Jag har svåra allergier, främst mot andra människotyper. En av de värsta typerna är de som inte kan låta någon ställa en fråga eller berätta en god historia utan att komma med små instick för att rätta den som talar. Ni känner igen typen, man sitter och skrävlar, man har trevligt men helt plötsligt ska någon Bror eller Syster Duktig göra en liten rättning som helt förstör rytmen och flödet i svadan.
Jag blir verkligen irriterad över detta, särskilt om den man lyssnar på har något riktigt intressant att säga. Jag har funderat över om det är någon form av osäkerhet som driver dessa rättare (i den medeltida bemärkelsen skarprättare för de slaktar verkligen historien). Jag har ofta berömt sådana här personer för deras enastående förmåga att fokusera på väsentligheterna:
- Jaså? Det var verkligen fascinerande! Då kan du sluta berätta din historia om när kungen lånade ditt dass Johan för nu vet vi att hon heter Tarras-Wahlberg, inte Tarras-Wahlgren. Bravo!
Det var därför med sorg i hjärtat jag konstaterade att jag hade betett mig likadant för ett par år sedan när jag var på ett sommarbesök i den lilla by jag är uppväxt i. Vi satt och snackade om back in the day och vi gled oundvikligen in på det lokala ölhaket och alla bondslagsmål vi hade sett där. En kille i sällskapet blev glad i hågen och skulle börja berätta om när han hade varit inblandad i ett sådant. Han hinner knappt börja berätta innan jag avbröt och sa:
- Eh, nu är det ju faktiskt så att om man inte slår tillbaka så är man ju tekniskt sett inte i slagsmål. Då får man bara stryk.
Tystnaden spred sig i sällskapet. En uggla hoade i den ljusa småländska sommarnatten. Älvdansen tilltog på odlingsmarkerna nere vid kanalen. Jag fick ett löfte om att bli visad vad stryk innebar.
