Snaskefar

Min fars släkt härstammar från Göinge och Bjärehalvön. Släkten är och har varit (med få uppenbara undantag) djupt troende. Fromma och pålitliga. I min pappas generation fick alla läsa vidare, i generationen före honom tillhörde det ovanligheterna. Gårdar skulle tas över, döttrar skulle giftas bort. Min farfar var den ende i syskonskaran som fick läsa i Lund och bland min farmors åtta syskon så var det endast hon och hennes storasyster som fick läsa vidare efter realexamen.

Vishet kommer inte av att läsa på universitet. Många av de gamla släktingarna som jag träffade som mycket liten gjorde intryck på mig genom att kunna formulera sina tankar på snärtfulla sätt. Jag förstod det inte då naturligtvis men eftersom citaten har tagits upp i släktrullorna så får man ju höra dem gång på gång.

När min farmors far dog så formulerades den djupa sorgen av hans kusin. Det var en praktisk sorg som var jordnära och djup. Den var inte yvig, Luther ständigt närvarande i rummet. Det var inte tal om förnekelse, ilska, köpslående etc. Det var acceptans och saknad. Kanske var det så eftersom döden var mycket mer närvarande och naturlig för dem än vad den är för mig. Folk dog i hemmet, omgiven av de sina. Kvällen före julafton säger kusinen med bred och sävligt göingemål:
- Sicken jul, sicken jul… Vem ska nu sitta vid bordsändan, vem ska nu läsa julevangeliet?

När August Strindberg gick i självvald exil började han experimentera med fotografi. Bland annat tog han denna bild av sig själv när han poserar med en värja och skrev på det framkallade fotografiet: Kom an era djeflar så ska vi slåss!

Jag minns inte särskilt mycket från gymnasiets pliktskyldiga genomgång av Strindberg men jag vill ändå erinra mig att Strindberg egentligen inte hade någon grund att fly Sverige. Han hade i och för sig drabbats av personlig konkurs ett par år tidigare men det hade han ridit ut. Det var främlingsskapet och den trångbodda intellektuella miljön som blev hans casus flytti. Lägg därtill en begynnande galenskap. Ekelöf uttrycker det ganska väl i Non Serviam:

Så har jag blivit en främling i detta landet  
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!  
Jag kan inte leva i detta landet  
men detta landet lever som gift i mig!  

Strindberg flyttade alltså. När jag läste en lista över Sveriges 100 bästa böcker genom tiderna så såg jag att Ondskan av Jan Guillou låg på femtonde plats. Det innebär att det endast har skrivits fjorton svenska böcker som är bättre än Ondskan enligt folkbibliotekens omröstning. Guillous Vendetta kommer på plats nummer 39. Ett Drömspel (naturligtvis av Strindberg) kommer på plats 64. Guillou får med ytterligare två böcker på plats 79 och 90 (Coq rouge och Fiendens fiende).

Jan Guillou skriver spännande böcker, de är lättillgängliga och underhållande. Han är lysande debattör och hans lustmord på maktens figurer är fantastiskt roliga att läsa. Han är dock inte någon stor författare. Just Ondskans förtjänst är väl att den lockar till fortsatt läsning, hormonstinna tonåringar kan säkert bli lurade att läsa fler böcker genom berättelsen.

Jag är av den bestämda åsikten att alla som anser att Guillou är en lysande författare är också sådana som anser att Astrid Lindgren skulle ha fått nobelpriset. Bort det! Nu gillar jag både Guillou och Astrid men deras verk måste läsas som de verkligen är – goda berättelser men inte stora sådana. Utmärkt underhållning men inte bildande. Och vi behöver mer bildning.

Mitt inlägg kommer säkert att irritera en del, ni är välkomna att lämna kommentarer. Förutsatt att ni vet hur man gör.

Jag kan inte riktigt utläsa någon mening med allt detta men jag vet att Strindberg hade flyttat igen om han hade varit i livet idag.

Jag vaknade i förmiddags och då var Ingmar Bergman död. Jag reflekterade över ett par saker, som till exempel att Lars Forsell kanske hamnar i skymundan trots att han förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som Bergman.

Ett minne sköljde också över mig. Mina första TV-minnen är Mannen från  Nasaret samt Fanny och Alexander. Jag tror att jag var 5 år gammal och pappa tittade på Fanny och Alexander med mig. Min enda erfarenhet av präster var pappa och jag vägrade tro att någon kunde vara så elak som bispen Vergérus. Jag minns att jag började gråta när Alexander blev inlåst på vinden. Jag hade väldigt svårt att förlåta Jan Malmsjö för detta. Jag kunde inte heller se fädigt filmen eftersom den var så lång och jag var så otålig. Nu har jag sett den flera gånger och jag tänker, liksom många andra, se om den.

Ja, vem ska nu flaskan befalla? Lukas Moodyson och Marcus Birro?

Du säger att dikten är död
eller åtminstone döende.
Då glömmer du, välfödde vän,
att den lever som du,
granne med döden,
en halvtrappa ner,
en knarrande halvtrappa ner,
där i mörkret.

- Jag har läst din blogg nu.
- Vad kul! Vad tycker du?
- Du har fina färger och typsnittet är lättläst.

Jag var och såg den senaste Harry Potterfilmen. Den var väl OK men jag saknar svar på en rad viktiga frågor, vem har ringen? Varför måste den förstöras?

Bakom mitt sällskap satt det två ynglingar från kranskommunerna, De förde det väsen som man associerar med mopedburen ungdom. Det var ett djävla brölande och till slut röt jag ifrån. Nanosekunden efter det att min sista stavelse lämnade läpparna insåg jag mitt misstag. För det första hyser jag en generell ovilja mot att få stryk utanför stora biografkomplex och för det andra anser jag att säga till i biosalonger är en av de fem största gubbtecknen som finns. Den fullständiga listan (som är högst individuell):
1. Säga till i biosalonger.
2. Bli upprörd över att folk inte röstar.
3. Anse att man är "nere" med dagens musik, att man alltså anstränger sig för att vara i fas.
4. Föra konversationer med sina föräldrar och upptäcka att man faktiskt håller med om allt som sägs.
5. Uppskatta bitterheten i mörk choklad.

Ni undrar säkert vad som hände. Förutom att jag fick maxpuls – ingenting. Pojkarna undrade vad jag hade sagt, någon upprepade "Kan Södra Sandby hålla käften nu?" och sen fortsatte de som om ingenting hade hänt. Någon sa trotsigt "Det skiter jag i.". Tror ni att jag sa till igen? Svaret är nej, definitivt nej.

Det är verkligen fantastiskt roligt att du har lyckats bryta ditt alkoholberoende P. Din nyfunna moral och kakorna som följer av detta stup i kvarten börjar dock gå mig på nerverna. Det är nästan som om du har glömt bort att det var du som söp och var utslagen. Jag vill inte höra mer om hur fantastisk du är och vad du tycker och tänker om mig och min livsföring. Jag minns när du stod och rotade i glaskrossen. Idiot.