Snaskefar

Mitt kusinbarn fyllde 11 år idag, detta firades med en kombinerad kräftskiva och barbeque. Hans far är amerikan så det ska alltid grillas. Jag dök upp med min present, en påse Ahlgrens bilar och njöt av en eftermiddag av god mat och trevligt sällskap. Trodde jag. Innan kräftorna ens hade hamnat på bordet så hade fem släktingar (en farbror, en faster, tre kusiner) och två ingifta diton frågat mig om min framtid. Sju personer. Sju gånger var jag tvungen att dra samma historia. "Jo, jag ska ju först slutföra….", "Näe, det blev ju inget med Stockholm just nu eftersom jag först vill slutföra…", "Jag vet inte, det är en ny behandling nu…" etc.

Vi var sammanlagt 15 personer på festen, vi satt vid ett långbord. Man tycker att det kunde ha räckt med att jag kanske tre gånger rabblade vad som ska hända i höst. På slutet var jag väldigt nära att börja ljuga för att hitta lite variation:
- Nä, det finns inget på horisonten och vet du vad? Det skiter jag i eftersom mina nya bikervänner kommer att ta hand om mig in i döden. Finns det någon sprit?

Det sa jag naturligtvis inte.

Nu har det hänt igen, katt i klistret. Vilket jag tidigare har skrivit om.

- Men hur fan får man bort det då? Det är ju pinsamt som tusan detta! Inte alls angenämt.
- Ers majestät måste ha klickat på något popupfönster, det går att få bort om man installerar ett antispyware.

Jag är lika förvånad som du Lars.

"Jag trodde inte att det här skulle skapa någon stor reaktion. Alla förstår inte humor." Redan praktikant-Fredrik gjorde intervjuer i P3 med imamer om islams brist på humor (klicka här och leta upp klippet om det inte fungerar). Jag vet inte mycket om världen men den lilla kunskap jag har samlat på mig är att oljepriserna alltid stiger, man skulle ha sålt i tid, det är oroligheter i Mellanöstern och att många muslimer inte tolererar att man driver med profeten.

Om ni inte har hört det så har konstnären Lars Vilks ritat profeten som en hund.  Några muslimer blev naturligtvis rasande. Det kunde inte Lars förutse. Karikatyrerna i Danmark och deras efterspel gick väl honom helt förbi. Jag förstår dock vad Lars menar med detta, även om jag inte helt håller med:
- Jag har en udd mot islam, eftersom islam ofta företräds av sanningsbesittare, och sanningsbesittare är en otrevlig sort. Sådana personer är inte toleranta. Har man sanningen och denna sanning är den enda möjliga… Då ska man omvända de förtappade. Sanningen kommer att påvisa hur du ska bete dig, och det får förfärliga konsekvenser för andra."

Men det är ju märkligt, att de skulle bli upprörda. Förutom Vilks otroliga naivitet så har han låtit noshörningen Nelson, ni vet han som dog så lyckligt och lägligt, få sin sista vila i sitt konstverk Nimis. För detta ogillar jag honom skarpt.

Det tog mig cirka 13 år att fatta den här texten från en gravsten som syns i filmen Tombstone.

Here lies Lester Moore

Four slugs from a .44

No Les No More.

Jag fattar den men tycker inte att den är så där funny ha ha, mer hi hi.

Skummisarna på CIA kan vara fantastiskt roliga ibland, Inte när det gäller fångtransporter eller hemliga fängelser, men ändå. Hört talas om Acoustic Kitty?

CIA har alltid legat i framkant när det gäller teknologi. Det har handlat om att utveckla nya tekniker eller att se till så att ryssarna inte fick sina smutsiga, frihetshatande kommunisthänder på västerländsk superteknologi. Ibland blev det dock lite absurt, som i fallet med spionkissen på 1960-talet. Det handlar väl egentligen om djurplågeri, det ska väl sägas. Men det är lite underhållande ändå. Man spenderade över 20 miljoner dollar på att utveckla en überkatt. Man tog en vanlig bondkatt och opererade in batterier, mikrofon och en antenn i svansen för att låta katten komma nära ett objekt och därefter, via katten, avlyssna detta objekt.

Problemet var att katten gav blanka fan i sitt uppdrag, under testerna visade det sig att katten tappade intresse så fort den blev hungrig. CIA är fullt av genier, ett av dessa kom på att man kunde på kirurgisk väg kortsluta kattens hungerfunktioner. Det tog 5 år att få katten som man ville ha den. Den testades en gång. Man skulle avlyssna två sovjetiska medborgare som befann sig utanför ett sovjetiskt tillhåll i Washington. Man släppte ut katten. Jag kan bara föreställa mig hur det såg ut. Katten tittar sig omkring. Slickar sig lite om nosen. Struttar iväg över gatan – och blir överkörd av en taxi. We have no signal.

5 år, 20 miljoner dollar. Vad talar man om på jobbet dagen efter?
- Hej Frank! Hur gick det med katten?
- Sköt du ditt…

I min bekantskapskrets har jag gett upphov till en skröna som bara växer sig större och värre. Utan att bli avbruten eller idiotförklarad så tänkte jag här ge min version av vad som skedde. Seklet var ungt, yngre än jag. Jag stod på en fest och pratade med en tjej som inte var helt ointresserad av mina närmanden. Vi börjar flirta och vi kommer snart in i den fasen där man börjar skämta lite mer utmanande. Samtalet handlar nu om olämpliga komplimanger. Saker man absolut inte ska säga till sin käresta. Vi kontrar duktigt och kommer på fler och fler idiotiska "artighetsbetygelser". Exempelvis fraser som "Du är väl OK, om man gillar sånt" eller "Du verkar vara en slarvig älskare". Någonstans här händer en väldigt märklig sak.

Tjejen jag pratar med har nått en berusningsgrad (det är så jag väljer ut dem) som verkar få hennes närminne att kollapsa. Hon kommer inte ihåg vad vi står och talar om. När jag då säger "Du svettas ovanligt lite för att vara så fet" så tittar hon på mig som om jag är dum i huvudet. Det kanske jag är men det är inte hennes sak att döma mig. Hon blir vansinnigt sur, jag skrattar. Jag förstår verkligen inte att hon har tagit illa upp utan fortsätter att rada upp fler saker på samma tema. Det uppskattas inte. Jag går hem. Ensam. Igen.

Jag kan inte hjälp det, jag tycker att sånt här är så vansinnigt roligt.

Aron Jonason var hovfotograf åt Oscar II. Jonasson brukar räknas som göteborgsvitsens fader. När Jonason hade sagt något utomordentligt roligt så sa kungen:
- Idag är ni så kvick så att det riktigt blixtrar om er Jonason!
Jonason svarade:
- Ja, det vet ni väl ers majestät att blixtrar den ene så Oscar II…

Oscar II skall efter detta replikskifte ha utnämnt Jonason till Storvitsir. Roligt. Han kunde alltså förutom att förlora Norge även skoja till det när det behövdes.