Snaskefar

James Dean på en gata i New York.

Bob Dylan med dåvarande flickvännen Suze Rotolo på promenad i Greenwich Village. Bob Dylan skall ha uttryckt att han ville att omslaget till The Freewheelin’ Bob Dylan skulle se ut som fotot på James Dean fast utan cigg och med en kvinna istället. Resultatet blev ikoniskt.

Tom Cruise på friarstråt med Penélope Cruz i filmen Vanilla Sky.

http://www.youtube.com/watch?v=CQaFue_KvoQ

Den här musikvideon är inspelad i Sälen. Det märks. Ska man tro Niall Stokes och hans bok Into the Heart: The Stories Behind Every U2 Song så är det inte U2 som rider i början av videon utan det är fyra svenska tonårstjejer. Jag undrar vad de gör idag.

Från början skrevs sången av Bono som en kärleksvisa till hans fru, sen blev bandet inspirerade av Solidaritet (med stort s, som i fackföreningen alltså) och Lech Wałęsa. För er som är yngre kan det meddelas att Lech var en tjock hamnarbetare som en dag var för lat för att gå till jobbet och därmed banade väg för kommunismens fall.

Iggy Pop hade en svår period bakom sig under mitten av 1970-talet. Han skrev in sig självmant på ett mentalsjukhus för att bryta med sitt drogberoende. Det lyckades inte. Han hade dock stöd från David Bowie som besökte honom regelbundet. När Bowie flyttade till Berlin (i ett eget försök att bli ren) kom Iggy efter och lyckades med Bowies stöd att lansera sin solokarriär. Både The Idiot och Lust For Life skrevs här och de båda gjorde också livespelningar på klubbarna i Berlin. Bowie lyckades mellan kanylskiftena klämma ur sig sin Berlintrilogi med Low, Heroes och Lodger. Det var förresten så att det naturligtvis hette Västberlin på den tiden.

Eftersom ingen av dem lyckades bli kvitt drogmaran kan man bara föreställa sig den galenskap som grasserade i våningar, backstage, på scen och på alla andra ställen där de drog fram.

En berättelse finns om en klubbspelning som Iggy gjorde. Bowie stod och klinkade på keyboardet och inväntade Iggys entré. Iggy kom och såg konstig ut. Som om han plötsligt mindes var i världen han befann sig. Han greppade mikrofonen med en hand stirrade stint på publiken och skrek:
- SIEG HEIL!

Tyskarna gapade, de tittade oförstående på varandra och skakade på huvudet. Iggy upprepade de förbjudna orden och gjorde nu en hitlerhälsning:
- SIEG HEIL!
Några spridda burop hördes, några började skruva på sig gjorde sig beredda att gå därifrån när Iggy för tredje gången skrek hell seger och nu började några av de mer frigjorda tyskarna skratta. Ha ha. Iggy driver med oss, vi skola skratta åt eländet. Iggy fortsatte med ursinne:
- SIEG HEIL!
Publiken svarade med fnitter, skrattade lite åt det onämnbara. En ny generation skulle kunna avdramatisera det hela kanske? Någon svarade Iggy med ett eget Sieg Heil. Iggy fortsatte, fler hakade på. Till slut fylldes hela lokalen av Sieg Heil. De tyska punkungdomarna stod med armarna rakt ut och skrek för full hals.

Iggy stirrade på dem och skrek i mikrofonen:
- YOU FUCKERS NEVER LEARN!
Sen lämnade han scenen och kom inte tillbaka. 

Agatha Christies deckare hette från början något helt annat. Varför jag drar mig detta till minnes beror på att Isaac Hayes har dött. Hayes var kanske vid sidan av James Brown den viktigaste influensen för den svarta, urbana ungdomskulturens uttrycksmedel – Hip Hopen. Han vann också en helt ny publik som den överdrivet pilske kocken Chef i South Park, det slutade dock i tårar när herrarna Stone och Parker började driva med scientologerna. Hayes som var övertygad scientolog kunde inte tåla detta och slutade i serien.

