Snaskefar

När jag gick i åttan hade vi sifferbetyg. Jag fick en trea i hemkunskap. Det var inget jag skröt om men jag skämdes inte heller för detta. Jag var helt enkelt likgiltig inför det faktum att min lärare hade sett min insats vid diskhon och tänkt "han diskar inte bra, men han diskar inte heller direkt dåligt". Vi var uppdelade i lag bestående av två personer. Eftersom jag var den näst coolaste killen i klassen så var jag naturligtvis i samma lag som den coolaste killen. Han fick all uppmärksamhet av läraren och såg alltid till att göra de mer avancerade sakerna som att steka köttbullarna, som jag hade rullat, när läraren såg på. Han fick en fyra. Nog om detta, åter till medelmåttan.

När jag var yngre så gick man på bio. Man betalade pengar för att tillsammans med andra finniga, osäkra människor se på Gremlins 2. Word of mouth fanns inte Sverige på denna tid, det var helt enkelt så att en film hade premiär, någon betygsatte den och sen gick man och såg filmen. En film kunde också ha haft premiär i USA flera månader tidigare och det var alltid någon berest djävel som hävdade att de hade sett den i "Staterna" när de var där och hälsade på släktingar.

Off topic: Det visade sig senare att den bereste människan "Tord" var en fullblodsmytoman som aldrig hade varit utanför Sverige. Det var också märkligt att hans omdömen om filmerna ständigt lät att de var "OK…".

En film som var bra fick fyra plus eller mer i Aftonbladet, många getingar i Expressen eller fyra eller fem höbalar i Östra Smålands tidning. Det var lätt att förstå, särskilt om man hade samma siffersystem som vi hade i skolan. En tvåa är dåligt, en femma är bra. Nu vet jag inte vad som har hänt, en storproduktion köper annonsplats i en kvällstidning. Filmen har fått ett ljummet mottagande och de skyltar med detta!?
 
Vi fick tre plus av Aftonbladet, in dulce jubilo!

Vår film är OK, varken mer eller mindre!

Kom och betala 120 kronor för något som du skulle kunna vara utan men inte direkt ångrar att du gjorde!