Jag har sett Värsta gänget, Major League, säkert fyrtio gånger. Jag kan hela texten till Randy Newmans "Burn on" som inleder filmen. Sången handlar om den kraftigt förorenade Cuyahogafloden som rinner genom Cleveland, det var så mycket avfall så att den en natt började brinna. Floden brann. Det är mysko, men det visste jag inte då naturligtvis. Det är mycket jag inte förstod när jag såg filmen som ung, särskilt baseballreglerna var märkliga. Min närmsta erfarenhet av baseball var egentligen brännboll. Hur kan han vara bränd!? Han var ju i luften!?
Jag såg den om och om igen, jag tyckte inte att den var särskilt bra men det var en av de filmer jag hade hemma. Är man 12 år gammal så finns det inte så mycket att göra de helger man inte var iväg och spelade match på söndagarna. Brunch var knappt påhittat och det fanns definitivt inte in min världsuppfattning, lika lite som tackkort och Teriyakisås. Att ha tråkigt upphöjdes till en konstform.
- You trying to say Jesus Christ can’t hit a curveball?
- Up your butt, Jobu.
- Hey bartender! Jobu needs a refill!
- JUST a bit outside.
- I hear baseball players make awfully good salaries nowadays.
- Well it all depends on how good you are.
- How good are you?
- I make the league minimum.
Det är en del av den jag är. Jag står för det. Jag växte inte upp med flera kanaler, det fanns ingen nedladdning. Jag hade ett par videokassetter med B-filmer. Eller till och med C-filmer. De fick duga. Regnet slog mot rutan i prästgården och jag mumlade alla repliker en sekund innan de sades. Charlie Sheen var för övrigt en mycket habil baseballspelare under sin tid i high school och fick till och med ett erbjudande om stipendium för att spela för University of Kansas.
