Jag vill gärna veta. Dölj intet. Vilken är den märkligaste låten ni har i er mp3-spelare eller på er hårddisk?
Min är Britney Spears – I’m not a girl, not yet a woman. Jag skyller på att jag skulle använda den i en musiktävling. Det var ett och ett halvt år sedan den tävlingen avgjordes.
Idag hade vi en Tolkienextravaganza, Jag skämtade i vanlig ordning om att det var hack i skivan under Minas Tirith-scenerna och att vi inte kunde se dem. Vidare sa jag jag hade förlagt den andra skivan till Sagan om konungens återkomst, alltså kunde vi bara se halva filmen. Jag skämtade naturligtvis.
När jag öppnade fodralet till den sista filmen var den andra skivan borta. Mitt sällskap var inte sena med att börja skämta med mig:
- Är det inte lite ironiskt att skivan är borta nu när du har…
- JA, DET ÄR VERKLIGEN JÄTTEIRONISKT! WOW! DU HAR LÄRT DIG ETT NYTT ORD!
Personlig mognad kommer väl med åren får jag hoppas.
Jag har skaffat en ny god vän, hon avslöjade idag att hon brukade cykla till kyrkan på söndagarna när hon var liten för att dela ut psalmböcker åt gudstjänstbesökarna. Sedan cyklade hon hem innan det satte igång. Det är ett märkligt beteende.
- Jag tycker att du plockar lite väl enkla poänger ibland.
- Som din mamma då eller?
Om jag måste välja mellan två håriga skådespelares (män naturligtvis) prestationer när de spelar kvinnor på den vita duken så måste jag säga att Tootsie är bättre än Välkommen Mrs. Doubtfire. Alltså gör Hoffman det bättre än Williams.
En sak jag har lärt mig från båda filmerna är att det verkar ganska lätt att spela kvinna. Det är bara att sminka sig kraftigt, tjäna lite mindre och bli tagen lite mindre seriöst. Så smular kakan.
När jag väl skriver min stora generationsroman så ska jag använda mig av en formulering i förra inlägget som öppningsreplik:
- Min onkel lämnade mig en mindre förmögenhet, som du känner till.
Därifrån är vägen ganska öppen. Det finns oanade möjligheter till äventyrsroman, revansch, tragik, upprättelse, scener i genren "elegant-luffare-i-vindsvåning-i-Paris-som-inte-har-råd-att-hålla-sig-med-värme-men-upprätthåller-en-viss-sorts-värdighet-och-berättar-sin-historia-för-en-ung-journalist-samtidigt-som-han-tynar-bort-i-lunginflammation-och-den-unge-journalisten-lär-sig-under-tiden-att-skratta-leva-sörja-gråta-och-älska".
Något sådant, ja. Den fruktansvärt överskattade Tisdagar med Morrie möter Begums 500 miljoner och Hjortfot. Host, host… Kom närmre skall jag berätta… "Min onkel lämnade mig en mindre förmögenhet, som du känner till", så började den gamle vagabondens berättelse.
Jag har på senare tid överdoserat uttrycket "som du känner till". Jag blir fnissig på det sättet bara jag kan bli när jag tänker på det. Som ni känner till. Jag kan inte komma ihåg om det är jag som har vitaliserat uttrycket i bekantskapskretsen eller om det är någon annan som har börjat med det. Det stör inte mig så mycket, jag ångar på.
Det jag tycker är roligt är att uttrycket alltså används för att förstärka eller rättfärdiga en åsikt eller beteende som kanske inte är helt acceptabelt. Jag tror att det myntades av någon osäker människa som desperat krävde medhåll i allt hon eller han sa.Det är också roligt för att jag i och med yttrandet försöker skapa en falsk intimitet, jag förutsätter att mottagaren av budskapet är helt och fullt införstådd med att jag inte gillar senapssill. Det är allmän kunskap och ni har säkert diskuterat detta. Ett par exempel:
- Jag tänker inte hjälpa till, jag ogillar kroppsarbete, som du känner till.
- Min onkel lämnade mig en mindre förmögenhet, som du känner till.
