Snaskefar

Vi som växte upp i ett gudfruktigt hem skulle aldrig drömma om att ta från det undre lagret av Aladdinasken. Det fick vänta helt enkelt. Men man visste att det fanns där under, kvar på toppen låg körsbär i likör, likörtryffel, ägglikör och i bästa fall romrussin. Som en hånfull triumf, som kackerlackor efter atomvintern. Jag har länge funderat över om någon på Marabou (eller Kraft Foods som det nog heter) har tänkt över det här ordentligt, att de har kommit fram till att det ska vara så här. Det ska vara en massa äckliga bitar och folk ska lida. Ungefär samtidigt som internet började tala om sig kom så Paradis, som Aladdin fast utan de mer uppenbart äckligare bitarna. Fast det är inte poängen.

Poängen är att TV4 har tablåläggare som har undervisats i produkthanteringens hantverk av snubbarna och snubborna på Marabou. Dessutom har de också totalt missuppfattat det där med målgrupp. TV4 sänder CBS 60 Minutes och det är jättebra. Det som inte är lika bra är att det sänds natten till måndagen i varje vecka, oftast med starttid långt efter 02.00. Där ligger  jag i halvdvala och tittar på det som måste räknas som ett av de absolut mest inflytelserika programmen i TV-historien. Det de tar upp är viktigt, det är relevant. Det kanske inte är helt opartiskt men det har en enorm genomslagskraft. 60 Minutes har inte ändrat form under de senaste 40 åren – det måste säga något om programmet. Dessutom är 60 Minutes ett element i en riktigt bra förolämpning, han är så dum så att det tar honom två timmar att titta på 60 Minutes.

Likaså kör TV4 filmer på okristliga tider, många av dem förtjänar inte en bättre timeslot men jag kan fortfarande inte förstå varför man valde att sända den Oscarsbelönade dokumentärfilmen The Fog Of War om Robert McNamara mitt i natten. Starttiden var runt 03.30. Här fick man en unik inblick i tankebanorna hos en av de män som levde mitt i ansvaret under atomskuggan. Som Kennedys försvarsminister under Grisbukten och Kubakrisen har kanske en av de mest intressanta minnesbankerna som står till förfogande. Det tyckte alltså TV4 var lämpligt att sända när endast rumlare (undertecknad inkluderad) och skörlevnadsmänniskor är uppe. Folk som med stor sannolikhet inte bryr sig. Folk som ringer in till Ordjakten och inte klarar av SM RGÅSTÅ TA. Nu funderar jag bara hur det ska gå ihop med det understa lagret av Aladdinasken. Är dessa program någon annans likörpraliner? Något som man absolut inte (hur mycket någon vuxen än ljuger för en) kan räkna som godis? Är resterande tablåtid mina överblivna praliner, något som måste uthärdas för att komma till TV:s motsvarighet till trofénougat?
 
Asch, jag tror att jag skrev det här bara för att få använda vitsen om 60 minutes. Så smular kakan. Men det är lite skumt det där med Fyran och deras programläggning.

Det stör mig lite att Brian Austin Green faktiskt är övertygande i rollen som Derek Reese i Terminator: The Sarah Connor Chronicles. Fast jag väntar med spänning på en 90210-referens eller att han plötsligt brister ut i en Rn’B-inspirerad sång om hur jobbigt det är att kämpa mot maskiner.

En observation, det är ett ganska etniskt homogent klientel som syndar i Kustbevakarna.

Jag saknar den spänning som annars brukar uppstå i Cops. Lägg ghettot i "skärgårn" så blir det ännu bättre TV. Kanske en sentida ättling till de framstående båtbyggarna och sjöfararna av feniciernas stam skulle kunna ställa till med lite rabalder vid Långgarn eller liknande? Good titting indeed.

