Snaskefar

En intervju med Petter. På Laroy blev Petter ivägsläpad av en polis på knarkspan för att se om han var drogpåverkad. I intervjun med Alex Schulman så berättar Petter vad som hände och vad han hade sagt till polisen som också misstänkte Petter för att "kura":
- Ja, om jag tar anabola och sånt för att bygga muskler. Och det sa jag bestämt att jag inte gjorde. Och så tjafsade han lite mer och till slut så sa jag: "Jag har inte tagit droger. Jag håller inte på med sånt. Jag är emot det fullständigt. Om du vill så åker jag gärna med till stationen så att vi kan göra blodprov." Till slut insåg han att jag inte var hans man och släppte mig.

Senare i intervjun så kommer följande diamant, Schulman ställer den här frågan angående Petters nya skiva:
- Du skriver bland annat att du saknar att röka gräs och att du förmodligen skulle varit fast i drogträsket om det inte vore så att du hamnade i en psykos. Vad hände?

Petter svarar:
"Jag fick en riktig cp-psykos i New York 1993. Jag rökte PCP och blev helt galen. Jag såg hallucinationer, inbillade mig att jag inte kunde andas."

Sen fortsätter han med att han är emot droger. Men om man röker PCP eller Angel dust, Rocket fuel, Elephant tranquilizer, Killer Weed, Embalming Fluid, Hog,  Wack som det också kan kallas så har man gjort ett ganska drogliberalt ställningstagande. Om man skriver att man saknar att röka gräs så har man gjort ett ganska drogliberalt ställningstagande. Jag tar inte på något sätt ställning i själva frågan, jag tycker däremot att Petter uttrycker sig fjantigt. Blaze the weed up.

Den här videon har ett par år på nacken. Anledningen till att jag tar upp den är för att  jag ibland inte vet när man driver med mig eller när man menar allvar. Just introduktionen till den här videon är något som jag inte vet om det är producerat av en amerikansk motsvarighet till Snaskefar eller om människan menar allvar. Att Toby Keith är seriös råder det dock ingen tvekan om.

http://www.youtube.com/watch?v=LQXynLB_Hz4

Notera gärna att Toby Keith sjunger " My daddy served in the army where he lost his right eye". Det som hände var att Tobys pappa (som var med i reserven) blev av med sitt öga under en manöver, alltså inte i ett krig. Pappan förlorade ögat till USA, genom USA. "My father served in the army in the 50′s he lost his eye in a training combat
mission."

This big dog will fight
When you rattle his cage
And you’ll be sorry that you messed with the U.S. of A.
‘Cause we’ll put in a boot in your ass
It’s the American way

Men om hunden har bitit alla andra i åratal då?

När nu lillebror Schulman också har slutat blogga, hur tar jag då över brödernas läsare? Eller, Calle har inte slutat egentligen, eller, jo det har han, fast… Äh, han har slutat men fortsätter. Typ. Fast det är inte en blogg, eh… Det är mer som ett nyhetsbrev. Eftersom jag aldrig engagerade mig i brödernas bravader så har jag inte heller tröttnat på dem (som med Filip och Fredrik). Jag följer dock fenomenet med spänning. Utvecklingen måste rimligtvis bli att bröderna gör en kovändning och börjar häckla folk igen på sin nya sajt, Schulmania. Det jag menar är att det inte kan finnas någon, jag repeterar NÅGON, som är intresserad av att bröderna sitter och är snälla på en humorsajt. Det vore totalt ointressant. Åtminstone för de gamar som maniskt har följt brödernas tidigare framfart.

Schulmanbröderna representerar inte rikigt det som jag är irriterad över just nu men de får tjäna som exempel. Jag leker med tanken att kraftigt marknadsföra min blogg och göra den lukrativ. Det skulle kunna gå att tjäna pengar på den här Snaskefarprylen, min blogg är oändligt mycket mer läsvärd än 99 % av skiten som finns där ute. Om jag bara kunde sluta med ordvitseriet. Det är ju ett stört beteende egentligen. En mild form av autism kanske?

Men för att återgå till ämnet. Om en blogg som radar upp vilka plagg som en amerikansk modetidning redan har skrivit om kan locka 10 000 läsare i veckan, varför kan inte mina diamanter få ligga framme på skyltning? Jag har tittat runt på de mest populära bloggarna och det som slår mig är att de oftast är inspirationslösa, illa skrivna och saknar höjd. Vissa undantag finns naturligtvis men i mitt extremt relevanta tycke så är det så att min blogg spöar skiten ur bloggar som länkar till det mest populära videoklippet för tillfället (ja, ja – hon spydde i TV, det stod på Aftonbladets hemsida. Du behöver inte lägga ut det här också). Jag är medveten om att jag har syndat ibland men de gånger jag har lagt upp saker så är det för att de är genuint bra. Jag kan inte förstå hur det kan fortgå. Bara för att du kan betyder det inte att du kan. Eller rättare sagt, bara för att du kan betyder det inte att du ska. Om någon ska så är det jag.

