Snaskefar

En fd. god vän anklagade mig för att lida av ett Peter Pan-komplex. Detta skulle innebära att jag aldrig vill bli vuxen.

 Jag rullade ihop min serietidning och slog honom i huvudet.

Rubriken är egentligen ganska osmaklig, min farfar gick bort för tre veckor sedan. Han blev 99 år gammal och skulle ha fyllt 100 år i början på juni.

Han var en mycket fascinerande människa. Djupt religiös, medlem i Bibeltrogna Vänner, otroligt skarpt intellekt ända in i slutet. Han såg väldigt dåligt så han förlitade sig mycket på minnet, han kunde stora delar av bibeln utantill, liksom psalmer och betraktelser. Han var ute fyra gånger som missionär i Etiopien, första gången 1931 och sista gången 1981. Den första gången tog det honom en och en halv månad att ta sig ut. Sista gången flög han ner tillsammans med min farmor på bara ett par timmar.

Han var tysk- och svensklärare och eftersom han också hörde dåligt i unga år så var han befriad från värnplikt. Det hindrade inte att han blev inkallad som tolk på permittenttågen när Division Engelbrekt skulle transporteras genom det neutrala Sverige. Han fick träffa Hans kejserliga majestät, kejsare Haile Selassie I, Lejonet av Juda, Guds utvalde, konungarnas konung av Etiopien vid tre olika tillfällen. Haile Selassies hustru fattade tycke för min pappa och kysste honom på pannan. Min far var förstås väldigt liten vid detta tillfälle.

När vi städade ur farfars  lägenhet så sa min faster att farfar ville att jag skulle få en sak. Sen tog hon fram ett Boaskinn på fem meter.
 

Jag förstår verkligen inte varför. Jag hatar ormar.

Det här är fel på så många plan så att jag inte orkar vidareutveckla det.

Fan.

Johnny Cash hus brann ner. I avdelningen "understatements är alltid roligare än överdrifter" kan man läsa följande:

"När Barry Gibb tog över huset lovade han att bevara det som ett minnesmärke över paret Cash-Carter, ett löfte han alltså inte kunnat hålla."

Fniss.

Per Jodenius började gråta i rätten. Det är inte den folkpartist jag känner till.

Gavs forna tiders män all sav, gavs oss den murkna veden?

Inga rough necks på FP:s kansli alltså, som likt Russel Crowe hade kunnat muttra "father of a murdered child et cetera".

Var det Olof Palme som sa att politik är att lipa?

Under mitt relativt korta levnadslopp har jag lyckats formulera följande lagar och sanningar:

• I en grupp på mer än tre killar kommer man oundvikligen att efter 5 enheter alkohol citera I manegen med Glenn Killing, Nilecity eller Percy tårar.
• I en grupp på mer än två personer där jag ingår och den enda gemensamma nämnaren de andra två har är att de känner mig, så kommer man inom en timme att skämta om mitt stora behov av uppmärksamhet.
• Ingen har någonsin hört "Babbelsin gubbdjävel". Det är alltid någon kompis kompis som har hört det.
• Få saker stör folk så mycket som när man belägger dem med att föra vidare en vandringssägen. Se punkten ovan.
• Ibland är kärlek inte tillräckligt.
• Man tänker väldigt sällan på att fixa is till en förfest. Detta gör i och för sig inte så mycket eftersom folk dricker de märkligaste saker så länge spriten är gratis.
• Alla svenska småstäder har ett kioskvarv, alltså en runda som byns motorburna ungdom kör, varv efter varv. De kommer dock aldrig någonstans.
• Varenda djävel har spelat innebandy.
• När man sårar någon så kan det göra lika ont i en själv.
• Hundmänniskor är pedanter, kattmänniskor är bohemer.
• Petter suger.

Så kan det gå.

I ett samtal med en flyktig bekant fick jag höra den slitna klyschan; Jag är inte bra på namn men jag är bra på ansikten.

Jag tog chansen som jag har väntat på en längre tid och svarade:
-Jaså? För mig är det tvärtom. Jag är väldigt duktig på namn men katastrofal på at känna igen folk.

Sedan började jag rabbla namn, Anders, Andreas, Anna, Annika, Anita, Bertil, Britta, Carin, Carl etc. etc. etc.

Poängen är att det inte finns något motsatsförhållande. Antingen är man duktig på att komma ihåg vad folk heter och då minns man också hur de ser ut eller så känner man bara igen dem. Så är det kakan smular.

SVT kör på nätterna igenom lokalnyheterna från hela  landet. Jag råkade se lokalnyheterna för Göteborg. Någon  surgubbe ifrågasatte (med all rätt) hela  Ostindiefararprojektet.

Han krävde en ordentligt utredning om vad fartyget  Götheborg har kostat skattebetalarna och  nyttan med  skeppets besök för de som bor i de städer hon har lagt till.

Den sista frågan kanske jag kan svara på. Inte ett djävla dugg.

"Se där kommer en djävla båtdjävel. Låt oss genast köpa svenskt och sluta slå varandra."

Det kan väl hända att någon en eller två gånger får ihop det med någon som ligger en eller två poäng högre än dem själva på skalan.

Att Helen Eduards skulle ha haft en affär med Lars Danielsson måste väl ändå falla på sin egen orimlighet.

Danielsson må ha många inre kvaliteter men han måste vara en av Sveriges mest olagda människor.

Dementin från Dagens Eko i Ordförande Persson kom som en total överraskning för mig, jag fattade först inte om det var ett skämt eller inte. Det var det inte. Helen, jag tror dig.

Genom sig själv känner man andra. Jag gillar inte det jag ser omkring mig.