Det är Theo Huxtable (Malcolm-Jamal Warner) som spelar Ritas advokat i första säsongens tionde avsnitt (Seeing red) av Dexter. Det räknar jag som en av de mest oväntade och bästa cameomedverkningarna som jag har sett.

Tempus fugit, jag minns det som igår när han försökte dölja att han hade skaffat örhänge för Cliff Huxtable.

Pepsi the greatest!

Jag tittade lite på bokryggarna hemma under julen. Av någon anledning har mina ungdomsböcker hamnat i ett gästrum hos mina föräldrar. Där stod ett par böcker av Ulf Stark. Bland annat Dårfinkar och dönickar. En bok jag fick efter att jag hade sett serien på TV. Den var viktig eftersom jag tror att det var första gången jag förstod att man inte på långa vägar kunde få med allt ur en bok vid en filmatisering. Och den som säger att boken alltid är bättre än filmen bör milt agas. Ibland är det bra att begränsa historien något.

TV-serien kan jag inte minnas på annat sätt än att den var bra. Lite vemodig med den försvunna hunden och den sjuke morfadern men samtidigt så väldigt, väldigt mustig. En märklig historia på det hela taget. Jag tyckte att Simon och Pepsi var sjukt balla och jag lärde mig väldigt snabbt att rita den snuskiga teckningen de gjorde i skolan. Den teckningen kanske är TV-seriens största avtryck i det svenska 1980-talet. Sen behöver det knappt förklaras hur märkligt det var att göra ett barnprogram om transsexualitet och död. Men hej, så var det att växa upp i DDR. Var det inte flickor med könsfrågor så var det japanska sagor mot orange bakgrund. Här är de första nio minuterna av serien.

Och ja, klart som fan att jag var kär i Simone, även när hon var kille.

http://www.youtube.com/watch?v=VFswcLRFjn8

Nyårslistorna börjar ta ut sin rätt, jag känner en listmani. Den måste självklart kanaliseras i något produktivt och jag kommer därför att lista de fem mest skrämmande ögonblicken i Twin Peaks där BOB uppenbarar sig direkt eller indirekt. Självklart är listan subjektiv, det finns säkert mer skrämmande ögonblick men det är dessa som har gjort störst intryck på mig.

I fallande ordning.

5. När Leland Palmer är på polisstationen och känner igen fantombilden på BOB och berättar att han vet vem det är. Det är en man som bodde granne med Palmers vid deras sommarstuga som brukade slänga tändstickor på den unge Leland. "You wanna play with fire little boy? You wanna play with Bob?"

4. När Dale Cooper har kommit tillbaka från The Black Lodge och ska borsta tänderna, "How’s Annie? How’s Annie? How’s Annie? How’s Annie? How’s Annie?".

3. När Leland Palmer står framför spegeln i scenen när Maddy ska åka hem från Twin Peaks, något som BOB inte känner sig särskilt bekväm med och tvingas ta itu med – inte på mitt pass!

2. När James, Donna och Maddy sjunger hemma hos Haywards. Donna blir sur över blickarna mellan Maddy och James och springer därifrån. James springer efter henne för att reda ut situationen. Maddy sitter kvar och stirrar ner på matten. Hey Presto! Där är BOB som vill kolla läget. Kommer ni ihåg låten de spelade? Just you, and I…. Together forever… Inte bra.

1. Sjukhusscenen när Jacoby har blivit attackerad och har blivit inlagd. Ronette Pulaski ligger i sin säng och börjar skaka okontrollerat, man får se flashbacks av vad som hände med henne och Laura i tågvagnen. Det avsnittet störde min nattsömn i veckor efteråt.

Nyårslistorna börjar ta ut sin rätt, jag känner en listmani. Den måste självklart kanaliseras i något produktivt och jag kommer därför att lista de fem mest skrämmande ögonblicken i Twin Peaks där BOB uppenbarar sig direkt eller indirekt. Självklart är listan subjektiv, det finns säkert mer skrämmande ögonblick men det är dessa som har gjort störst intryck på mig.

