TV 4 har bjudit på skön underhållning i form av "I en annan del av Köping". De verkar fortsätta sitt framgångskoncept med förståndshandikappade genom att ge Peter Magnusson fortsatt förtroende.
Situation Magnusson är kasst. Kasst, kasst, kasst. Peter Magnusson är inte rolig. Vore det inte kul om någon annan kunde göra det bättre?
Jag ska besöka mina föräldrar ett tag för att hjälpa till med praktiska detaljer i pappas behandling. Bland annat ska jag köra pappa till ett sjukhus flera mil från deras hem, mina föräldrar kör inte gärna bil på vintern.
Det får mig att minnas alla de gånger de har kört mig till träningar, läger, sjukhusbesök, Lund, kompisar, skolan, lumpen etc. Mamma ojar sig och säger att jag behöver inte. De klarar sig nog.
Jag blir först irriterad. För mig handlar det handlar om självklara gentjänster. Sen inser jag att det kanske är självklart för dem att det här är något som de vuxna egentligen ska klara själva.
Efter en slarvig undersökning har jag kommit fram till att alla känner någon som inte kan vara utan fast sällskap Sen finns det naturligtvis de som är singellivsnarkomaner men dessa låter jag bli eftersom glashuset inte har hämtat sig sen jag senast kastade några väl valda moralstenar mot min vänkrets.
Det visade sig i vårt samtal att alla hade åtminstone en person i sin bekantskapskrets som inte klarade av att leva singelliv mer än ett par veckor. Det verkar som om det alltid finns någon i ens närhet som ända sen högstadiet har hoppat från förhållande till förhållande. Varför gör man det?
En teori som amatörpsykolog Snaskefar Lindeman presenterade för sällskapet var att dessa personer inte kan definiera sig själva på egen hand. Det skulle alltså handla om ett dåligt självförtroende som naggas av att inte vara ”fast-sällskaps-personen”. Man känner sig misslyckad om man inte har en pojkvän eller flickvän. Eller så är man beroende av känslan av att skaffa en partner, det är tjusningen med att bli ihop med någon som lockar. Man vill gå igenom den nykära fasen om och om igen. Det behöver ju inte vara så här, det kan ju vara så att de faktiskt inte trivs med att vara singlar och det är ju svårt att fördöma. Man vill ju vara älskad enligt Doktor Glas. Då kanske det inte räcker med vänner, det måste finnas en starkare relation.
Med detta i tankarna fortsatte jag att leta fel på par-junkies. Kan det vara så att de dömer andra? Att de ser singlar som misslyckade och därmed den raka motsatsen till vad de själva vill vara? Jag tror faktiskt inte det. Däremot ser jag ett problem med de personer som underhåller parmissbrukarnas beroende. Vad är det för människor som får höra att den andra personen har haft ett tre år långt förhållande som tog slut för ett par veckor sedan och sedan tycker att det är OK att starta ett riktigt förhållande med denna person? Hur resonerar man om man får höra att tjejen eller killen du pratar med har haft sju pojkvänner eller flickvänner back to back sedan högstadiet och tycker att det är en bra idé att köra på? Siffrorna är inte tagna ur luften, jag har riktiga exempel (exempel som inte gillar att bli använda som ”exempel” och förmodligen inte kommer att tala med mig mer).
Nästa inlägg kommer att handla om grisfester, vapen eller båtar.
Vi var ute i Lomma och kollade på stormen Pers framfart. Förödelsen var enorm.
Angående LOST, jag hoppar av nu.
Jag gick på hypen stenhårt. I mina internetfavoriter finns det åtminstone fem länkar som handlar om serien. Jag och mina vänner hade utvecklat precisa rutiner som följdes utan undantag. Ett nytt LOST-avsnitt var en högtidsstund som krävde absolut tystnad och koncentration.
Vi letade ledtrådar i varje tänkbart hörn, diskussionerna om olika lösningar på gåtorna var ändlösa. I helgen tog det abrupt slut.
LOST håller inte, det finns för mig inget godtagbart sätt att knyta ihop alla trådar. Inkonsekvenserna, luckorna och de nerlagda spåren är för många. Hurleys nummer? Den svarta röken? Claires speciella barn? The Others initiala överlägsenhet? Forskningsprojekten? Michael och Walts resa?
Jag orkar inte lista fler saker men för min del är det definitivt över. Manusförfattarna sitter lagom pårökta och rotar bland handskrivna smålappar med idéer; ”wouldn’t it be cool if..”. Allt tas med, inget sållas bort och resultat blir en röra av coola scener men ingen substans. How the mighty are fallen.
På min mobiltelefon finns naturligtvis stavningsprogrammet T9. Av någon anledning så finns inte "penis" med i ordlistan. Däremot så går det utmärkt att skriva "gruppvåldtäkt".
Mörka, märkliga tider.
Någon gång får jag väl förklara i vilket sammanhang jag har försökt skriva dessa ord.
Tänkte kolla hur det är att blogga onykter. Inte särskilt utmanande faktiskt.
Jag kan inte komma över hur gott det är med Red Stripe. Det är det bästa som har kommit från Jamaica sen homofoba Buju Banton. Inget slår en iskall liten fat boy i solnedgången.
Ja ungdomar, det är coolt att dricka alkohol. Låt ingen annan få er att tro något annat.
En gång blev jag dock (när jag var som tjockast) beskriven som en Red Stripeflaska. Det var inte kul.
Rocky har gjort en stripp om just detta vid ett tillfälle vilket gör mig mer än lovligt paranoid.
- Hur är läget?
- Jag har vinterkräksjukan, sen är jag död också…
- Dra på trissor! Men du smittar inte?
- Tror inte det…
Idag påbörjar pappa sin kemoterapi. Nu kan jag lägga cytostatika till listan av ord som jag lärt mig men var lyckligare utan.
Andra sådana ord är till exempel palliativ vård och metastaser.