Snaskefar

Marabous rutreklamer är ganska charmiga. Den senaste som rullar innehåller dock en liten konstighet. Det är alltså den där killen i blå kostym besöker några ungar som har gjort en egen reklamfilm om hur många rutor choklad man är värd i olika jobbiga situationer.

Snubben säger att reklamfilmen ska visas i nationell TV. Det borde vara rikstäckande TV. Nationell är antingen något som utövas av en stat som en organisatorisk enhet eller något som är utmärkande för ett folk som en nation. Framförallt så har nationell i det språkbruk jag känner igen kommit att få innebörden renrasig, främlingsfientlig, äktsvenskt etc. Googlar man nationell får man ett par intressanta träffar som hamnar överst. Nationella är också vad vissa grupperingar kallar sina aktiva medlemmar.

Men det kanske är precis det som menas, NSF har kanske någon talkshow på Kanal Lokal. "Hur man avslöjar en kvartsjude – men först lite reklam". NSF-timmen, här är det inte bara chokladen som är brun.

Jag har sett Love Actually fler gånger än Chinatown. Av egen fri vilja.

Här spelar Freddy Kempf Beethovens pianosonat nummer 8 i C-moll, också känd som Pathétique. Det som framförs är andra rörelsen, Adagio cantabile vilket alltså skall påminna om ett sjungande (cantabile, hallå liksom).

Hans far är tysk och hans mor är japanska. Så kan det gå när dessa nationer anstränger sig.

http://www.youtube.com/watch?v=n2nG1bt7IBM

En sak som jag tyckte var hysteriskt kuk var när jag läste att A Freudian slip is when you say one thing but mean a mother.

Det går i vågor, ibland ser mitt liv likadant ut i månader. Sen kommer skiftningar och tvära kast som gör att jag har svårt att orientera mig. Det känns konstigt att skrika med i refrängen på "Alla som inte dansar" klockan halv sju på morgonen på en efterfest för att 36 timmar senare säga saker som "Push and pull-faktorer är inte relevanta i sammanhanget".

Piffad och nysminkad begav jag mig mot festen. Som jag alltid gör så gick jag in och köpte rusmedel hos min lokala handlare. Glad i hågen och med gott om kontanter sneddade jag över Lilla Algatan. Där stod ett sällskap. De var utklädda. Det var två tjejer utklädda till cowgirls (jeanskjol, knuten skjorta och cowboyhatt – lugna ner dig Christian…) och en kille i en kodräkt. Med juver. Det  första märkliga momentet är att jag vet vem det är som har sytt dräkten han hade på sig men det är inte det som är relevant. Det andra märkliga momentet är att tjejerna skrattar och pekar på mig, de säger något som jag inte uppfattar eftersom jag är för långt borta. 

När jag kommer  närmre säger en av tjejerna "fråga honom om du får rida på honom!". Ni tänker kanske nu att min i vanliga fall starkt utvecklade självrespekt hade gjort att jag hade tackat nej men så blev det inte. Jag gillar nämligen starkt att överraska. "Självklart!" sa jag. Kossan hoppar upp på min rygg, jag bär honom under tystnad i 20 meter sen presenterar jag mig. Det var en väluppfostrad yngling som svarade med både för- och efternamn.  Jag frågade honom om han tyckte att situationen var ovärdig, han svarade ja. Jag satte ner honom. Vi sa adjö. En helt vanlig dag.