Snaskefar

Young MC – Bust a move. Ett evigt budskap; får man inte tjejen man vill ha så kan man alltid dansa sig till hennes gunst.

Ungefär 2 minuter in i videon ser man basisten som alltså är Flea från Red Hot Chili Peppers.

Do:

Allt med Jussi Björling.

Don’t:

http://www.youtube.com/watch?v=A7bYRdTgEB0

Fram till dess att jag gjorde lumpen var jag förskonad från Manowar.  Då fick jag lära mig vad psyket tål eftersom en av mina olycksbröder verkligen älskade bandet. Jag lärde mig snabbt att det handlar om asatro, kung Arthur, motorcyklar och krig. Med albumtitlar som Sign Of The Hammer, Louder Than Hell och låttitlar som Gloves of Metal och Gates of Valhalla får man lätt lite "This one goes to eleven!"-vibbar.

Smolket i bägaren är dock att Manowar tar sig själva på allvar. Och med allvaret kommer pretentionerna. Som i det här klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=ldw6AnTXTO8

Jag spelar gitarr. Som min vän Johan en gång uttryckte det så kunde han aldrig bli klok på om jag var väldigt duktig eller om jag var savant inom vissa områden. Han själv är ett musikaliskt geni och lärde sig bland annat att spela banjo på egen hand under en eftermiddag. Det han menade var att jag hade väldigt lätt för att lära mig avancerade stycken och partier men fick kämpa med enklare saker som stämning, transponering och olika sorters rytmer i plockandet (bland annat Travis picking, något som särskilt Chet Atkins och Bob Dylan använder sig av).

Jag sätter en ära i att vara musikaliskt allmänorienterad, att gilla bra musik oavsett genre och mycket av min vakna tid går åt till att lyssna på musik – gammal som ny. Detta leder mig till Guitar Hero. Spelet från helvet. Varje gång jag är hemma hos någon som har spelet så ska det spelas. Inget fel med det. De får mig att spela, trots att jag blygsamt säger att jag inte är så duktig. Inget fel med det. De väljer den lättaste nivån åt mig. Inget fel med det. De retar mig och förolämpar min person när jag misslyckas. Mycket fel med det. Jag kan inte förklara det, jag suger på Guitar Hero, ingen förbättring har skett sen första gången.

Detta tycker folk är märkligt och de gör den orättvisa jämförelsen att jag borde behärska Guitar Hero lika bra som jag spelar vanlig gitarr, minst. Missförstå mig inte, jag gillar Guitar Hero, jag tycker att spelet har gjort den enskilda största folkbildningsinsatsen inom rock n’ roll sedan Bagen med Cia Berg på SVT. Det är bra att kidsen får en lektion i rockhistoria istället för att vara ute och råna varandra på mobiltelefoner. Jag tycker bara att det är läge att erkänna det faktum att det inte är samma sak att trycka på plastbitar i takt till en skärm som att stå med en Fender och framkalla rundgång innan man sätter igång Breed med Nirvana. Måste en rallyförare vara duktig på bilspel? Måste en fotbollspelare vara duktig på FIFA ’08? Kommentera gärna.

Borde det inte, i likhet med Paralympics, finnas en alternativtävling för de bidrag som inte riktigt håller måttet? Tolka mig rätt nu, jag har egentligen inte något intresse av spektaklet. Det är dock socialt ohållbart att inte titta på det tillsammans med vänner. Lägerelds-TV at it’s finest.

Ett par bidrag rörde verkligen vid min sympatinerv, det var så modigt att ställa sig upp inför hela Europa och visa att man inte har någon talang förutom att ha på sig lustiga kläder. Kunde man inte samla dessa original i en egen tävling där de fick härja fritt och alla fick första pris? The Special Eurovision Song Contest? För tondöva och fula människor.

Du som är ny läsare på bloggen kanske är intresserad av att veta att jag i grund och botten är en ganska stor optimist. Och med min nuvarande fysiska form är det ingen underdrift.

Till detta ska läggas att Guns N’ Roses är ganska viktiga för mig. Jag har väntat länge på Chinese Democracy (fast inte lika länge som kineserna). Nu ska den enligt ryktet vara helt färdig.

När jag läste artikeln så kom jag på det. Antingen så är den fortfarande inte färdig och då bryr jag mig inte längre eller så är den färdig men den kommer att vara skit. Om Chinese Democracy blir en bra platta ska jag äta upp min Campbells hummersoppa. Det kanske inte låter som ett djärvt uttalande vid första läsningen men då får man ha i åtanke att den gick ut år 2006. Den kan vara ganska funky. Vem avgör en så subjektiv sak som om skivan är bra då? Jag tror att ni vet svaret.  Det var allt, fortsätt verksamheten.

Sanna Nielsen rör mig inte i ryggen. Jag har verkligen inga åsikter om henne men jag hörde ett ganska roligt rykte (och i och med att det är ett rykte är det nog tyvärr inte sant). Hon ska tydligen leva sig in så fantastiskt mycket i det hon sjunger så att det inte gick att spela in musikvideos med henne eftersom hon började gråta så fort man kom till ett sorgligt stycke i sången. Det är riktig passion, men som sagt bara ett rykte.

En av mina favoritinspelningar med Elvis heter Run On. En gospel som inte skräder orden, ibland kallas den God’s Gonna Cut You Down och det råder kanske inte någon tvekan om att den mästrar lite. Horbockar, hasardspelare, fildelare, drinkare, lögnare och så vidare – alla ska de få smaka Herrens vrede.

