Snaskefar

En observation under senaste förfesten (fortfarande pågående). Smeknamn som involverar kroppsdelar är aldrig bra om de är i singular. Har du ett ben kallas du "Benet", har du snygga ben kallas du "Benen". Har du emaljöga kallas du "Ögat", har du isblå ögon med brinnande intensitet kallas du "Ögonen". Har du ett bröst som är större än det andra kan du kallas "Bröstet", har du snygga bröst kallas du "Brösten". Observera att det inte gäller kroppsdelar som man (eller kvinna) bara har en av, till exempel hjärna. Undantaget är hår. Kallas du "Håret" så har du ett vackert hårsvall, kallas du "Håren" kan man bara föreställa sig leverfläckar över hela kroppen med stora tjocka hårstrån.

För övrigt:
Glöm inte att besöka Tantens blogg. Med sitt språk skulle hon få  en gammal folkmordsdömd kåkfarare att rodna men djävlar vad rolig hon är.

Whoomp there it is.

"Jag skall dundra så himmel och jord skall skälva som asplöv. jag skall dundra med kraft [...] Jag skall dundra!"

3G-telfoni. Idag töms Snaskefars vredes skålar mot Tre. Tre is the fucked up number. Det är så att jag har ett Treabonnemang. Jag är inte nöjd, har aldrig varit nöjd och kommer nog inte att någonsin att bli det. Anledningen att jag har Tre är grupptryck, alla skaffade det och vem är väl jag att inte följa strömmen. Det enda positiva är väl att man ringer gratis till andra som har Tre men det är de inte ensamma om längre.Mitt abonnemang är svindyrt och jag har en telefon som är ett år gammalt. Jag har en batteritid som, utan att överdriva, räcker till tre minuters samtalstid när telefonen är fulladdad. Det dyra abonnemanget är mitt eget fel, jag är på papperet en myndig person som teoretiskt sett kan fatta rationella beslut.

Länge trodde jag att jag var ensam i mitt hat och kanske att jag bara hade extrem otur men det visade sig att alla jag känner som har Treabonnemang har haft problem med både abonnemanget och servicen på Tre. Vi ställd oss frågan; Varför har Tre överhuvudtaget butiker?

I Lund har Tre en av de absolut dyraste lokalerna i staden. Butiken är djävligt flashig men verkar inte tjäna något annat syfte än att skylta cirka 20 mobiltelefonmodeller. Det kan inte sägas på något annat sätt, Tre har en katastrofal serviceattityd.

Så illa kan det väl ändå inte vara? Jo.

Ett par exempel:

Ingen i bekantskapskretsen som skaffade de första LG-telefonerna fick en fungerande telefon. Alla var tvungna att lämna in dem och få lånetelefoner istället.

- Jag vill byta den här telefonen
- Har du bil?
- Eh.. Ja?
- Bra, då kan du köra till Sony Ericsson och byta den.

En vän var inne på Trebutiken och ställde kanske för mycket frågor, biträdet kallade honom till slut för bög, not that  there is anything wrong with that.

Min vän rojalisten som snart är färdig civilingenjör ägnade två dagar åt att bråka med Tres support. Han försökte koppla från smsnotifieringen vid missade samtal. Bråket bestod i att han:
1.     Försökte förklara at det inte gick på hans telefon och
2.     Att anledningen till att han kontaktade supporten var för att det inte gick.

-  Jag vill byta telefon, jag har läst att ni har ett erbjudande som verkar förmånligt (nästan gratis).
-   Ja, det går jättebra. Du får den om två veckor.
Tre veckor senare kontaktar min vän Tre för att höra hur det går. Han får då veta att telefonen är på väg. Det är den, med en kraftig faktura.

Det var allt, fortsätt verksamheten    

Det började med att det kom ett oönskat medlemskort till Schlagerbaren. Därefter damp det ned en tremånaders gratisprenumeration på Dagens Industri.

Jag är rädd. Mycket rädd.

Dansk Folkeparti anser att den danska skolans sexualupplysning ska ha inriktning mot avhållsamhet. Förslaget väcker ilska i Danmark.

Snaskefar vill dock utbrista i ett högljutt klang- och jubeltid!

Dansk Folkeparti borde föregå med gott exempel och helt och hållet sluta ha sex. Alla blir glada.

Jag märker att min blogg är belamrad med marknadsföringsmedel.

Om jag skriver, inkontinens, vuxenblöja, avföring, diarré, demens, impotens, åldrande, liggsår, vårdpaket och torrhet i underlivet. Vad händer då med reklambannern?

Kollade lite på snacket efter kvällens Champions Leaguematcher. Ett segment kallades Hemma hos Ralf.

Ralf hade en stor djävla giraff bredvid soffan.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!

