Det är för lätt. Det är inte Alex Schulmans fel men det är för lätt.
Alex Schulman startade en gång i tiden sajten stureplan.se som ett avancerat skämt. Framgången kom och med uppmärksamheten som sidan fick tror jag att Alex rycktes med. Han blev snabbt en av Sveriges mest inflytelse mediepersoner. En maktfaktor. En snubbe att räkna med. Han kunde make n' break vem som helst. Hans blogg på stureplan.se blev en av de mest välbesökta och han fick dessutom beröm för sin vassa penna och sitt spänstiga språk. Så långt allt väl. Jag fattade skämtet, jag fattade också att Alex sveptes med av framgången. Till slut kan man väl bli det som man ironiserar över, det vet jag av egen erfarenhet. Ägnar man sitt liv åt Stureplan och de människor som rör sig där så blir det svårare och svårare att hålla distansen, jag tror att Alex blev helt uppslukad. Detta till trots var hans giftiga piller i texterna fortfarande kvar. Hans syrligheter angående korkade kändisar med tvivelaktig klädsmak kunde alltid hittas i texterna.
.

Sen tröttnade Alex. Han lämnade Stureplan för att gå till Aftonbladet och hans makt bara ökar. Varför då? Det är ganska enkelt. Alex är en av de få mediapersonligheterna som vågar trasha andra kändisar. Han följer en tradition som kan dateras till Tom Hjeltes (sitter du inne fortfarande Tom?) tid i Pulsbilagan, det är innelistor, utelistor, hyllningar och sågningar etc. Alla kan sitta hemma och tycka illa om Linda Rosing men det är när man själv är en offentlig person och uttrycker det som det räknas. Alex skriver rakt ut att folk är dumma i huvudet. Och vi älskar det. Jag frossar i hans lustmord på Dilba, Ingrosso, såpaskådisar och före detta "artister". Hans intellekt är stort och hans tendens att mucka gräl med den svenska idiotglitteratin verkar hålla i sig. Han sparkar dock inte bara uppåt, det blir en del plumpa (men roliga) snedsteg på bekostnad av de som kan betecknas som samhällets olycksbarn. De halta och lytta, tribaltatueringarna.
Det kanske är lätt att säga att det han gör inte är så märkvärdigt men det är faktiskt inte så lätt. Särskilt inte om man (vilket jag är övertygad om att nästan alla är) är väldigt mån om att vara så många som möjligt till lags. Jag har tidigare sagt att det är betydligt lättare att vara den förste som sågar istället för att hissa. Det är lätt men någon måste också vara först. Det är kanske lätt att hoppa från Kaknästornet men någon måste våga. Alex vågar och för detta avundas jag honom.
Det jag vill komma fram till är att Alex Schulmans popularitet, eller åtminstone kändisskap, bygger på att han vågar stöta sig med andra kändisar på ett sätt som oftast får Schulman att framstå som mer intelligent och skarpare. Det är ett ganska lätt sätt att göra sig känd på och han är inte först med att göra det. Men han är den bäste vi har haft. Det är high brow hela vägen och ingen kan vinna mot Alex. Det är kanske inte samma sarkasmer eller ironiseringar som serveras i The New Yorker men han är på god väg. Så smular kakan.