Snaskefar

The Royal Tenenbaums är en film som jag uppskattar väldigt mycket för dess förmåga att ange stämningar, bildspråket, den lakoniska humorn och musiken. Här är en av de bästa scenerna, i mitt tycke naturligtvis.

Låten heter These Days och har tolkats av ett oändligt antal andra artister. Den skrevs av Jackson Browne när han  var endast 16 år gammal. Det är dock Nicos version som hörs här, sången finns på hennes platta Chelsea Girl. Jag tycker att Nico sjunger fulsnyggt, hon har en stark röst men det låter som om hon hela tiden är på väg att försvinna bort i fel tonart. Dessutom var hon tyska. Som om det inte vore nog så var hon en av de där människorna i kretsen kring Andy Warhol som hade svarta polotröjor och fyrkantiga glasögon. Det förtar dock inte att det är en fantastisk sång.

Jag gillar scenen särskilt för det sätt som Wes Anderson använder musiken i sina filmer, jag tycker att detta är briljant. Liksom familjens introduktion till tonerna av Hey Jude och falken flyger iväg. Lyssna på tystnaden när Alec Baldwin slutar prata, den är överväldigande.

http://youtube.com/watch?v=bl6FbeoXeHQ

Så här kan man förstöra en scen, eller ge den en helt annan innebörd.

http://youtube.com/watch?v=GYdzHjnyClc

I april skulle dirigenten Herbert von Karajan fylla 100 år. Han är för klassisk musik vad Svett-Bengt var för Mönsterås boxningsklubb. Alltså väldigt inflytelserik och betydelsefull. När jag som liten skitcool unge i prästgården bläddrade genom min fars klassiska LP-skivor så var det nästan alltid så att hans namn fanns med. De flesta skivorna som han var med på var utgivna av Deutsche Grammophon. Den klargula färgen är för musikaficionados detsamma som Ferraris röda färg för motorkännare.

Herbert von Karajan ledde Berlins filharmoniker i 35 år och han hade en otrolig stor betydelse för utvecklingen av CD:n. Hebbe var en tidig förespråkare för denna form av uppspelningsteknik och var faktiskt med på den första presskonferensen när man lanserade formatet. Det är tyvärr en skröna men ett tag så ryktades det att man hade gjort spellängden på en CD till 75 minuter eftersom man då skulle få plats med Beethovens nionde symfoni. Det har tyvärr förnekats av uppfinnaren. 

Som dirigent kan von Karajans storhet nog inte förnekas. Dock hade han lite andra brister. Naturligtvis var han nazist, ja ja ja ja… Han var egocentriker utan dess like, han fokuserade som ingen annan före honom på dirigentens roll i symfoniorkestern. Han lade sig i hur bildupptagning skulle ske på konserterna, med tanken att de skulle filma honom mer än orkestern. Han höjde podiet så att han hamnade högst upp av alla och så vidare. Det som min far berättade är dock bland det roligaste jag har hört angående självupptagna gubbdjävlar. Tyvärr hittar jag ingen källa men som pappa berättar det så hoppar Herbert von Karajan in i en taxi och skriker till chauffören:
- För mig vart som helst, jag behövs överallt!

En sådan självdistans vill jag utveckla.

Guns n’ Roses skiva är färdig, nu väntar man bara på att releasedatum ska bestämmas i samråd med andra aktörer. Det spelar egentligen ingen roll längre. Skivan har varit så försenad så att en ursäkt idag från USA för att man använde atombomben mot Japan skulle framstå som omedelbar och vältajmad. Däremot har det läckt material och folk verkar vara förvånansvärt positiva. Trots att varken Slash, Duff, Izzy, Gilby, Matt, Steve eller någon annan som kan räknas som originalmedlem medverkar på skivan.

2006 genomförde Guns n’ Roses, eller det som är spillrorna, en klubbspelning på Hammerstein Ballroom i New York. De nya tiderna märks av. Axl avslutar kvällen med en låt från det ännu osläppta albumet Chinese Democracy, När publiken börjar sjunga med i låten IRS avbryter Axl sitt sjungande, stirrar på publiken och skriker:
- You downloading motherfuckers!

