Snaskefar

Jag fick så kallad konstruktiv kritik idag. Den var nyanserad, klar och innehöll förslag på förbättringar. Jag har upptäckt att jag inte gillar det.

Det finns en del småsaker jag verkligen inte gillar. Det fånigaste är för tillfället att svettas i kostym. Det kan vara så att jag är hur fräsch som helst, slipsen och näsduken matchar like a muthafucka och sen när jag kommer till tillställningen så måste jag (min kristna uppfostran förbjuder annat) hjälpa till med något som inte har hunnits med. Så där står man framför spisen, eller med ett bord i famnen – och svettas. Jag hatar det.

Jag gillar inte heller att vara sen, särskilt inte om det beror på någon annan. Jag tycker att  det är ett respektlöst beteende och jag anser att man ingår ett socialt kontrakt om man lovar eller garanterar att man ska vara på ett visst ställe vid en viss tidpunkt. Jag hatar det.

Det är bara några av de saker i mitt liv som egentligen inte spelar någon roll. Det är verligen inte hela världen. Jag överlever nog, men det finns en sak till som riktigt. riktigt stör mig till vansinne. Egentligen är det två saker men den saken som för tillfället stör mig mest är en direkt följd av den första. Det gäller handfallenhet och växelpengar.

Jag hatar att stå handfallen, jag klarar inte av att inte ha svar på tal eller komma oförberedd. Jag gillar att vara påläst och att ha en dräpande oneliner (eller undantagsvis en klyftig komplimang) i beredskap om situationen kräver det. Jag vill inte stå och fumla, inte stå som ett fån med startkablar eller kanyl och inte veta hur man gör. Därför är mitt livs största utmaning för stunden att få tillbaka växelpengar i en affär och börja fippla med kreditkortshållare, sedelklämma, fickor, varorna, påsar etc. Jag hinner inte med. Jag betalar, börjar plocka åt mig godset och sen helt plötsligt stressas jag av att kassören säger "Nästa!". Jag flyttar åt sidan, om möjligt ännu mer stressad medan nästa kund smidigt klarar av sitt ärende. Jag behöver aldrig vänta på att personen framför mig gör samma sak, även om det är en pensionär som bara betalar med rikskuponger. Alla andra verkar ha utvecklat en rutin eller ett reglemente kring hur man gör. Jag hatar det.

"Jag vill inte vara till något besvär", så avslutads vårt telefonsamtal. Jag ringde ett par samtal igår, för att dubbelkolla att allting hade klaffat. Att personer som skulle VIP-behandlas hade fått sina biljetter och att det var de platser de hade önskat.

När jag ringde till en gammal dam så började jag med min vanliga svada, hon lyssnade tålmodigt och avbröt mig sen:
- Det är jättesnällt att du ringer, vi har fått allt och det är toppen men han dog igår.

Jag kom naturligtvis av mig, sen fann jag mig och uttryckte mitt deltagande i sorgen. Jag sa vidare att vi inte behövde diskutera biljetterna något mer och uttryckte tacksamhet över att han hade engagerat sig så mycket i våra sammanhang. Hon tackade och sa att hon inte hade bestämt sig för hur hon skulle göra, att hon kanske skulle gå eftersom det var i de här sammanhangen de hade träffats och att det  var vad han hade velat. Sen pratade hon vidare om hur han hade dött och jag lät henne prata så länge hon ville. Hon grät en stund.

Jag sa att hon naturligtvis fick göra som hon ville. Att vi hellre har fyra tomma platser än att tvinga dit henne om hon inte orkar. Hon avslutade som så många i den generationen skulle ha gjort:
- Ja, jag vet inte. Jag vill ju inte lägga sordin på stämningen. Jag vill inte vara till något besvär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Är det inte jag som är till besvär? När jag ringer mitt i hennes sorg och går på i 180 km/h om trams och strunt när hon har förlorat sin livskamrat? Jag tror att alla är medvetna om det här typiska sättet att reagera, jag vill inte kalla det för typiskt svenskt men min mor hade sagt det på exakt samma vis. Sorgen är lågmäld, man hänger upp sig på de praktiska detaljerna och man vill inte vara till besvär. Det gör mig besvärad.

"Solidaritet!?" fräste jag och fortsatte "Solidaritet är till för de som behöver det".

En av mina farbröder hade födelsedagskalas ikväll. Han hade samlat hela släkten, alla avlägsna och nära vänner, kollegor, före detta fruar etc. Hans första frus syster var där, alltså en av min farbrors svägerskor. Hon är typiskt Östermalm. Kanske inte så pimpinett men mycket posh och precis i umgänge och uppförande.

Min mor har börjat se allt sämre, det var dessutom ganska dunkelt i lokalen. Hon tillhör den gamla småländska skolan, bark i brödet. Hon blev upprörd en gång när jag skulle förklara hur roligt det var i Seinfeld när Jerry slänger mjölken för att den är en sekund över bäst före-datumet.  Hennes exakta ord var; "Finns det folk som gör sånt!? Bäst före, bra efter!".

När min mor fick syn på svägerskan frågade hon min kusin som hade henne till bordet följande fråga:
- Är det ett barn hon bär på armen?
Min kusin, något chockroad svarar sanningsenligt:
- Öh… Nej, det är en hund.
Alltså bar svägerskan på en vit, nervös dvärgpudel under middagen. Tänk er Paris Hilton om 40 år. Min mor sammanfattar läget som sådant:
- Jaha, grannt är det inte i alla fall.

