Snaskefar

Jag delar ett personlighetsdrag med Yossarian. Jag blir väldigt lätt och våldsamt förälskad i människor i min närhet, män som kvinnor. Oftast går det över men under tiden det varar är jag till vansinnighetens rand fascinerad av allt de har att dela med sig av. Det handlar oftast inte om den fysiska attraktionen utan det är för att de verkar vara så sköna typer som jag hamnar i en mikroförälskelse.

Det hände mig en gång på en fest hemma hos en vän. Jag pratade med en tjej som var den mest underhållande personen jag har träffat på åratal. Hon hade så mycket livserfarenhet, humor och den glimten av galenskap i ögonen som jag tycker är så oemotståndligt charmerande, Hon berättade de mest utflippade historierna jag någonsin hade hört. Hennes kontaktnät verkade vara enormt och hon hade sett mer saker under det senaste året än vad jag  hade gjort under hela mitt liv.

Dagen efter festen så pratade jag med MvO om henne. Jag uttryckte min kärlek och att jag aldrig hade träffat en skönare tjej. MvO säger:
- Ja, synd att hon är mytoman bara.

Naturligtvis var det så. Hon hade ljugit om allt, vem slåss med hemlösa som har tagit ens lunchtallrik på en uteservering? Ingen. Inte hon åtminstone.

Idag var jag trippelbokad. Jag skulle på prettoutflykt till Stens huvud, äta brunch med några vänner och vara med på en kick off. Allt detta skulle ske samtidigt.

Hur löste jag det? Jag lät bli att ladda min telefon inatt och sov istället förbi alla hållpunkter. Och det var skönt. Jag skulle lätt göra om det. Det dåliga samvetet lyser med sin frånvaro.

Jag kanske ljög sådär lite pretentiöst som jag ibland gör i det här inlägget om Ingmar Bergman. Jag påstod att Fanny och Alexander är mitt första TV-minne. Det stämmer inte, kanske är det mitt klaraste minne men det är inte mitt första.

Den första TV-apparaten jag minns var en ljus trämöbel som stod på hjul. Man bytte kanal genom att vrida på en ratt. Möbeln var var försedd med två räfflade luckor som gick att vika längs sidorna när den användes. När man inte tittade på TV:n var luckorna igenslagna. Ovanpå TV:n stod en blomkruka, i juletid så byttes den ut mot en röd blomma. Åtminstone en gång. Det var en ganska djup pjäs, man kan kalla det för fat screen. När vi sedan bytte TV så tog pappa ut bildröret och använde skalet som en förvaringsplats åt våra fotoalbum. Nu skulle det behövas kanske tio sådana möbler om jag framkallade alla digitala foton jag har på hårddisken på min knätopp.

Att jag minns TV:n är inte konstigt, vi har kvar skalet och fotoalbumen står fortfarande däri. Det är lite suddigare minnen av det jag såg. Jag minns att vi såg en miniserie om judarna som höll stånd på berget Masada. Den serien kommer jag faktiskt ihåg på egen hand. Utan att man påminner mig om att jag ska minnas den. En annan serie är Vi på vår gata. Det var ett kanadensiskt barnprogram om några barn som bodde på Degrassigatan. Den engelska titeln är The Kids of Degrassi street. Det kanske klingar bekant? Serien handlade om små vardagsproblem som ungar i åldern fyra till åtta år kan råka ut för. Någon har stulit en sak, någon är kär men vågar inte visa det för sina killkompisar etc. Av någon anledning förknippar jag serien med höst? Föll det höstlöv i introduktionen till avsnitten?

Kopplingen till Vi i vårt plugg är uppenbar. The Kids of Degrassi Street blev sedan Degrassi Junior High, sedan Degrassi High och nu har man också gjort Degrassi: The next Generation. Den sistnämnda borde på svenska bli något i stil med Vi i vår nästa generation eller liknande. Det finns två saker som fascinerar eller intresserar mig. Det första är att vissa av skådespelarna har hängt med från Vi på vår gata till Degrassi: The Next Generation. Till exempel Snake spelar samma karaktär genom hela den trettioåriga historien. Nu är han lärare på Degrassi High.