- Jag ringer sällan lokalssamtal, som du känner till.
- Jag har ju gått upp sju kilo sen i somras, som du känner till,
Det behöver inte vara förhållanden som rör mig personligen, det kan också vara ett sätt att driva folk till vansinnne genom att fördumma dem. Frasen blir alltså motsvarigheten till att klappa någon på huvudet. Helst ska det användas i ett flerpartsamtal, då är det ett utmärkt medel att retas med någon som inte gillar att bli bortgjord. Ett par exempel:
- Stockholm är ju Sveriges huvudstad, som du känner till.
- I början av 1900-talet hade mindre än var tionde svensk rösträtt, som du känner till.
- Pepparrot kan svida till ganska bra, som du känner till.
- Frimurare ska man hålla koll på, som du känner till.
Det var allt, fortsätt verksamheten.
I filmen Amadeus säger Salieri, om jag minns rätt, att ödet har varit grymt mot honom genom att ge honom viljan men inte förmågan. Jag har i min ungdom haft liknande tankar, fast egentligen mer i stil med att jag har haft förutsättningen men inte förmågan.
Jag spelade mycket flipper när jag var yngre. Särskilt ett spel som hette "Red & Ted’s Road show". När man fick multiball så spelades Carlene Carters "Every little thing". Spelet gick ut på att personerna på bilden åkte genom USA med sin grävmaskin och betedde sig allmänt bondlurkaktigt. Det var roligt men en omständighet gjorde det lite bull.
På den tiden fanns det bara utrymme för tre bokstäver i high scorelistan. Följden av detta var att man kunde se LKJ, XXX, BOG, men aldrig något riktigt namn. Dioderna lös upp i oändlig ära, om någon av de som man visste vilka de var spelade så stod man tyst och tittade på. Enstaka Ohhh och Ahhhh kunde höras från publiken men annars var det en tystnad som skapades av tonårsrespekt som höll oss i schack.
Mitt förnamn består av tre bokstäver. Lyckades jag skrapa ihop tillräckligt med poäng så hade jag kunnat skriva mitt fulla namn och alla hade vetat att det var jag. Tror ni att jag någonsin var så duktig? Svaret är nej. Tusenfalt nej.
Jag satt som vanligt och tittade på sändningarna från Nobelfesten. Alltid lär man sig något. Uppmärksamheten kring Astrid Lindgren var fin. Jag kommer dock aldrig förstå dansuppträdandena under middagen. Jag minns att jag att en gång satt och tittade på festligheterna tillsammans med en utbytesstudent:
- What is this!?
- I don’t know…
- Is it a swedis..
- I DON’T KNOW!!! YOUR STUPID COUNTRY MUST HAVE SOME BULLCRAP THAT YOU ARE ASHAMED OF AS WELL!!!
TV4 skötte sig väl. Ett par missar blir det väl alltid men bildproducenten borde ha dödat inslaget i köket där Steffo stod och snackade med kockarna. Det blev en pinsamhetskavalkad när högste ansvarige skulle säga några ord till de duktiga köksarbeterna. För det första var det ett tal av typen som inte borde vara med i TV, det var privat och riktat mot de som hade slitit så hårt. För det andra så var det fullt av grodor. "Det här var den bästa middagen någonsin, men ungtuppen kunde ha varit bättre", "jag har snackat med folk på borden och de var nöjda, DOCK har jag pratat med andra bord och de var också supernöjda". Dock? DOCK!?
Den ska jag pröva någongång. Du är smart, dock är du vacker.
Jag väntar. Jag väntar tålmodigt. Till slut kommer det att ske och då skall jag skina med min ordvits. Det kommer att vara ett par, han är en riktig tråkmåns och hon är en tillbakadragen isprinsessa. Folk kommer att kommentera det och undra vilka de är. Jag kommer säga att jag inte känner dem men att man lite skämtsamt kanske kan kalla dem TRISTan och ISolde.
Och man kommer att skratta. Skratta sig fördärvade. Jag kan se det framför mig. Det är underbart.