Min kusin bryter ihop av skratt, meddelar mig läget och situationen och fortsätter middagen med rödgråtna skrattögon.

Det känns inte bra. Det känns som om det var ett tag sen jag skrev något som jag själv var riktigt nöjd med. Jag hamnade i en obekväm situation när jag upptäckte att jag fick fler och fler läsare. Det ska väl sägas att jag har börjat marknadsföra bloggen bättre. Det har inte minst min omgivning fått erfara. Flaggan kanske var en dum impulsbeställning men nu hänger den där, utanför mitt fönster. Ett enkelt sätt var också att bli irriterad över en kvasihändelse och länka från DN eller SvD, men det blev jag ännu mer irriterad över eftersom klåpare i bloggosfären gjorde samma sak och Snaskefar vill inte dela arena med charlataner, andeskådare, gycklare, björntämjare och kringresande musikanter. En annan sak som riktigt drar gaffeln över mitt irritationsporslin är att de mest aktiva bloggarna på blogg.se hamnar på någon sorts topplista. Det innebär alltså att om jag publicerar fem korta, ogenomtänkta inlägg per dag så kan jag få ännu mer läsare. Återigen, björntämjare etc.

Det som hände var att jag naturligtvis gladdes åt uppmärksamheten. Jag blev ivrig och satte upp ett mål för mig själv, det skulle bli minst ett inlägg per dag. Det har gått ganska bra om måttet på framgång är antal inlägg. Det har gått mindre bra om måttet är nyskapande, intelligenta och humoristiska betraktelser blandade med allvar – vilket hela tiden har varit min målsättning. September var bra, oktober likaså. Inläggen i november känns oengagerade och slentrianmässiga.

Eftersom jag själv är totalt ointresserad av att veta vad någon åt till frukost, vilka skor de hade på sig och vem de mötte på träningen¹ så har jag inte heller haft någon anledning att föra någon form av dagbok. Det har heller aldrig varit meningen att dela med mig av min ytterst farofyllda och amorösa vardag, jag har haft ambitionen att då och då bli riktigt personlig men inte att pracka på någon mitt livs minsta detalj. Jag har velat förvåna, blanda högt och lågt, det ytliga med det djupa, långa texter med korta konstateranden eller citat. Inget av det känns särskilt bekant just nu. Dessutom importerar jag dumt nog mina inlägg till facebook vilket kraftigt har beskurit möjligheterna till anonymitet – det känns därför olustigt att skriva om det jag ibland verkligen vill skriva om.

Detta skriver jag inte för att ni fyra som brukar lämna kommentarer ska överösa mig med försäkringar om att allt är top snask, för det är inte det jag vill ha. Jag vill ha lite eld och blod i mina texter, blandade med en försiktig galenskap. Det enda inlägg jag är nöjd med under den här månaden är tyvärr ett replikskifte på två meningar som dessvärre är sann. Jag ska bättra mig, bli mer engagerad i det här. Hemingway sköt skallen av sig, Moberg tog sitt liv genom att beslutsamt gå ut i havet. Jag ska göra tusen nålar på mig själv och rycka näshår för att vakna upp ur den här kreativa dvalan. Jag ska sluta importera inläggen till facebook, jag ska söka i minnesbanken efter intressanta händelser, jag skall få tangentbordet att tappa sina veka tangentknappar. Darra.

¹ Åhhhh, ida blev det en snabb fralla innann jag hoppa i mina nya pumps (SÅÅÅÅÅÅ FIIIIINA, TAck cissi för tipset *pussa pussa*) sen var det jobb, jobb, jobb. Vet inte om M kommer att vara där ikväll. menmen, så kan det gå. Nu ska jag se Motor magasinet och sen bira med grabbarna. Här en rolig grej som jag hittade på youtube som 40 000 andra bloggare också har lagt upp. (Kasta inte kaviar i skyboxen Snaskefar, minns Paul Potts!)

På engelska kallas sekund- och timvisarna ibland the hands of time. Jag har ingen aning om varför.  Här är en av mina absoluta favoritlåtar. Groove Armada gjorde en fuling i filmen Collateral (den som handlar om att Tom Cruise är gråhårig och åker taxi). I rullen påstår Jamie Foxx att han gillar de gamla klassikerna och rullar igång den här sången som alltså heter Hands Of Time. Låten är alltså inte gammal, den gjordes så sent som 2004. Groove Armada brukar inte sjunga själva och denna sång är inget undantag, istället har man anlitat den gamle proggsångaren Ritchie Havens. Ni som har sett Woodstockfilmen kanske känner igenom honom som snubben som slår på gitarren och sjunger Handsome Johhny (Hey look yonder, tell me what you see, Marching to the fields of Vietnam, it looks like Handsome Johnny with an M15). Nog tramsat, här är låten från ett liveuppträdande från Later with Jools.

http://www.youtube.com/watch?v=YaK9nRBj1o4

När vi ändå är inne och rotar i de dunklare skrymslena så vill jag dela med mig av följande citat:

Efter ett års terapi sade min psykolog till mig: "Nåja, livet kanske helt enkelt inte är till för alla".
Larry Brown
Författare.

Min hobby är att krama någon exakt 4 sekunder längre än vad som är acceptabelt i ett förhållande där vi precis har börjat kramas när vi träffas. Nya tjejkompisar, grabbiga killar, kollegor som man inte har träffat på länge – alla råkar de ut för de extra fyra sekunderna. Som är en ganska lång stund i obekväma mått mätt.