Bitterheten finns, det ska inte förnekas. Däremot kan man aldrig säga att bitterhet är obefogat.

Det var allt, fortsätt verksamheten. Som i detta fall är att sprida Snaskefars evangelium.

Min far vet knappt vem Tomas Brolin är. Han lade dock hans namn på minnet när Tomas bröt foten för länge sedan. Brolin fick då frågan om han hade läst några böcker under sin konvalescens. Han svarade:
- Nä, så sjuk har jag inte varit.

Det var det tydligen det roligaste pappa hade hört på flera år. Han berättade det i alla möjliga sammanhang som en rolig historia.

Jag har haft nöjet att träffa både J-O waldner och Tomas Brolin. De är ganska lika. En av dem kräktes i en trappa i Västervik, den andre kissade i en krogkö i Kalmar. Båda hade fotomodeller i sina armar.

Ta det nu försiktigt. Jag säger inte något om Guillou som författare, inte något om hans politiska ställning, inte något om honom som person. Jag gör bara en observation angående hans intervjuer. Han lyckas alltid få med något av följande omständigheter i de intervjuer han ger. Ta vilken intervju som helst med Guillou och jag garanterar att åtminstone tre av sakerna jag anger här finns med.

* Han kommer från högreståndsmiljö.

* Han var elitsimmare med chans att delta i OS i Tokyo 1964.

* Han talar franska.

* Han är en konnässör när det gäller viner.

* Han är feminist (på senare år).

* Han är inte Arn eller Carl Hamilton, han är Erik Ponti (just detta var något som jag fattade redan som tolvåring men samtidigt så delar Carl mer Jans drag när det gäller kulturella preferenser).

* Han hade stort A i de ämnen han brydde sig om. Som till exempel biologi och idrott.

* DN är Sveriges mest malliga morgontidning.

* Han har en stor och djup respekt för Staffan Heimersson

* Någon politisk eller polisiär händelse har inträffat som var för bra för att vara sann så han gjorde en bok av det.

* Han har suttit i fängelse och där var han en maktfaktor.

* Svensken i gemen förstår inte jaktens mekanism och nödvändighet. Det är legitimt att skjuta en isbjörn.

* Han kan inte bo på Söder utan måste bo på Östermalm eftersom rödstrumporna på Söder skulle vara obehagliga att tas med. På Östermalm får han vara ifred.

* Han ser ner på nyrika och deras brist på elegans. Dessutom kan de inte jaga.

* Han var uttagen till en elittjänstgöring i det militära men fick inte fullgöra den.

* Han lyssnar bara på klassisk musik.

* Han är en stor Palestinavän.

Jag lägger inte någon värdering i vad Guillou säger, jag tycker bara att det är så märkligt att ända sen jag fick en fattningsförmåga runt det skrivna ordet så känns det som om det är samma intervju som ges om och om igen. Allt detta ovan är sådant jag har skrivit ur minnet. Jag ger mig fan på att det finns mer. Är det så här det fungerar? Hamrar man in ett budskap (till fulländning om man själv är en slipad journalist) och skapar därmed en bild av sig själv som är huggen i sten?

Hur blev det – om nu min tes stämmer – så här? Är journalisterna dåligt pålästa så de ställer samma frågor om och om igen? Får Jan Guillou styra samtalet helt? Jag tror mer på det senare. I hans böcker kan man skönja vissa upprepningar också. Fast nu börjar det bli synpunkter på hans skrivande och då håller vi där. Så smular kakan.  

Serge Gainsbourg är kanske mest känd för duetten Je T’Aime…Moi Non Plus som han spelade in tillsammans med Jane Birkin. Jane var dotter till en hjälte från andra världskriget och chockade en hel värld genom att simulera den stereotypa kvinnliga orgasmen i  sången.

Serge var en ol’ dirty bastard. Bland annat skrev han låten Les Sucettes som till synes handlar om en liten flickas kärlek till godisklubbor men som helt uppenbart handlar om något annat. Han är nog en av de få människorna som har lyckats stöta sig med Bob Marley. Bob upptäckte att den franska texten som hans fru, Rita Marley, skulle sjunga åt Serge var gravt oanständig och han blev fullkomligt RASANDE! Under slutet av sin karriär började Serge flirta med hip hopen, kvinnosynen hade han redan.

Här möter möter Serge Whitney Houston i fransk TV 1986. Serge kunde inte engelska och den stackars tolken gör så gott han kan för att dölja Serges faux pas. När Serge då märker att tolken inte gör sitt jobb ordentligt så kommer den helige ande över honom för då kan han helt plötsligt prata så att alla förstår vad han är ute efter. Tiderna har förändrats. Till det bättre får väl tilläggas.

"Nö, this is nött what I said. I said: I wönt to föck you".

http://www.youtube.com/watch?v=yQ7MqgSEK0I

Sjunger den italienska tanten det som textas i reklamen? Optimal körglädje la-la-la-la….