I fallande ordning.

5. När Leland Palmer är på polisstationen och känner igen fantombilden på BOB och berättar att han vet vem det är. Det är en man som bodde granne med Palmers vid deras sommarstuga som brukade slänga tändstickor på den unge Leland. "You wanna play with fire little boy? You wanna play with Bob?"

4. När Dale Cooper har kommit tillbaka från The Black Lodge och ska borsta tänderna, "How’s Annie? How’s Annie? How’s Annie? How’s Annie? How’s Annie?".

3. När Leland Palmer står framför spegeln i scenen när Maddy ska åka hem från Twin Peaks, något som BOB inte känner sig särskilt bekväm med och tvingas ta itu med – inte på mitt pass!

2. När James, Donna och Maddy sjunger hemma hos Haywards. Donna blir sur över blickarna mellan Maddy och James och springer därifrån. James springer efter henne för att reda ut situationen. Maddy sitter kvar och stirrar ner på matten. Hey Presto! Där är BOB som vill kolla läget. Kommer ni ihåg låten de spelade? Just you, and I…. Together forever… Inte bra.

1. Sjukhusscenen när Jacoby har blivit attackerad och har blivit inlagd. Ronette Pulaski ligger i sin säng och börjar skaka okontrollerat, man får se flashbacks av vad som hände med henne och Laura i tågvagnen. Det avsnittet störde min nattsömn i veckor efteråt.

"…så därför behövs det inga dyra yuccapalmer." Så låter det i slutet på reklamen för Skandiabanken. Sen slänger killen en motorsåg till en man i grå kostym som sågar sönder palmen. Vore det inte bättre att sälja den till en annan bank som som nischar sig som dyra-palm-banken? Det här är ju kapitalförstöring.

Inläggets rubrik anspelar naturligtvis på Dallas. Bobby var inte död, Pam hade drömt allt, precis allt. Det mest bittra i det här var att alla karaktärer som hade utvecklats under Pamelas dröm hamnade på ruta ett igen när hon vaknade. Sue Ellen hade lyckats bryta sitt alkoholmissbruk och hade försonats med JR, när drömmen tog slut stod hon där igen med en whiskey i handen och gnabbades med JR. Det var synd om henne.

I TV-serier talar man i sådana här sammanhang om att hoppa över hajen eller "Jump the shark". Termen myntades i samband med att Fonzie i Happy days hoppar över en haj när han åker vattenskidor. Uttrycket används ibland när en TV-serie stagnerar och måste introducera en ny hook eller något annat som vitaliserar serien. Det räknas som en desperat åtgärd och ett misslyckande.

Ett par praktexempel är när det blir en baby (Mad about you, Cosby, Huset fullt), när två som tidigare har varit vänner blir älskare (Par i brott), när en skådespelare byts ut mot en annan för att spela samma roll (mamman i Fresh Prince), när någon som man aldrig tidigare har hört talas om ansluter i handlingen (till exempel en sedan länge försvunnen släkting), någon flyttar (Eric sticker till Afrika i that 70′s show, vilket är lite konstigt eftersom Fez dagdrömmer om att hoppa över en haj) och så vidare.  På hemsidan Jump the Shark räknar man upp så mycket som 18 olika kategorier. Det är väl värt ett besök om man är intresserad. Och ointresserad för den delen. En sak som jag funderade mycket på redan som litet snask var det märkliga i att man aldrig pratade om figurer som hade varit med länge i serien men som sedan hade stuckit. Hur kan man låta bli att en eller annan gång säga "Kommer du ihåg hur det var förra sommaren? Kommer du ihåg när vi badade i havet? Kommer du ihåg när Stan köpte glass åt oss?"