Den andra saken som är ganska märklig är att serierna alltid tog upp de mest kontroversiella saker man kunde komma på. Förutom Vi på vår gata så var Degrassiserierna inte särskilt lättsmälta. Det var självmord, homosexualitet, droger, förbjudna relationer, trasiga hemförhållanden och så vidare. Hoppet från barndom till tidig ungdom kom väldigt snabbt och det verkade inte som om SVT förstod att de som hade sett Vi på vår gata kanske inte riktigt var i samma målgrupp som den Degrassi Junior High riktade sig till. Att höra "Kom nu då, vadå? Barnprogram på TV2" och sedan se Spike och Snake genomlida ett kvalfyllt beslut om abort var kanske inte något som gav mig så mycket förutom förvirring, "Pappa vad är en abort?". Om jag minns det rätt vill säga. Det kan hända att jag blandar ihop allt. Men Snake hette han åtminstone.

Satslogiken är klurig. Ni kanske kommer ihåg dessa tecken? "Om-så"-pilen? ¬ betyder "inte" och så vidare. Detta kallas modus tollens:

p → q = "Om det är idioter på TV, så är jag sur".

Slutsatsen följer alltså med nödvändighet av premisserna (Där ser du magister B, jag lyssnade faktiskt). Att man behärskar begreppen betyder dock inte att man förstår dem. Jag försökte konstruera en sats enligt följande:

Om jag hade en sån här, så skulle jag kunna ta hand om det här.

Det blir tyvärr inte modus tollens men det blir inte mindre sant för det.

p → q = "Om det görs skit-TV, så manglar jag med min stridsvagn".
¬q = "Jag manglar inte med min stridsvagn".
__________________________
¬p = "Det görs inte skit-TV".

Ja, så här ser jag ut för de som inte känner mig.

Kommentarer av typen "du visar din bästa sida" etc. undanbedes ovänligt och bestämt

Synd att ni inte har någon olja, då hade ni fått mässa på gatorna hur mycket ni hade velat.

Det är så tragiskt. Och vi fördömer, till vilken nytta? "Oj, nu har hela världen fördömt oss. Kanske bäst att vi slutar skjuta på de fredliga demonstranterna."

Imorgon bär jag åtminstone rött, det är en snygg färg.

För ett par dagar sedan besökte jag den by där jag växte upp. En man som bor där hade byggt sin egen ubåt. Det är en märklig sak att göra. Det är inte en forskningsubåt, den har de klassiska militära dragen men är naturligtvs inte bestyckad med några torpeder. Ubåten är testad i Kalmarsund, den har klarat att gå ner på 40 meters djup. Mannen som byggde den kontaktade Kockums och en av deras chefingenjörer var faktiskt och kollade på skrovet och ritningarna.

Jag får lite konstiga vibbar av det här. Det är i mina ögon ungefär som när milisen i spridda amerikanska delstater bygger bunkrar och förbereder kriget mot den federala regeringen.  Det andra som slår mig är att detta är ganska typiskt för min hemby, originalen är många och projektet är faktiskt inget som man höjer på ögonbrynen åt:
- Nä, X byggde en ubåt och sen tog det ju slut med tjejen va och då flyttade jag till Kalmar, fick en etta på Larmtorget som jag håller på och renoverar.

Eller så är det kanske bara jag som är så fascinerad av det här. Han byggde en ubåt, som fungerar.

Det är det märkligaste jag har sett på flera år. Jag gillar märkliga saker så det är väl bara bra men jag undrar fortfarande hur man resonerar när man en dag vaknar och tänker "Nej, nu har jag skjutit upp det här alldeles för länge. Idag ska båtfan byggas".  Jag ser också framför mig hur konstruktören står bland svetslågorna med håret på ända och skriker "De sa att jag var galen! De sa att det aldrig skulle gå! Men jag ska visa dem! JAG SKA VISA DEM ALLA! MOOOAHAHHAHA!".