Han verkar vara i form.

To our English-speaking readers regarding Basshunter:

What can I say? He got away from us. We are terribly sorry. It is not an elaborate prank, he really sings those songs thinking it can pass as music. He is also slightly retarded, as are all people from the swedish southwest. You may already know that Per Gessle is from the same town as this Basshunter and so is 91 Karlsson, the last line of the swedish military defence.

You can take comfort in the fact that we put up with him for over 3 years and that this, like all things shall pass. We grew stronger as a nation due to the hardships we had to endure during his stints at the swedish charts. I can still hear the screams at night.

Once again, we are terribly sorry.

Den som har sett och kommer ihåg filmen Amadeus vet att den till stor del kretsar kring Rekviem, ordet som inleder och avslutar den katolska mässan för de döda. Mässan tonsätts alltså av Mozart, vilka andra har gjort både före och efter honom. Filmen Amadeus innehåller en hel del spekulation men hans fru, Constanze, uppgav för Mozarts levnadstecknare att Mozart var övertygad om att han tonsatte mässan för sin egen begravning. Det som dock är sant är att Mozart inte han slutföra sitt verk, han dog utan pengar i allehanda sjukdomar som bekant är.

I mässan ingår passagen Lacrimosa som närmast betyder med tårar, tårfyllt. Om man tonsätter en mässa om sin egen död, gör man den då inte så vacker man kan?

Idag har jag hört den sjungas i Lunds domkyrka, passagen Lacrimosa ur Mozarts Rekviem i d-moll. Som den ska sjungas, så att det blir tårfyllt. Detta kommer jag alltid att bära med mig. Vi var över 1000 personer som var där för att ta farväl, det märktes in i märgen.

http://www.youtube.com/watch?v=qsppsK4cRAE

Magnus Uggla uttrycker att vissa tycker att han är en sell out, han gör det i en blogg via en stor svensk kvällstidning. Låt mig berätta det som det är för dig Magnus; du är en sell out Magnus Uggla. Det har du varit i över 25 år.

Det är helt otroligt att samme artist som gjorde Vittring och Asfaltsbarn har kladdat ihop musikaliska underlivsflytningar som Jag dansar aldrig nykter eller Jånni Balle.

En sak som förbryllar mig är att folk säger att de gillar Uggla och sen inte studsar runt lika mycket som jag gör när jag då sätter på Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt-skivan utan ber mig sätta på senare verk. För att sammanfatta, och ta fram papper och penna nu barn, det är OK att gilla tidiga Magnus Uggla men inte den sena. Motsatt förhållande är inte OK.

Jag visste att det här skulle hända. Ibland känner man det bara på sig. Jag visste att Paul Potts skulle ta världen med storm, jag visste att han skulle få en särskild sorts glans. Vi kanske behöver honom just nu, det är talang och äkta. Fuglesang hamnar i samma kategori, människor som förtjänar uppskattning för att de har jobbat hårt eller besitter en egenskap som inte bara tilltalar vår jag-kultur. Det handlar inte om att bedriva otukt i en reality show, det handlar om arbete och förmåga. Jag gillar det. Jag gillar också Paul Potts, jag föll pladask för hans nervösa charm och på det sätt som det framställdes i TV att han totalt överraskade alla med sin röst.

Men jag visste att det skulle bli så här, att jag skulle stå på någon mingelfest och bli onödigt dryg och säga saker som:
- Ja, han är ju duktig men han är ju inte den bästa tenoren jag har hört.
- Jo, hans insats för att popularisera operan kan ju knappast förbises.
- Nja, VM 90 finns också på Youtube, där kan du höra Pavarotti sjunga den och han är ju snäppet bättre.
Jag vet inte varför jag blir sådan, jag vet bara att jag visste att det skulle bli så här. Jag måste sätta dit folk, fostra dem. Det är verkligen inte ett sympatiskt drag. Mer kan jag inte utveckla det annat än att jag har sjukdomsinsikt.

Det amerikanska hip-hopkollektivet Wu-Tang Clan.