Jag är inte särskilt nationalistisk. Jag kan däremot villigt erkänna att jag är patriot. Jag gillar Sverige, jag gillar att vi har möjligheten att öppna vårt land (i den utsträckningen vi nu gör det) för människor som vill eller är tvungna att komma hit. Jag gillar vår demokrati, vår rättssäkerhet, vår ordning, vår natur, vårt lynne (eller folksjäl om man är med i Götiska förbundet), vår kultur, vårt språk, vårt tafatta sätt att rada upp Sveriges fördelar när vi är nyktra. Sammanfattningsvis, jag gillar Sverige.

Men ibland, framför allt en gång per år, så byts lojaliteterna ut. Royal Albert hall. Last night of the proms. Brittiska flaggor, kiltar, mäktiga körer. När crescendot i Land of hope and glory kommer och miljonpubliken sjunger God who made thee mighty etc. så får jag gåshud. Jag har inte en droppe av imperieblod i mig men när Rule Britannia spelas så får jag en våldsam längtan att stå på ett fartyg, redo att borda ett franskt dito. I år hade jag nöjet att kolla på spektaklet tillsammans med min vän från ett tidigare inlägg. Han säger att TV-sändningarna når hela samväldet, Falklandsöarna och allt det där. Sen muttrar han på allvar att det inte sänds i Indien och i Hong Kong. Mummel, mummel…. Ouck föurut fick inte kvinnour wara meed i köören…

Det är likadant när jag hör Scotland the brave spelas av en säckpipeensemble. Jag hör hur högländerna kallar på mig och klanen MacSnask drar ut i strid för att klyva skallarna på en annan klan för att de har stulit vårt whiskyrecept. Eller snott våra får, anledningen kan kvitta men blodstörsten blir inte mindre. Samma sak när vi kollar på Hornblower, eller Master and commander. His zeal for his king and country kept him warm… Men det går tyvärr snabbt över.

Jag såg nyligen This is England. En film som varmt rekommenderas. Jag hade inte exakt samma upplevelse av konserten idag som jag hade för ett år sedan. Någonstans blir det lite komplicerat. Det finns och har funnits ett annat Storbritannien. Ett som inte kan döljas bakom en lustig mössa eller lite tokigheter under en avslutningskonsert. Intvingat i ett krig som inte kan avslutas. Där terrordåd kan inträffa mitt i Hyde park. Där det trots högkonjunktur finns problem med obehagliga nationalistiska tendenser. Det känns märkligt. Eller så är det precis därför som man sjunger wider, still and wider shall thy bounds be set. God who made thee mighty, makes thee mightier yet.

Ch-Ch-Ch-Check it out som Beastie Boys säger, om du har sju minuter över. Lägg gärna märke till den kvinnliga överstämman i refrängen. Ungefär 4 minuter och 10 sekunder in i videon. Djävla lilla häst.

http://www.youtube.com/watch?v=nMRvZTk7QYE

Nu har jag sett ordet sexhån två gånger den här veckan. Första gången var det Carolina Gynning som sexhånades, den andra gången var det den mycket underskattade Britney Spears som hade råkat ut för ett sexhån. Eftersom jag inte orkade klicka vidare från rubriken så vet jag inte vad sexhån innebär. Det hindrar mig inte från att gissa.

Sexhån, definition ett; ett par har sex framför dig och slänger ur sig massor av okvädningsord riktade till dig.

Sexhån, definition två; någon har väldigt, väldigt dåligt sex. Ett hån mot sporten.

Sexhån, definition tre; någon hånar dig för du inte får ligga.

Sexhån, definition fyra;  du har sex med någon och hånar den som inte får vara med. Ungefär som definition tre men du är istället den aktiva parten i hånandet.

Sexhån, definition fem; någon hånar dig för dina brister i den sexuella prestationen

Sånt här gör mig konfunderad.

Flash fiction är en genre som är ganska underhållande. Hemingway ansåg enligt mytbildningen att hans bästa verk var just inom det området. Det är ganska enkla regler. Den ska vara extremt kort, helst bara en mening. Den ska innehålla en hjälte/hjältinna, ett hinder som ska besegras och en upplösning. Hemingways korta berättelse följer inte riktigt den normen men den är fantastiskt sorglig ändå:

Eftersom Hemingways berättelse är den mest spridda inom den här genren så har den fått stå som norm vad gäller antalet ord. Det ska helst bara vara sex ord. Frank Miller (skaparen av Sin City ni vet) har skrivit den här som ett bidrag till en tävling i flash fiction:

I samma tävling har en man vid namn Rockne S. O’Bannon ställt upp med det här bidraget som är ganska roligt, och lite skrämmande:

Själv bidrar jag med:

En uppmaning till läsekretsen är att fylla på med egna historier i kommentarerna. Jag såg något liknande på ett forum för ett par år sedan och hoppas att det inte misstas för plagiering om jag ber er göra samma sak.