Här är den i lite olika varianter, jag gillar fortfarande Elvis version bäst men Johnny Cash kommer inte långt efter.

Moby

http://www.youtube.com/watch?v=hfMoF8BOxFg

Blind Boys Of Alabama

http://www.youtube.com/watch?v=HOiquKuoDac

Johnny Cash

http://www.youtube.com/watch?v=1e0EQlQXoEo

Elvis

http://www.youtube.com/watch?v=AAguMZZSFSs

Om ni har tagit er tiden att lyssna på samtliga inspelningar så lyfter jag på hatten, kom ihåg att frälsningen ligger i att stå still om jag har fattat texten rätt.

Europeiska rymdbyrån har anordnat en tävling som gick ut på att man skulle skapa ett blandband till stjärnfararstyrkan. Tävlingen vanns av en tjej i Norge som hade satt ihop dessa låtar:
"Here comes the sun" – Beatles.
"Come fly with me" – Frank Sinatra.
"Rocket man" – Elton John.
"Up where we belong" – Joe Cocker och Jennifer Warnes.
"Imagine" – John Lennon.
"Flashdance … What A Feeling" – Irene Cara.
"Walk of life" – Dire Straits.
"Fly" – Celine Dion.
"Rockin’ All Over The World" – Status Quo.
"I Believe I Can Fly" – R Kelly.

Habila låtar – men inte det jag hade valt. Min spellista ser ut som följer:
"Fear Of The Dark" – Iron Maiden.
"Crash" – The Primitives.
"Free Fallin" – Tom Petty And The Heartbreakers.
"I’m On Fire" – Bruce Springsteen.
"Holy Diver" – Dio.
"Sabotage" – Beastie Boys.
"Shot Down In Flames" – AC/DC.
"The End" – The Doors.
"Only The Good Die Young" – Billy Joel.
"Nowhere To Run" - Martha & the Vandellas.
"Fixing A Hole" – The Beatles.

Något sådant ja.

Men det är väl klart att den charmige knasbollen Povel Ramel är saknad. Här är texten på den tramsrap han och Wenche Myhre framförde i PowShow II 1974. Man kan väl se det som en föregångare till It’s The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine) med REM eller We Didn’t Start The Fire med Billy Joel. Släktskapet mellan Wu-Tang Clan och Povel är uppenbart.

Särskilt tre rader är lysande lyrik:
Try to remember Kebnekajse in November.

10 years after Beatles å Heatles å Deatles. Fattar ni? Hittills och dittills.
Garfunkel i bardunkel.
Det är ordens harmoni i själslig vibration. Kombination, tradition? Öh öh nä. Snaskefar, underbar. Underliv – tidsfördriv.

Jag diggar dig jag diggar dej jag digg digg diggar dig.
Jag digg diggelidiggdigg diggar dig så smått

Du riggar dej flott

Det diggar ja hot

Fan va du e sympatisk

Hej va du e kamratisk

Potatis gillar potatis gott gott gott

Jag diggar dej till 1000

Va har du för stoff i blusen?

Va mysig du e kring kusen

Maxat kaxat

Vi gillar samma stycken ju

Vi kör me identiska smycken ju

Har lika mycke tycken ju

Zoom bäng gloschaamadosch

Städernas gemenskap är klädernas gemenskap

Blajsan å blusen schysst till 1000

Städerna gör kläderna och kläderna gör killarna

Killarna och bruttorna allabadam på duttorna

Måndag tist onsda torsda alla dar e lika

Ska du gå me och fika?

Har du sagt de så

Freda lörda sönda stängt

Fan ja trodde dom hade förlängt

Give me all little kiss! dojnk dojnk!

Så va de tänkt

Hon e hon och han e han

och sällan blir dom så lika varann

som i klädernas gemenskap städernas gemenskap

Schysst salt skönt fränt maxat kaxat!

Diggar du diskoteket?

Säkert säkert .

Diggar du dans på bryggan?

öö nä

Tänder du på Clint Eastwood?

De händer de händer

Ser du va tv sänder?

öö blä

Schyssta prylar schyssta stilar super-duper schyssta bilar

Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du

Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du

Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du

Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du

Liksom liksom alltså alltså liksom alltså liksom alltså alltså alltså liksom liksom alltså liksom allabadam

Knickeleding på dicken

Boutiquen, boutiquen

Vilken bouticque?

Pop la Pic – a ringe ding ding

Jeansen e all righta?

För tajta för tajta

Var ska vi gå å najta?

Zoom bäng gloschamadosch

Inne e ute inne ute inne

Fläsket brinner inne

Ute inne allabadam

Jerusalem Methusalem och Hoola Bandoola Bandusalem

Rolling falling balling calling Stones i grammofons

10 years after Beatles å Heatles å Deatles

Eyes nose ears after 10 more years

Try to remember Kebnekajse in November

Santana Black Sabbadi-Dabbadi Blood Sweat and Tears

Harrison och Barrison och Allice Wallis Cooperson

Södra bergens ballabalajk och lille Elton John

Garfunkel i bardunkel och Herbie Derbie Sherbie Mann Godawie Bowie Dylan

I fyllan och i villan

Tio i toppar, Fläsket hoppar, stoppar Mothers of Bäska Droppar

Jim jimini Cats och Steven Hendrix om varann

Elton John Lennon John Ringo Ringo Ringelidoj.

Hej John Fejom!

Alla balla hubba, oj, oj!