
- Hur vet du att det är en porrfilm?

“Öh… Jo… Öh… Man hänger väl med. Nu ska vi se Gösta Berglings saga och den som fnissar får bära dumstruten.”

Jag har för övrigt hånglat med dottern till tanten i Ridskolan.

"Jag satt och läste på den fantastiska bloggen Snaskefar"

Fritt från en blogg i oändligheten.

Eller det kanske inte stod så precis, jag läste inte så noga. Snaskefar nämndes däremot, det är jag nästan tvärsäker på. Kanske.

Min mor sa till mig att för att lyckas här i livet så skall du alltid omge dig med människor som är lite klokare än du själv, då måste du anstränga dig för att hänga med och tvingas därmed att utvecklas. Det kanske är därför som min umgängeskrets är så begränsad.

Hursomhelst. Per Ström är väldigt utmanande. Jag hade gärna skrivit om det men eftersom min vän Nils är så otroligt mer välformulerad och underrättad så kanske jag slipper. Nils är i detta avseende klokare än jag.

---

C, det handlar om feminism, debatteknik och jämställdhet. Du kanske inte behöver engagera dig mer än nödvändigt. jag slänger med en rolig bild åt dig istället.

- Har du en skruv lös?
- Nej, bara portion.

"Ha ha" tänker jag varje gång. När en tiger biter en människa på zoo, när hajar attackerar, när elefanter trampar ihjäl. När en älg stampar sönder en jakthund.

Nu kan inte ditt pensionssparande och din iPod hjälpa dig.

Jag vill så gärna ringa upp Carl Adam "Noppe" Lewenhaupt och erbjuda mina tjänster. Berätta om hur vi skulle kunna marknadsföra Noppe bättre. Branda och positionera stället. Kanske tvätta bort den värsta oönskade stämpeln av exklusivitet och exkludering.

Jag tänker mig
* Noppe – fråga efter vår plankstek.
* Noppes – Where fat chicks come to party om man vill sätta en internationell prägel. Eller varför inte
* Noppe – chilinötter direkt ur påsen.  Men min favorit är nog
* Kissa i kors med kungen på Noppe!

Sen kan man göra en helsidesannons i glossy paper i Times New Roman, ingen bild. Vi skulle kunna fixa lite visitkort från en sådan där automat som brukar stå i Konsumbutiker. På det kortet ska det bara stå Snoppe. Lite fräckt så där. Sen kanske man kunde ha klippkort så att var tionde bärs var gratis eller något sådant.

Jag gjorde förresten till en början min militärtjänstgöring med en Lewenhaupt. Jag frågade honom om han kände till Gustav Adolf Lewenhaupts gärning då denne upprättade det finska försvaret och gav ryssen på nöten. Han svarade nej och ansökte om förflyttning. Till slut blev han kustjägare.

Likt Archimedes som skrek Jericho när han upptäckte att badvattnet rubbade hans cirklar så har jag kommit till insikt om ett par saker. Varför bloggar man och vilka gör det? Svaret jag avger baserar sig på ett idiotsäkert statistiskt urval. Med detta menas att det är en idiot som är säker. Listan är högst personlig och kan nog inte räknas som uttömmande. Det finns kategorier som jag inte kan formulera, därför lämnas de därhän. Bli alltså inte ledsen om just din typ av blogg inte dyker upp nedan (hur kan något dyka upp längre ner?). De sorters bloggar jag stöter på är indelade enligt följande:

1. Man (och kvinna) kan skriva och vill få något sagt. Givetvis är detta den minsta gruppen i bloggosfären. Det kan handla om idrott, litteratur, musik, kärlek, språk, kläder, skola, film, politik, populärkultur, sex, ångest, död, sjukvård, tatueringar, byggnadsverk, kommunikation eller något annat men den gemensamma nämnaren är att det är en engagerad skribent som verkligen behärskar sitt ämne.

2. Man tror att man kan skriva och vill få något sagt. En något större grupp. Innehåller oftast plattityder. klichéer och krystade liknelser. "Min kärlek är som en fågel som inte har fått mat, stillasittande och ruggig. Den är som en hund som skäller i nattens mörker.". Mm…. Det kan handla om idrott, litteratur, musik, kärlek, språk, kläder, skola, film, politik, populärkultur, sex, ångest, död, sjukvård, tatueringar, byggnadsverk, kommunikation eller något annat men den gemensamma nämnaren är att det är en oengagerad skribent som verkligen inte behärskar sitt ämne.

3.  En knepig kategori. Oftast befolkad av människor som är duktiga och menar väl. Domineras tyvärr (alltså inte i antal men i högljuddhet) av människor som inte tål motsägelse utan bara vill visa hur duktiga de är.

(a) Man förmedlar klädråd. Oftast med den sorgliga verkligheten att de kläder man vill ha är för dyra och att man istället använder alternativen från H&M. Det får mig att ställa frågan, hur många modebloggar finns det egentligen plats för innan världen imploderar under alla ettor och nollor som diskuterar och analyserar vårmodet?

(b) Man förmedlar musiktips. Obskyrt – bra.

(c) Man delar med sig av sina foton. Wow, svartvit solnedgång.

(d) Man lägger upp recept på det man lagar hemma. "Med lite oxfile och löjrom blir den enkla festen lyckad".

---

(d) Man skriver en avancerad form av resedagbok. Egentligen passar den inte in här men den måste med någonstans. Det är min blogg, jag gör vad fan jag vill.
  
4. Man har skarpa iakttagelser om vår samtid. Kanske inte så välformulerat men ibland finns det riktigt skarpa eh… tangentbord i denna kategori. Dessa bloggare kanske inte är lika vassa som de i kategori nummer 1 men de har klara åsikter och kan vara riktigt övertygande. Särskilt de som vill ha allting som det var 1920.

5. Man har ett enormt uppmärksamhetsbehov. Elaka tungor skulle nog hänföra er ciceron under resan i Snaskeland till denna grupp. Mer om detta under 10.

6. Det har hänt något traumatiskt. Bloggandet sker som en terapi. Spruckna förhållanden, tragiska dödsfall, orättvisor etc. Väldigt svåra att läsa utan att antingen engagera sig eller känna sig som en åskådare vid en bilolycka.

7. Grupptrycksbloggare, det första inlägget handlar ofta om att man har startat bloggen på inrådan av sina kamrater. Ofta hamnar dessa bloggare i kategori nummer 2.

8. Nonsensbloggare. Ej att förväxla med nummer 9. Nonsenbloggaren fyller sin blogg med totalt meningslöst innehåll. Ibland kan det vara riktigt underhållande som till exempel Magnetenbloggen. Ibland kan det vara totalt meningslöst och inte ens underhållande. Det har skådats exemplar som innehåller tre fyra rader av Karin Boyes "I rörelse" för att sedan ta upp bilmekande. Schizofrent och ansträngande.

9. Humorbloggare. Bloggare som fokuserar på humor och underhållning. Oftast väldigt irriterade. Arga skämt. Kan också vara mjuka förstås. Eller på gränsen till nummer 8 men ändå klart definierade som humor. Ett klockrent exempel är den numera inaktiva Gycklargruppen som fick mig att skratta och frusta högljutt framför min skärm upprepade gånger.

10. Snaskefar. Behöver ej med nödvändighet korrespondera med kategori nummer 5. Oefterhärmlig. Ouppnåelig. Oönskad.