Åter till Christie. Hayes hade precis före sin död färdigställt en film tillsammans med Bernie Mac och Samuel L Jackson. Bernie Mac dog nyligen i sviterna av en lunginflammation. Filmen heter Soul Men och det får väl anses som passande. Därutöver har vi Morgan Freeman som för en tid sedan sedan voltade våldsamt med sin bil. Om jag vore Samuel L Jackson så hade jag tagit det väldigt försiktigt just nu. Bernie Mac har förresten haft ett av världshistoriens sämsta omdömen vad gäller klädval, något som manifesteras i det här klippet från Def Comedy Jam anno dazumal:

http://www.youtube.com/watch?v=RviYo3WsqjU

Jag hör faktisk inte vad Bernie säger men han har en rolig återkommande replik:
- You don’t understand. I ain’t scared of you muthafuckas!

Det får ses i relation till att Apollo Theatre historiskt sett har en publik av de mest högljudda, kräsna, kritiska och engagerade tosingarna i hela världen. Fullt jämförbar med en italiensk operapublik i tycke och smak.

Nåväl, Bernie borta, Hayes hastar hemåt. Det är en svår tid för den svarta populärkulturen.

Det måste ha varit en befriande känsla för den person på Apples marknadsföringsavdelning som kom på att man skulle vända på loggan på de bärbara datorerna. Jag tror helt och hållet att det beror på Carrie Bradshaw, om ni orkar titta på Sex and the citys tidiga säsonger så sitter Sarah Jessica Parker allt som oftast och skriver på – förmodar jag – en gammal PowerBook. När hon sitter och tittar på skärmen och filmas framifrån så är äpplet upp och ner för tittaren.

Något geni måste ha insett att det var en minst sagt tveksam metod att använda varumärket på och vidtagit åtgärder. Det är ju helt meningslöst för användaren att se loggan rättvänd, det är ju omvärlden som ska se vilken äppelsort man nyttjar.

Jag kan inte tänka mig att det mötte några protester, jag inbillar mig istället att man hurrade åt tanken på vilken guldgruva man hade hittat. En modern, urban historia kan knappast berättas utan att man använder en knätopp. Produktplaceringen känns helt naturlig. Det är bara att gratulera.

Igår satt jag på ett tryckeri. Det var med anledning av ett bokprojekt och en DVD som skall uppmärksamma ett jubileum. Det är alltid något jubileum i Lund.

I en paus i arbetet så hamnar vi av någon anledning i en diskussion om Nordkorea. En vän ska åka dit i sommar och vi börjar prata om all propaganda som riktas både mot och från Nordkorea. Bland annat ska det finnas massor av Volvobilar i Pyongyang som svenska staten skickade dit i slutet av 1970-talet men som ännu inte är betalda. Vi pratade lite om vansinnigheterna som pågår där och om allt verkligen kan stämma, hur mycket är västpropaganda egentligen?

Skillnaden i elförbrukning mellan Nordkorea och grannländerna enligt NASA:s satellitbilder.

Nåväl, i sällskapet hade vi en professor i bildjournalistik, tidigare anställd som fotograf på Expressen. Han var runt mycket i världen på 1970-talet, bland annat berättade han att han följde med Stikkan Andersson till Polen 1974 i kölvattnet av ABBA:s framgångar med Waterloo. När Stikkan skulle få betalt för ABBA:s framträdande så kom arrangören med… ingenting. Han pekade ut på några gigantiska behållare och visade den ersättning som skulle utgå. 180 ton morötter.

Det är mycket A-vitamin.  

Kom inte och säg att februari var bortkastad tid.

Jag fick mycket uträttat, bland annat detta, vilket framgår av det översta inlägget.

Någon hade fel på internet. Och jag fixade det. Jag är väktaren.

Hur nöjda är irländarna med den image som omgärdar de amerikanska ättlingarna till de som utvandrade från Irland under 1800- och 1900-talet?

I alla filmer och TV-program så framställs irländaren i USA som gravt alkoholiserad, arbetande som i bästa fall en korrumperad snut i New York, eller som brandman tillsammans med några italienare. Han slåss med sin egen mor, kvinnorna i familjen går med en blåtira och de sjunger sånger om Irland när de är fulla och sentimentala (efter att de har slagits med varandra).

Jag ska utveckla det här någon gång, av någon outgrundlig anledning kan jag mer och har ett större intresse av det här än vad som är nödvändigt.

Det var förresten inte så länge sedan som jag insåg att det skulle vara lika pinsamt för svenskar om det hade blivit en så dominerande kultur i New York. Vi hade fått se tuffa snutar supa ner sig mitt i veckan för att senare skutta omkring i Små grodorna.