Snaskefar

Jesus från Nasaret, den smorde.

Stadsduvor – naturens tjackpundare.

En av Myspaces grundare, Tom Anderson, har uppenbarligen ljugit om sin ålder. Jag är bestört, just nu känns inget meningsfullt.

Hur kunde du Tom? Hur kunde du svika ett förtroende på det här viset? Nära 6 miljarder människor har litat på att du var 27 år gammal när du startade Myspace, inte 32. Jag är djupt skakad, tankarna far åt alla håll och jag har svårt att hitta ord. De stockar sig i halsen och jag darrar med fingrarna när de far fram över tangentbordet.

Jag anklagar Tom Anderson, du har släckt en låga i mitt liv. Jag kommer aldrig att älska igen. Vad ska fansen säga? Hade det varit en hederlig våldtäkt, hustrumord, hundslagsmål, crack cocaine eller extrema politiska åskådningar så hade jag kunnat förstå, jag hade kunnat förlåta. Din falskhet smetar ut allt som finns på skärmen och det är tveksamt om jag någonsin kommer att lita på en annan människa igen. Jag anklagar Tom Anderson, du har förstört mig.

Min hobby är att tala med små barn om döden.

Min hobby är att deltaga i omröstningar på Aftonbladets hemsida. Först kollar jag vad majoriteten har röstat på och sen röstar jag tvärtom. Ni vet den där minoriteten på 5 % som tycker att man ska skjuta kattungar? Den tillhör jag.

Arnold uttalar sig om snoosk, jazztobak, aiki, mani, töj, dol, flum, braj, puka eller vad det nu är ungdomarna kallar hasch och cannabis nuförtiden. Jag förstår inte hur det kan vara en nyhet, alla som har sett Pumping Iron vet att Arnold rökte på under 1970-talet. Jag uppmärksammade det på hans 60-årsdag här på bloggen.

Det som är roligt är att Arnold har blivit lite skönt rastafaripundig på äldre dar. Sitter och mumlar om att "It’s a natural herb, I and I can read it inna da bible. Like King Solomon I and I shall blaze this weed. Ras-bumba-clot! Bloodfire!". Det jag egentligen vill höra honom tala om är vad han anser utgör sexuella trakasserier, han har ju vid ett par tillfällen varit i tassemarkerna med sina händer, det som kom att kallas Gropegate. Men det är ju en bra kille annars. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Sitter och tittar på IFK Göteborgs firande av erövringen av SM-tecknet. Varför envisas svensk TV med att göra de här ovärdiga intervjuerna? Rummet är fyllt av småluriga, champagnestinna (underbar känsla förresten) spelare som helst av allt inte vill vara med. Sen börjar de sjunga. De greppar journalistens mikrofon och brölar värre än en hel gymnasieklass som har tagit studenten. Göteborgare jobbar redan i uppförsbacke och sådana här pinsamhetsfrosserier stärker knappast deras varumärke.

Det får mig att tänka på Thomas Wassberg. Ni som är uppväxta med Playstation 2 kanske inte minns honom. Det var en vresig längdskidåkare med mycket snor i skägget. Han vägrade att ta emot Bragdmedaljen 1980 i protest över att en annan skidåkare inte hade fått medaljen 1978. Han vägrade också till en början att emot ett OS-guld som han hade tilldelats i en sekundstrid mot en finne. Wassberg sågade senare itu sin medalj och skickade den ena halvan till finnen. Wassbergs protest ledde  till att man så småningom gjorde om regelsystemet. En skidlöpare som hamnar inom samma tiondels sekund som en annan deltagare hamnar på samma placering.

Wassberg var en Zlatan i trikåer. Trygg och envis. Han kunde uttrycka sig, kort och kärnfullt. Om smärtgräns sa han en gång "Smärtgräns? Den skiter jag i.". Anledningen till att jag kom att tänka på honom var att min favoritreporter Patrick Ekwall frågade en IFK-spelare hur det kändes att vinna SM-guld, han fick svaret att det var "Underbart, klockrent." Inte så fantasifullt, inte något man kommer ihåg. Wassberg fick den frågan en gång efter att ha vunnit ett femmilslopp. Det var en landshövding som frågade honom hur det kändes. Han fick svaret "Åk själv gubbdjävel så får du se hur det känns". Det minns man.

Som Ulf mycket riktigt påpekar i en kommentar till det här inlägget så var det inte så att det var Wassberg som yttrade repliken riktad till Landshövdingen, det var den vresige skidåkaren Arthur Häggblad som skulle ha sagt det vid ett SM i Falun. Tydligen minns man inte som man borde. Tack för påpekandet Ulf!

Den uppmärksamme läsaren kanske har märkt att jag inte har ändrat i själva inlägget, jag hänför den omständigheten till min lathet och att mitt inlägg blir ganska obegripligt om jag ändrar – det så att säga förstör skrönan.

Min far har en förmåga eller besatthet att alltid säga exakt det han tänker. Ibland är det en uppskattad tillgång, ibland är det lite påfrestande. Ibland är det bara konstigt. Om man till exempel satt och tittade på Rapport och han kom in i rummet kunde han stanna upp, peka på TV:n och säga "Göran Persson" och sedan bara gå vidare.

En gång hyrde vi filmen Kongo. Den handlar om gorillor, eller något i den riktningen (4,4 på IMDB). Filmen rullar på, min far kommer in i TV-rummet och ser en apa på TV:n. "Gorilla!" konstaterar han och fortsätter sin vandring. Mina kompisar tittar på mig, jag vet inte vad jag ska säga men vi tycker alla att det är lite konstigt underhållande. Tjugo minuter senare så kommer han in i rummet igen. Han frågar vad filmen heter. "Kongo" svarar jag. Detta förbryllar tydligen min far. Jag vet inte om han hade haft en lång dag eller om det var näringsbrist som motiverade följdfrågan; "Var utspelar den sig?". Mina kompisar tittar på mig, på min far och på varandra. Jag kan inte hålla mig för skratt, jag vet inte om min far driver med mig eller inte. Jag svarar som den gode son jag är; "Eh… I Kongo? Tror jag?".

Jordanien är en stat i Mellanöstern. Huvudstaden är Amman. Den jordanska monarkin innebär en stark kungamakt. Det hashimitiska kungahuset, som styrt landet sedan dess begynnelse, räknar sina anor från profeten Muhammed.

Det här är prins Hassan bin Talal.

Han var kronprins av Jordanien från 1965 till 1999. Sen var han inte det längre, ingen vet varför. Jag tycker att han är OK fortfarande. Vi träffades i våras. Jag tog det här kortet på honom. Han frågade:
- Are you a journalist?
Jag vill inte göra prinsen besviken så jag svarade:
- Yes your highness. As a matter of fact I DO am a journalist, I write for Kamratposten, an independent liberal newspaper here in Sweden,