Den sämsta vitsen min far kan är en som han faktiskt aldrig lyckas komma ihåg att han har berättat förut. Den går ut på att det är två skolgossar som har kvarsittning. Den ene tar upp sin fickkniv och börjar rista i sin bänk. Den andra skriker:
- Magistern, magistern! Gunnar skär i sin bänk!
Magistern tittar slött upp från sin bok och säger:
- Här ska varken vara täljare eller nämnare för jag vill inte ha något bråk.
Äh…
Jag har konstaterat att ett bä alltid är ett nä.
Dirty deeds, done with sheep som AC/DC sjunger.
- Hur är det Helge Hundingsbane? Du verkar ha mycket att göra? Såpass mycket att jag inte kan formulera det i en allitteration.
- Ja du vet. Jag har ju gårdarne Ringstad, Solfjäll, Snöfjäll och Sigarsslätterna att sköta. Dessutom ansvarar jag ju för Ringstod, Hatun och Himinvang. Men du vet, man tar blot en dag, ett ögonblick i sänder.
- Sämre skämt skapas sällan än av Helge Hundingsbane. Huvudet huggs av i hast.
Jag har i flera år lekt med tanken på att tatuera mig. Det småländska landskapsvapnet har länge varit ett starkt alternativ.
Jag har också funderat över att tatuera någon Mementovariant av typen "Först byxorna, sedan skorna". Det jag nu har kommit fram till – vilket dock förutsätter att jag har stringbadbyxor på stranden – är att jag vill tatuera in en kolskyfflare på varje skinka. Förutsatt att jag tatuerar mig då förstås, det är ett ganska stort beslut. Att bära stringbadbyxor alltså.
När jag inte kunde sova inatt gled tankarna över till det de alltid gör, Jamaica och politik. Jag bestämde mig för att beteckna mig som oberoende tropikal.
Ser ni någon skillnad? Nä, detta var kanske ett nedrigt skämt eftersom det är samma grävling på bägge bilderna.
Jag håller på att skriva ett manus. Så här långt har jag kommit. Jag har hoppat lite i scenerna, det här är i mitten av filmen typ. Scenen är en uteservering i Berlin. Snaskefar (klädd i svart och i solglasögon) anländer och Ramirez (En grånad, ärrad man av obestämt ursprung) sitter redan vid bordet. De nickar mot varandra och Snaskefar slår sig ner vid bordet. Ramirez tar till orda på The Queens English. Snaskefar svarar på en hemmabyggd skolengelska kryddad med konstiga betoningar. Vissa av hans repliker mumlas fram. Det är inte ett klassiskt manus i arial, mittcentrering och allt det där. Det får ni leva med än så länge.
- Snaskefar, we meet again. All is well I hope?
- Skip the pleasantries Ramirez, we both know why we are here.
- Yes… At least I do, why are you here, I might ask?
- To set things straight with the company. You know this Ramirez, no more god damn hästskojeri!
- What is hestskoojeri?
- It is a Swedish… How do you say… It is not good, it is bad. Well, just let it go… I mean, it is when some tricks you with a horse that you are köping and… THAT IS NOT THE GOD DAMN POINT! WHERE IS CARMEN? [sunglasses off, he is angry]
- Carmen is not with us anymore…
- Is she… dead?
- No she left.
- Because of me?
- She does not even know who you are.
- Stjärtskalle.
- What?
- Nothing.
- Why are you here Snaskefar?
- Buenos Aires.
- What about Buenos Aires?
- I was set up.
- Set up? Would that be a problem?
- Among other tings, Buenos Aires was not my doing. The Russians had better intelligence…
- Ah yes! Always the Russians eh? Let’s see. London – The Russians, Sidney – The Russians, Chicago – The Russians, the job in DC – The Russians. Oh, and my favorite, Russia – The Russians. Your so called "reports" are full of Russians. [Ramirez now in a mocking tone of voice]
- Er… In my defense, the Russians are in Russia.
- This is another problem for us; you have a fondness of stating the obvious. It is becoming a liability. We send you out to gather information and you come back with bits and pieces that does not make sense and then you state… Let me see… Ah! Yes, here it is, "London is the capital of the UK".
- Fuck you and the company.
- No need to get vulgar Snaskefar. There is one more thing.
- What?
- You have not worked for the company. Ever.
- I see, "hush hush" and all that. You can trust me.
- No I mean that you never have worked for the CIA. You started to send us confusing e-mails a couple of years ago and then you turned up, uninvited I might add, to our Christmas party. To be frank, we felt sorry for you and gave you some simple tasks which you fucked up. Royally. We are not spies, this is not the CIA. We are not a "company" We are The Culinary Institute of America. We teach promising young chefs how to be great, not to kill with knives. Carmen is our vice chancellor.
- Du is not so djävla bra yourself. And tell Frank I will kill him if I see him. [mumbling]
- What?
- Nothing.
- Here is a "company" coffee cup, some pencils, balloons and stickers. Consider this your severance package.
- Is this it… [Starts to sob]
- Please show some dignity Snaskefar. I am leaving you know, but I wish you all the best.
Ramirez ställer sig upp och går, Snaskefar snyftar vidare och tar upp sin telefon. Han låtsas ringa ett samtal. Telefonen börjar ringar när han talar i den. Det är Ramirez. Snaskefar lyssnar och svarar.
- Is it a black hat? Because there is a black hat here. No? OK…
- Är soppan klar?
- Nej, den är redd.
- För vadå?
Någon frågade mig; om det räcker med att peka på ovansidan (eller utsidan) av sin handled för att någon annan skall förstå att man vill veta vad klockan är, varför kan man inte peka på sitt skrev om man vill veta var toan finns?
Jag var på fest, där var det underhållning. Bland annat en kille som hade kopplat in mikrofoner i sina skor och som skulle steppa takten till en annan killes gitarrspel. Han får en "påa" som beskriver hur han lärde sig att steppa. Ceremonimästaren säger:
- Det var väl din mamma som lärde dig att steppa?
Killen svarar ja och jag tänker "Säg det inte, säg det inte…" men det kommer ändå:
- Man kan kanske lite skämtsamt säga att det var en step mom?
Sen fnittrar jag hysteriskt.