Det stortyska operakollektivet Wotan Clan.

Med anledning av det förra inlägget så började betydelsen av mina skivor och filmer göra sig påmind. Jag kom fram till att de inte betyder något för mig längre, inte ens av sentimentala skäl.

Jag är en samlare, jag köpte förut på mig hela kataloger av artister eller regissörer eftersom jag vill ha dem i min ägo. Det var aldrig fråga om det störda beteendet att ha allt färgkoordinerat eller i bokstavsordning, möjligtvis efter genre. Jag är beroende av film, musik och litteratur men jag är inte så pundig att jag bara köper skivor pressade i Japan eftersom de är av bättre kvalitet eller bara lyssnar på natten eftersom strömtillförseln är jämnare då (dessa människor finns, jag känner dem). Jag samlar fortfarande, jag har ett stort mp3-bibliotek, sorterat och välskött. jag har aldrig förstått hur man inte kan ha någon form av ordning i sitt samlande. Människor som laddar ner samma låt tre gånger för att de inte fattar att den redan ligger under [F] som i Foo Fighters eller [W] som i Walking after you eller inte byter namn på låtarna så att de inte heter saker som Foo_Figheters – 013-movie-Arcive (sic!) X – Walking_After_You. Men nu kom jag bort från ämnet.

Albumen och filmerna som förut betydde allt har ersatts av osynliga ettor och nollor. Jag bryr mig inte, jag är som sagt inte särskilt sentimental när det gäller tingen. Däremot kommer jag ihåg varför jag köpte den eller den skivan eller varför jag tyckte att en film var så bra att jag var tvungen att köpa den. Då kommer vi till min paradox. Jag har ingen glädje av skivorna, all musik på dem har jag i elektronisk form. Däremot kan jag inte slänga dem eftersom de är mina, jag har betalt mycket pengar för dem och jag vill inte skänka bort dem. Egoistiskt? Ja. Rätt? Nej. Skrivet i sten? Absolut. Jag gillar att äga. Så nu har jag sju Bennohyllor, fyllda av plast, papper och polykarbonat. Som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är förvirrande.

Jag uttalar mig inte om hur ny musik hittar sig in i mitt liv nuförtiden. Jag konstaterar bara att det nog måste vara 10 år sedan jag köpte en CD bara för att få tag på EN låt på skivan.

Efter att ha lyssnat på några mp3:or från skivan Visorna av Nina Ramsby och Martin Hederos så måste jag köpa den. Detta måste belönas på något sätt, kan det då vara så att de får någon krona för att jag köper skivan så är det bra. Glimmande nymf, eller Fredmans epistel 72 (Lemnad vid Cajsa Lisas Säng, sent om en afton) i deras tappning har fått "Djävla lilla häst"-varning. Gråtmildhetsvarning 4 av 6. Melodin är hämtad från den franska Maudit Amour, raison severe, detta lånande var inte något som var ovanligt – både Taube och Cornelis gjorde samma sak.

Somna min Nymf! dröm om min lyra,
Till dess vår sol går opp klockan fyra,
Och du dig sträcker,
Och armarna räcker
till min kanna och min famn,
Eldad av mit blod och namn.
Caisa du dör, Himmel! hon andas;
Döden ger liv och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
Så blundar ögat glatt.
Håll med fioln; god natt! god natt!

Ursrungligen hade episteln, liksom många av Bellmans alster, starka sexuella undertoner. Jämför med originalet som alltså var tvunget att putsas upp inför utgivningen:

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder :II:
Kiänslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör. ./. fin:
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt Lårben himmel ack
Håll med violen, Movitz stor tack.

Det blev så att säga ett Coitus Interruptus. Jag vill minnas att min svensklärare i gymnasiet skulle förklara en textrad ur epistel 48 (Solen glimmar, blank och trind). Ni kanske kommer ihåg att ett stycke går:

Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalle,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klef så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju til oss alla.

Läraren harklade sig, högröd i ansiktet och sa att basun i detta fall inte är musikinstrumentet utan…. eh… alltså… eh… penis. Det var allt för idag.