Nu ska vi ta det djävligt försiktigt, jag vill inte stöta bort någon ur mitt umgänge och jag har lärt mig läxan från tidigare inlägg. Jag har observerat en sak som jag måste ventilera men jag har bytt ut tempus och lite genus för att maskera händelser och personer. Det gäller en god vän till mig och denne har skaffat en ny kompis. Det har lett till att jag har uppmärksammat Nya-Störiga-Kompisen-Fenomenet.
Jag har tidigare skrivit om svårigheten att skaffa nya nära vänner när man har nått en viss ålder som Jerome Seinfeld har uppmärksammat i sina TV-pajaskonster, nu har jag nyligen fått en ny riktigt god vän så den tesen stämmer kanske inte riktigt (ja, det är dig jag menar). Jag har också skrivit om svårigheten att göra sig av med kontakter som man har skaffat i vuxen ålder. Nu riktar jag in mig på omständigheten att en kompis till mig har börjat umgås (eller så var det länge sedan, man vet aldrig) med en helt ny bekantskap. Jag får träffa den nya vännen - med löften om underhållning och skarpsinne – men inget händer. Snarare är det så att jag tänker att människan är ju galopperande dum i huvudet. Ingen humor, eller en underutvecklad sådan, ingen utstrålning, bara högljuddhet och tillför inget förutom att skratta på fel ställe. Det hade kanske inte varit så farligt om det inte var just dessa egenskaper som hade marknadsförts som hans mest utvecklade egenskaper.
Det leder också till en osäkerhet. Jag vill inte omges av publik, jag vill ha utbyte med mina vänner. De underhåller mig, jag underhåller dem. De utmanar mig, jag utmanar dem. De stöttar mig, jag stöttar dem. Då tycker jag det verkar märkligt om någon som jag tycker saknar de grundläggande egenskaperna helt plötsligt får plats. Jag undrar då om jag och andra gemensamma vänner bedöms på samma vis av den ursprunglige vännen eller om denna inte gör något urval överhuvudtaget? Är min vän en person som inte gör någon kvalitetskontroll, finns det ingen ISO-certifiering gällande vänskap? "Du når inte riktigt upp till kraven för populärkulturreferenser och skarpsinne så… sorry…" borde ha sagts i det initiala skedet.
Jag blir också osäker på min människokännedom. Vad är det jag missar, vad är det jag inte ser? Är hon en riktig klippa som alltid ställer upp och lyssnar? Är det jag som tillskriver henne egenskaper som hon inte har? Det kan nog mycket väl vara så men i sådana fall gäller det för hela stammen. Det har aldrig hänt att det bara är jag som har problem med den nya kompisen, det brukar råda en ganska stor enighet om vem som är Den Nya Störiga Kompisen. Det finns väl dock ett och annat historiskt exempel på att majoriteten inte alltid har rätt om man får använda sig av en mild underdrift.
Det kan också uppfattas som svartsjuka, att jag inte vill släppa in nya människor i umgänget. Så hoppas jag inte är fallet. Jag vill gärna tro att jag älskar att möta nya människor. Att jag fascineras av det goda samtalet och av olika personers förmågor och bakgrunder. Om de då haussas kraftigt blir jag så mycket mer besviken, det kan inte bero på någon form av avundsjuka över att min vän har skaffat en ny bekantskap. Jag känner mig inte undanskuffad på något sätt, bara lurad och frustererad över att jag måste dela min tid och uppmärksamhet med en människa som suger energi och levnadsvilja ur mig. Hade det varit en ny pojkvän eller flickvän hade man kunnat säga ifrån, nu låter man ju bara som min mor vid middagsbordet om man påpekar det olämpliga i umgänget.
Avslutningsvis kan jag väl konstatera att detta är bara ett i raden av alla de lyxproblem som sköljer över mig. Det är nog sant att mitt liv är så mycket bättre än just ditt. Var finns katastrofen i att vänskaran utökas? Måste jag umgås med den nye vännen annat än artigt och korrekt? Finns det en oöverkomlig konflikt i att min gamle vän har skaffat en ny kompis? Det finns ingen katastrof, jag måste inte aktivt umgås och det är väl bara trevligt att min gamle vän har förmågan att knyta nya vänner till sig. Jag vill dock ha sagt att jag är dig på spåren. Jag är som sgt. Doakes i TV-serien Dexter. Ingen gillar dig.