Vad har detta för Snaskefariansk anknytning? Jo, ibland händer det så osannolika saker i mitt liv så att jag undrar om inte jag har hoppat över hajen. Människor jag träffar, konversationer som bedrivs, situationer som uppstår – alla får de mig att undra om manusförfattarna till Legenden om Snaskefar kanske har druckit för mycket gin eller har stressat fram ett avsnitt precis innan deadline. Jag hade gärna träffat dem för en konstruktiv genomgång av eposets riktning och syfte. Är det ett kriminaldrama eller en mörk komedi? Ska hon den där verkligen få så mycket utrymme? Varför ska han så lätt få med mig på dåligheter, går det att skriva ut honom? Finns det något särskilt syfte att låta mig vara så här självupptagen? Går det kanske att minska frekvensen på de mer pinsamma incidenterna? Ja, ni förstår.  Fast ändå känns det inte som om att det går utför, tvärtom. Det är ju bra. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Paulie Walnuts:
- That’s why dinosaurs don’t exist no more.
Goomar:
- Wasn’t it a meteor?
Paulie Walnuts:
- They’re all meat-eaters.
Christopher Moltisanti:
- METEOR! METEOR!
Paulie:
- Take it easy.

Sopranos gick i graven idag, till tonerna av Don’t stop believing med Journey. En stor TV-historisk händelse som uppmärksammades av DN men som gick SvD helt förbi. Den sista scenen var extremt påfrestande att titta på. Allt betydde något, blickarna, dörrar som öppnas, personer som rör sig i lokalen och sedan det abrupta slutet. Jag har sett det ett par gånger och det som Alfred Hitchcock en gång sa är sant, det blir inte mindre spännande för att vi vet hur det slutar. I detta fall (och nu ber jag om ursäkt om ni inte har hunnit se det ännu) vet vi ju inte hur det slutar men jag sitter med en fåfäng önskan att det ska vara annorlunda varje gång.

Jag kommer att sakna Sopranos som TV-serie, jag kommer att sakna Tony som jag har lärt känna ganska väl men mest av allt kommer jag att sakna Peter Paul Gualtieri. Paulie (som fick sitt namn Paulie walnuts efter att ha kapat en lastbil full med nötter) har varit den absolut största komiska behållningen i serien. Sopranos har haft många bottnar, den har både substans och djup men den innehåller också en del ofrivillig komik. Som Paulie. Han gör inte mycket rätt men han tjänar mycket pengar åt Tony och därför tolereras han, även om Tony ibland tappar tålamodet och till och med funderar på att likvidera Paulie vid ett tillfälle. De andra i organisationen och kring den skiljer sig inte så mycket från Paulie, de är inte mer intellektuella, de är inte slugare, de är lika machissimo och lika våldsamma. På något sätt lyckas Paulie ändå särskilja sig. Kanske är det för att skådespelaren Tony Sirico är en av de få i TV-serien som i verkligheten har haft koppling till maffian? Sirico har gripits 28 gångar, den grövsta misstanken gällde ett väpnat rån. Han har också på ett oklart sätt haft koppling till Colombosyndikatet (en av New Yorks fem familjer). Han kan till och med ha varit en made guy. Något som refereras till i serien när han säger att han överlevde 1970-talet med en hårsmån när Colombofamiljen hade sina uppgörelser. När Paulie blir aggresiv känns det genom rutan, han är minst sagt trovärdig som våldsverkare.

Man vet aldrig om Paulie lider av någon sorts mental instabilitet. Han är galopperande vidskeplig, något som manifesteras tydligt i det sista avsnittet. Han har tidigare haft en uppenbarelse av Jungfru Maria. Han är extremt våldsam och har ett temperament som leder till mord för småsaker – ett beteende som inte särskiljer honom från de övriga i och för sig. Han är sjukligt besatt av renhet men inte så att han blir handikappad i det dagliga livet. Han är ogift och har ingen familj förutom modern, något som han saknar. Han har dock en frilla (spelad av Judy Reyes i enstaka avsnitt, Carla i Scrubs). Det som gör Paulie så rolig i mina ögon är hans dumhet, han är slug men korkad. Jag tänkte här dela med mig av mina favoritstunder med Paulie Walnuts:

* Några wise guys besöker en kaffebar som ingår i en kedja. Paulie blir irriterad över att italienarna inte har lyckats dominera den här marknaden, rasar över att det var de som uppfann expresso (sic!) och avslutar sitt hysteriska utfall mot "Starbucks" genom att tillfoga största möjliga skada, han snor en kaffekokare.