Jag var extremt beroende av ishockey under min uppväxt liksom alla mina kompisar, klasskamrater och jämnåriga var i den småort jag växte upp. Det kunde bli slagsmål över att hålla på fel lag (Brynäs eftersom farsan gjorde det), att byta lag i motgång (va fan snackar du om, jag har alltid hållt på Djurgår'n!), att bara vara en utrustningssupporter, det vill säga att man hade massor av coola attiraljer såsom halsdukar och matchtröjor utan att kunna något om laget (Typiskt Leksandsfans, det var inte någon som hade varit på en enda match men eftersom postordern var väl utvecklad så var det enkelt att beställa prylar därifrån). Det var i efterhand ganska rörande att hormonstinna tonåringar kunde vara nära till tårar eftersom deras favoritlag hade missat slutspelet eller i värsta fall åkt ur elitserien, man kunde ju inte byta lag hux flux (Södertälje).

Mitt hockeyintresse höll i sig fram till mitt sista år i gymnasiet. Då hade jag det tvivelaktiga nöjet att träffa min gymnasiestads stora son på en fest. Fråga mig inte vad han, vuxna karln gjorde på en gymnasiefest. Han spelade i ett elitserielag som precis hade vunnit SM-guld och det råkade vara det lag som jag höll på. Mannen var en idiot. Han var så korkad att klockorna inte bara stannade, de föll av armar och väggar. Dessutom fick han ligga så in i helvete. Där tog det stopp.

Visst, om det är VM eller OS, klart jag kollar men jag har tröttnat rejält på svensk hockey. Nu har jag i och för sig lyckats inse, särskilt efter att ha träffat fler hockeyspelare, att många är både intelligenta och trevliga. Det är inte deras fel att mitt hockeyintresse har tagit slut. Den största boven är:

SLUTSPELET.

Jag hatar slutspelshockey mer än vad jag hatar rå ananas. Jag blir illamående av alla skägg, alla bortförklaringar till varför man får spela fulare, alla gånger det sägs BORTAIS. Varje gång en spelare säger att "det är grisig hockey och så ska det vara i slutspelstider", varje gång ett lag lyckas säkra ett SM-tecken och man tänder två isfacklor, pinsamma cheer leaders, alla feta och fulla fyrtioåringar som skriker goda råd och tips till sveriges kanske bästa idrottsmän (förlåt mr. Moran). Jag tål inte att det sägs att "…Frölunda har inte vunnit någon tredjematch i Gavle.. förlåt Läkerolrinken sedan 1999 och tendensen lär hålla i sig om inte…".

Nu kanske ni resonerar; Snaskefar, om du inte vill titta så behöver du inte göra det. Det är ingen som tvingar dig.

Ni har fullkomligt rätt. Jag tänker inte titta eftersom jag inte behöver göra det. Det är ingen som tvingar mig. Inte ens ett sedant lång tid tillbaka försvunnet grupptryck i en liten småländsk stad.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten har en Lundadel och en Malmödel. Avståndet mellan Malmö och Lund är knappa två mil men skulle lika gärna kunna vara nästan hela jordens omkrets. Skillnaden mellan städerna är kanske inte så stor som de en gång var. Min gode vän N har synat den saken i en papperstidning, tyvärr finns krönikan inte i elektronisk form vad jag kan se.

I Sydsvenskan vidmakthålls dock medvetet eller förhoppningsvis omedvetet stereotyperna om Malmö och Lund. I dagens upplaga kan man läsa att i Lund:
* Har en polis krävt smörgåstårta av ett brottsoffer för utförda tjänster.
* Har man höjt beredskapen om de två kattuggleungarna i Lundagård ska trilla ner från sin alm. Top story!
* Har handbollsklubben H43 planer på att starta en skola för elitidrottare.
* Har man planer på att låta Lunds gamla lokstallar bli sagohus.

I Malmödelen kan man instället läsa:
* Att en mamma försökte ta livet av sina barn med förgiftad läsk.
* Att bråkiga elever har tvingat en skola att omlokalisera och splittra gäng.
* Att en affär i centrala Malmö har brunnit.
* Att en mor och son har skadat sig svårt när modern körde in i en husvägg.

Vill man raljera kan man säga att i Lund blir det förstasidesstoff om pistagelängderna tar slut på Conditori Lundagård, i Malmö höjer man inte på ögonbrynen om tonårsgäng biter ihjäl kamphundar.

Dagens tidning är tyvärr ganska representativ för bilden av Lund och Malmö, en bild som inte stämmer eftersom städerna mer och mer flyter samman till en region vilket N påpekar i sin krönika. Malmö är inte mer otryggt än Lund, det gäller bara att våga visa det. Kanske saknas den viljan hos Sydsvenskan?

Detta inlägg har varit extremt förenklat, visst skrivs det om hemska saker i Lund men det är lika sällsynt som begåvade svenska hip hoptexter.