* Grabbarna besöker Italien för att stärka sitt samarbete med "kusinerna" där. Då känner Paulie hur hemlandet sjunger en sång till honom som bara han kan höra. Han blir instinktivt förälskad i Napoli och tror att han passar in där som fisken i handsken. Något som inte stämmer eftersom han är korkad på alla språk och i en universell omfattning. Se gärna klippet, jag vill inte lusa ner inlägget med fler klipp men om ni gillar Sopranos så mycket att ni har orkat läsa ända hit så rekommenderar jag ett besök på youtube och en sökning på Paulie Walnuts:

http://www.youtube.com/watch?v=4pc9o1ocBjE

* När Christopher Moltisanti skall konfronteras med sitt missbruk i en intervention samlar man has vänner. Bland dessa ingår Paulie. Efter det att Chris på klassiskt missbrukarmanér förnekar sitt beroende och istället börjar anklaga de närvarande för att ha samma problem brister det för Paulie som uppfinner en ny avvänjningsmetod – han spöar skiten ur Chris (som bara är marginellt smartare än Paulie) inför allas åsyn, inklusive den legitimerade interventionsledaren.

* Chris är som sagt bara snäppet smartare än Paulie. När de får i uppdrag att döda en ryss får Paulie veta av Tony att ryssen har arbetat på the Russian interior ministry, he was a Russian green beret or something and has killed 16 Chechnyan rebels. När Paulie ska förklara detta för Chris så säger han att ryssen har dödat 16 Czechoslovakians och har jobbat som en interior decorator¹. Chris blir då förvånad eftersom han har varit hemma hos ryssen tidigare och "det såg ut som skit". Allt går snett för Paulie och Chris som irrar omkring i snön och tror att de ska frysa ihjäl.

* Det är inte ett enstaka tillfälle men Paulie har ett ständiga behov av att behaga Tony, vilket ibland blir extremt genomskinligt men det gör inget eftersom Tony gärna tar emot fjäsket. Det bästa exemplet är tavlan av Tony, och den häst som han en gång ägde, som Paulie hänger upp hemma hos sig. Han påstår att han känner sig hedrad av att ha den i sitt hem. Den gör honom dock snart illa till mods eftersom Tonys ögon verkar följa honom vart han än går och han låter måla om tavlan så att Tony blir klädd i galauniform, vilket på något sätt inte gör den lika skrämmande.

Tack Sopranos och tack Paulie! Grazie mille!

Paulie Walnuts:
- Amazing thing about snakes is that they reproduce spontaneously.
Tony Soprano:
- What do you mean?
- They have both male and female sex organs. That’s why somebody you don’t trust you call a snake. How can you trust a guy who can literally go fuck themselves?
- Don’t you think that expression would’ve come from the Adam and Eve story? When the snake tempted Eve to bite the apple?
- Hey, snakes were fucking themselves long before Adam and Eve showed up, Tony.

¹ Det är genomgående för alla karaktärer i Sopranos att de blandar ihop begrepp och sakförhållanden. När till exempel Tony får veta av sin psykolog att revenge is a dish best served cold berättar han det för sitt gäng som att revenge is like serving cold cuts.  När Tony vid ett annat tillfälle ska förklara hur man ska fungera som ledare hänvisar han till boken Fursten (The Prince) av Machiavelli som en person, prince Machibelli. En annan sak man kan räkna med är att Tony minst en gång per avsnitt säger Are you fuckin’ kidding me!?